söndag 28 februari 2010

GOD, PLEASE LET ME GO BACK?


Lördag, och ni vet ju hur rastlös min själ blir. Hur hungrigt mitt hjärta är. Hur tomt mitt liv känns om det inte finns någon där hela tiden som ser på mig med nya ögon. Jag dricker en flaska rosé. Och sen går jag och träffar en Markus som jag bara har sett på bild. Men som jag har skrivit med fram och tillbaka i många timmar. Och nästan blivit lite sådär pålåtsas kär i. Markus är sju år äldre än mig. Och bilderna som han har visat på sig själv visar sig vara ungefär lika gamla. Varför gör man så? Men det spelar ingen roll. Jag är full och Markus är verkligen snäll. Mjuk. Han talar milt. Viskar nästan. Och jag vill inte skrika VA!? Nej, jag blir inte alls irriterad. Men jag talar i ett. Jag har så mycket energi. Som vanligt hoppar jag i stolen. Det är så roligt att få vara ny. Och Markus ögon är så små och han kliar i dom hela tiden bakom sina stora flaskbottnar till ögonglas.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratar om. Men han är förståndig. Och jag är barnslig och dekadent. Jag vill inte kyssa honom. Det finns ingenting i luften. Jag vill bara vara snäll för jag ser att han är genomgod. Ja att han verkligen bara vill mig väl. Att han inte ens vet hur man gör någon illa. Jag ser det. Och det är skönt. Och jag tänker att han hade kunnat bli en fin vän om jag hade haft ork för såna. Men det har jag inte just nu. Förlåt.

YOU DON'T KNOW WHAT YOU DO TO ME.


Fredag, och Greta är trött. Hon vill inte alls gå utanför dörren. Men jag tjatar och Greta är lättövertalad och det är tur det. För jag är pigg. Jag har plötslig energi. Och det var länge sen. Jag har blåst håret platt och mina ögon är svartmålade. OCH FINNS DET NÅGON HÄR I RUMMET SOM FINNER MIG ATTRAKTIV?

Vi dricker vin. Rom och Cola. Kaffedrinkar och flaskor med sötsliskig cider i. Jag har bråttom. Jag vill bli full. Greta frågar: Men hur är det med dig då? Efter en lång berättelse om en David som inte kan få den att stå. Och jag dricker stora klunkar och säger att livet är konstigt. Och det håller Greta med om.

Sen dansar vi och jag är som i trans. Ja, jag är genomblöt av svett. Och det är skönt när musiken tar plats i mig och benen får göra som dom vill. Jag blundar. Känslan är röd. Får jag stanna kvar här?

lördag 27 februari 2010

NO MATTER HOW BADLY A THING IS
HURTING US, SOMETIMES LETTING
GO HURTS EVEN WORSE.


Ska jag träffa honom en sista gång och sen be honom lämna mitt liv för alltid?

Om jag ber honom lämna mitt liv för alltid kommer jag att drabbas av jordens sorg.

Kommer jag att klara av det?

fredag 26 februari 2010

YOU SHOULD HAVE LOVED ME.


Och jag vet att jag ältar nu. Och jag vet att mitt ältande vispar upp alla sår och gör de som nya igen. Och det gör så ont (det-gör-så-ont). Det känns som om någonting på riktigt har gått sönder i mig. Jag är så ledsen. Jag är fortfarande så chockad - Han lämnade mig. HAN LÄMNADE MIG. Fastän han lovade att aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Han lovade så många gånger: Jag ska aldrig aldrig aldrig lämna dig Ariel. Och jag trodde honom verkligen. Och jag vet att det kanske var fånigt och naivt för ingen kan väl lova någonting sådant tänker ni. Men jag trodde att han kunde göra det. Jag trodde verkligen att han kunde göra det. Jag trodde att han skulle älska mig jämt. Och igenom allt!

Och hatar jag honom nästan nu. Ja ett förakt har blossat upp i mitt bröst. Han ljög. Han slutade. Någonstans slutade han. Han gav upp. Stängde av. Valde bort oss och valde sig själv istället. Och jag hatar honom för det nu. Jag ville inte inte det här. Jag ville inte hamna här och han övertygade mig under en sån lång tid om att det aldrig skulle hända. Aldrig aldrig aldrig. Och nu har det hänt ändå. Nu har han gjort mig sådär jävla skitilla som han lovade mig att han aldrig skulle göra. Och det gör så mycket ondare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle göra.

torsdag 25 februari 2010

YOU LEFT ME IN THE DARK.


Men jag förstår inte. Vad vare som hände? Vi älskade ju varandra, gjorde vi inte det?

Jag vill ställa honom emot väggen nu. Jag vill fråga (skrika! gråta!): MEN-NÄR-EXAKT-SLUTADE-DU-ATT-ÄLSKA-MIG? OCH DU MÅSTE SVARA FATTA!!!!!!!!!!!!

Jag dör. Jag dör. Jag orkar inte det här. Det gör så jävla ont.
OCH DU SA JU
DU SA JU
du sa ju faktiskt.

EN GÅNG SA DU JU FAKTISKT ATT DU ÄLSKADE MIG OCH ATT DU ALLTID SKULLE GÖRA DET!

Hallå?

Jag älskar dig fortfarande ...

... och det är fan inte rättvist.

DET ÄR FAN INTE RÄTTVIST!!!!

NOTHING MATTERS IF YOU DON'T LOVE ME.


Jag är så trött. Ljusblåa ringar under ögonen. Ingen energi. Ensamheten tär på mig.

Men jag tänker inte så ofta på honom som ni kanske tror ...

... eller gör jag det?

Tungt att komma hem ifrån jobbet. Ingenting att se fram emot.

Data, snusa, onanera.

Jag längtar ut. Flykten bökar runt inuti mig.

New york, Paris, Madrid.

Gråta, skrika, dunka huvudet hårt i väggen.

Jag vill inte. Orkar inte. Kan inte göra mer nu.

Hjälp mig.

onsdag 24 februari 2010

TAKE OR LET GO.



Jag - Har du bokat biljett ner än?
Kille - Nej, inte än. Men jag kommer om tre veckor. Ska vi ta ett glas då?
Jag - Ja, eller fyra!
Kille - Det låter bra. Hemma hos dig?
Jag - Får kåtslag bara av att du frågar ...
Kille - Haha, då kanske det är dumt. ELLER GÖTT?

Åh, jag vet inte. Jag vet inte. Jag saknar din hud. Ditt leende. Ljudet av ditt skratt. De små blonda krulliga hårstråna på ditt bröst.

tisdag 23 februari 2010

BUT I'D RATHER GO ON HEARING YOUR LIES,
THAN GO ON LIVIG WITHOUT YOU.



På jobbet:

- Men Ariel gå hem, du ser ju inte frisk ut.
- Äh, det är lugnt.
- Fast du är ju helt hängig.
- Kanske det.
- Men gå bara. Du är jätteblek.

Och jag tänker: Men va fan låt mig bara vara! Vad är ditt problem? Jag är depprimerad okej? Och skickar du hem mig till min tomma lägenhet nu så börjar jag fan gråta här och nu. Vill du det eller VA? Du som snart ska gifta dig och skaffa barn och snart förstå mig ännu mindre. Fattar du inte att det här jobbet är det enda som får upp mig på fötter om morgnarna? Det enda roliga som jag har numera?

måndag 22 februari 2010

COME BACK COME BACK COME BACK.


Jag - Jag förstår verkligen varför man slutar vara kär i mig. Jag önskar att jag inte förstod det. Jag önskar att jag var ett omedvetet litet barn.
Kille - Att kärleken tog slut har ju inget med dig att göra, att jag blev kär i dig hade det däremot! Du är en sjukt bra tjej Ariel! Du får aldrig glömma det.

Men jag har glömt. Älskling, jag har glömt. Jag glömde i samma stund som du vände mig ryggen.

För du vände mig väl ryggen, inte sant? Nu kommer du väl aldrig mera tillbaka? Eller gör du det? Finns det en chans? För du förstår jag har så ont. Jag har så hemskt ont. Det har gått flera månader nu, men ibland känns det fortfarande som om det hände igår. Jag förkrossad. Krossad. I tusen bitar. Jag har krympt. Jag är bara några millimeter lång. Jag är så jävla jävla liten. Och de skrattar åt mig. De skrattar åt mig älskling. De skrattar och pekar. De gör narr av mig nu.

FÖRSTÅR DU VAD DU HAR GJORT? Förstår du hur mycket smärta du har åstadkommit mig? Älskling, du släppte en atombomb i mitt bröst och så mycket dog i mig. Det bor så mycket död i mig nu. Och det är ditt fel. DET ÄR DITT FEL.

Du lovade ju.

Du sa ju.

Jag vill slå i väggen. Stampa i golvet. Skrika. Samtidigt som jag inte vill göra någonting alls för att förstöra mina chanser, jag menar om det nu fortfarande finns en chans att du kanske kommer tillbaka? Jag menar om jag bara sitter helt still, om jag bara ler, om jag inte är ivägen, om jag bara biter mig hårt i läppen och inte ställer till med scen. Då kanske du kommer tillbaka? Och då kanske jag kan bli lycklig igen? Då kanske jag kan skratta och tycka att jag är vacker en gång till? Som om ingenting har hänt. SOM OM DET DÄR ALDRIG HÄNDE. SOM OM DU INTE LÄMNADE MIG. SOM OM DU INTE SLUTADE ÄLSKA MIG. SOM OM ALLT VAR PRECIS SOM VANLIGT. SOM OM DET VAR DU OCH JAG IGEN? OCH INGENTING SKULLE GÖRA ONT. INGENTING SKULLE GÖRA ONT NÅGONSIN IGEN. DET SKULLE VARA DU OCH JAG - IGEN.

WISHFUL THINKING.



Jag vill bara gå vidare med mitt liv nu. Jag vill glömma att han lämnade mig. Jag vill glömma att han lämnade mig när jag stod där och älskade honom av hela mitt hjärta. Jag älskade honom verkligen av hela mitt hjärta och det är inte rättvist. Det är inte rättvist. DU FÅR INTE LÄMNA MIG. DU FÅR INTE INTE ÄLSKA MIG.

Jag är så liten. Jag sa ju det. Flera gånger sa jag det. Jag är så liten och du lovade att alltid stanna kvar. DU LOVADE!!!! Du lovade precis som min far lovade mig: Nu ska jag bli världens bästa pappa Ariel. Bara för att i nästa sekund brusa upp och dra mig i örat in på mitt rum igen. Dörren som går igenom bakom honom och den där svarta ensamheten som han lämnar mig i. Den där svartaste ensamheten som saknar en famn att värma sig i. Nu sitter jag i den och älskar er båda.

Så hjälp mig nu. Snälla. Och älska mig. Älska mig. För nu sitter jag här och älskar er båda bara som ett litet barn kan göra. OCH DET ÄR INTE RÄTTVIST. DET ÄR INTE RÄTTVIST. Jag är bara några år gammal och du borde ha älskat mig villkorslöst. Du borde ha älskat mig villkorslöst. ÄLSKADE PAPPA DU BORDE HA GETT MIG DEN KÄRLEK SOM JAG BEHÖVDE FÖR ATT VÄXA? Varför gjorde du inte det? När jag älskade dig så mycket? Jag älskade dig så mycket.

Jag älskar dig så mycket.

OCH KILLE MÅSTE TA MIG TILLBAKA. Snälla pappa säg åt honom. Snälla bara gör det här enda för mig. Snälla pappa jag lovar att förlåta dig om du bara ger mig en man som kan älska mig. Som kan tvätta bort det svarta onda som lever i mig. Snälla pappa jag förlåter dig för allt om du ger mig en man. Om du bara ger mig en enda man som stannar kvar. Som inte går. Som står stadig, som håller mig i min hand livet ut. Pappa, jag förlåter dig då. Pappa då förlåter jag dig för allt ont som du har gjort i mitt liv. Jag förlåter dig, men jag behöver en man. Jag behöver en man att älska. Jag behöver en man att glömma med. DU MÅSTE GE MIG DET PAPPA. En man. Ett liv. Snälla?

söndag 21 februari 2010

I'M SORRY.


Och sen bryts förtrollningen förstås. Som den alltid gör förr eller senare. Jag drar mig ur, går på toaletten, kissar. Sitter kvar längre än vad jag behöver egentligen. Suckar. Orkar inte prata med Max mer. Säger godnatt. Tar mitt täcke och min kudde och lägger mig i vardagsrummet. Max säger ingenting och jag säger inte någonting heller. Jag orkar inte. Jag tror att han förstår. Jag sover oroligt. Vaknar flera gånger och har svårt att somna om igen. Men tids nog blir det morgon ändå. Solen skiner. Mycket snö på fönsterbläcket.
Max ligger vaken i sovrummet och knappar på sin iphone. Jag lägger mig bredvid. Han drar mig intill sig. Vi ligger en gång till. Sen går jag upp och gör oss kaffe. Vi klär på oss. Sjunker ner i soffan framför tvn. Max lägger armen om mig. Jag blir märkbart stel och irriterad. Nu är det morgon. Nu är det på riktigt. Låt mig bara vara. Okej!?
- Hittar du till tunnelbanan härifrån? Pikar jag. Och Max säger att han gör det. Han går ut i hallen och kliver i sina skor.
- Kram? frågar han och vinkar mig till sig. Så vi kramas och sen låser jag dörren efter honom. Hejdå, hejdå, hejdå.

I JUST DON'T WANT TO MISS YOU TONIGHT.


Max är noga. Smeker mig länge. Bryr sig verkligen om min njutning på riktigt. Spelar på mig som om jag vore ett instrument. Han lyssnar på min kropp. Han rättar sig. Känner. Finner sig. Har aldrig någon brådska. Och jag rör mig under hans händer. Varm. Svettig. Tysta stön. Grötig falsett. Hoppsan. Jag kan verkligen uppskatta den här stunden. Drar honom över mig tillslut. Han rör sig i mig. Han rör sig så vant. Som om han aldrig har gjort någonting annat. Är det musiken i hans kropp som hittar takten i min så snabbt? Jag vet inte. Men jag fascineras. Du e så skön, säger han. Så skön. Max har sån kontroll. Han kan hålla på hur länge som helst och det blir aldrig riktigt tråkigt. Men ändå: Ett sting av saknad. Ett svart kliigt bett av längtan. Ett eko i kroppen som ropar Killes namn.

lördag 20 februari 2010

YOU GOT ME ALL WRONG.


Klockan är elva på kvällen. Max har en ny mössa. Är du arg? Frågar han. Och jag skrattar förvånat och säger gud nej. Vi går hem till mina föräldrar eftersom de är bortresta.
- Du är visst arg, jag märker det, envisas Max nu. Du är arg idag. Och jag skakar på huvudet, tänker att jag inte alls är arg. Men så blir jag plötsligt medveten om hur kylig jag låter. Hur kort och hårt jag pratar. Hur jag glömmer bort att le. Hur tom jag är. Nyfikenheten är som bortblåst. Jag bryr mig inte om honom längre. Jag vill inte veta vem han är eller vad han har gjort idag. Och jag stör mig på allt han gör nu. Hur fumlig han är. Hur han klappar på mig som om jag vore en katt. Hur töntigt han skrattar. Hur sömnig hans röst är och hur fånigt han beter sig jämt.

Jag stänger av TVn som står på. Ska vi gå in i sovrummet eller?

Jag har lovat Max att han ska få sova över den här gången. Men nu ångrar jag mig. Jag vill att han ska gå hem med en gång. Helst nu. Genast. Hejdå hejdå hejdå.

- Eh, måste du sova över här? Säger jag och drar mina fingrar genom hans hår för att verka mjuk och snäll. Max drar en djup suck. Han lägger sig platt på magen, gömmer ansiktet i huvudkudden. Och vi ligger tysta länge och jag tittar på klockan.

tick tack tick tack tick tack.

- Alltså du får såklart sova över här om du inte orkar åka hem mitt i natten, säger jag tillslut. Och känner hur jag vill krypa ur mitt eget skinn för jag avskyr mig själv så jävla mycket nu. Men kanske avskyr jag honom ännu mer? För att han inte hör mig när jag skriker: LÄMNA MIG IFRED. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig ju. Jag hade fel. Du kan inte rädda mig ifrån mig själv. Förlåt!
- Va ere som e så jobbigt med att sova ihop då? Frågar Max för andra gången utan att titta på mig. För jag förstår verkligen inte det där överhuvudtaget.
- Det är närheten säger jag. Det är alla de där timmarna som vi måste tillbringa ihop. Det är morgonen som blir konstig och obekväm.

Och Max som är dum i huvvet och som inte förstår någonting alls säger: Vadå, du har ett surt morgonhumör eller?

Och jag vill gråta. Jag vill gråta. Och när jag kysser honom känns det som om jag gör våld på mig själv. Men jag kysser honom ändå. Och Max kysser långsamt och försiktigt. Och jag vill bita honom hårt i läppen. Jag vill slå honom över kinden. Jag vill skrika: FORTARE FORTARE FORTARE! För jag har inte tid med sånt här, fatta.

fredag 19 februari 2010

WHEN I SAID I LOVE YOU I MEANT IT.


Han älskar mig inte längre. Och jag säger till mig själv: Det gör ingenting, det gör ingenting, det gör ingenting.

Fast det gör jättemycket. Jag står nästan inte ut.

Jag är inte kär i dig längre Ariel ...

torsdag 18 februari 2010

SKIT OCKSÅ.


Det är bara det att jag är så jävla jävla ful innerst inne. Det är bara det att ingen förstår. Inuti mig finns ingenting som går att älska ända ut. Jag vet ju det. Jag har tusen bevis. Och du kan aldrig övertala mig om någonting annat. Och det är också därför som bevisen blir fler och fler. Och det är min sorg. Det är min sorg. Så bry dig inte om den du.

onsdag 17 februari 2010

HOPELESSLY DEVOTED TO YOU.

Åh, jag vet inte vad jag ska göra nu när kaffe, snus, två semlor och tre maränger efter jobbet inte ens hjälper.

söndag 14 februari 2010

FRIENDS FOREVER.


Maja är kär. Klockan är halv fyra på natten eller om det kallas morgon då, det vet jag inte. Vi har dansat oss svettiga. Vi har viskat: Vi är systrar och vi ska alltid hålla ihop. Livet ut. Hon har pussat mig många gånger och skrikit: ÄLSKAR DIG!!! Dansat med händerna i luften. Dansat med händerna om min midja. Dansat med händerna på min rumpa. Skrattat. Druckit för mycket. Levt.

Maja är kär. Hon har en ny styrka. Men också en ny svaghet. Hela tiden tittar hon på mobilen. Har han har hört av sig? Vad gör han nu? Vill han komma hit? Det sticker i mig. Och när han ringer, springer hon ifrån mig ut i kylan för att höra vad han säger. Sen kommer hon tillbaka med rosiga kinder och säger: Han kommer hit! Gulligt va? Men jag tycker inte alls att det är gulligt. Vi har ju tjejkväll. Det ska ju bara vara vi två. Har hon glömt?

Och Maja har glömt. Hon har glömt allt helt och hållet. Och framför allt så har hon glömt bort mig bara några sekunder senare när hennes kärlek kommer. De slingrar sig runt varandra på dansgolvet. Och jag finns inte mer. Och jag är tommast i världen. Men jag försöker vara tapper när jag dansar med en spritfylld italienare. Men det gör ont ont ont.

- Jag går nu, säger jag när trettio minuter har gått och Maja inte har ägnat mig en blick. Och då mjuknar hon lite och frågar: Är det okej då? Och jag älskar dig Ariel. Och jag säger att jag älskar henne med. Men inuti är hjärtat hårt. Kallt och svart. Jaa, som det alltid är numera.

lördag 13 februari 2010

'CAUSE WHEN I'M WITH HIM I AM THINKING OF YOU.


När jag skriver det här första gången är klockan mitt i natten. Tre sms har jag hunnit skicka inom loppet av en minut.

1. Åh, ibland är jag så arg på dig för att du tvingar ut mig i det här nygamla livet igen där jag bara är känslolös och svår en gång till. Så jävla många suckar som jag får människorna att dra runt omkring mig nu och jag vill väl för fan inte ligga med någon annan än med dig.

2. Jag vill inte tvinga ut dig i kylan. Jag tycker bättre om när det är jag som får gå. Det vet du va?Länk
3. Va gör du va gör du va gör du? Vill du träffa mig imorgon? Kramas, dricka kaffe och liksom bara bubbla strunt?

Max har precis gått. Han försökte somna här. Han blundade och försökte hålla om mig. Han försökte hålla mig stilla för att få mig att glömma att han låg precis bredvid. Men jag blev helt förskräckt.
- Hallå, va gör du? Du somnar väl inte?
Och Max suckade nej och blev lite svart i ögonen. Drog sig upp och började leta rätt på sina kalsonger. Själv sträckte jag mig efter min snusburk. Jag skäms. Och jag vågar inte riktigt titta honom i ögonen.
- Eru glad? Piper jag och ler tappert. Men Max ser inte alls glad ut. Och jag vill gråta för jag saknar Kille så mycket. Kille som inte bryr sig om någonting mer än öl, snus och kanske knulla ibland. Precis som jag gör nu.
- Det är jobbigt att du är som du är, säger Max och jag ser hur han klurar på varenda ord som kommer ur hans mun. Ahmen du vet, att du blir såhär stressad av att sova tillsammans med mig. Jag har aldrig varit med om det tidigare.
Och jag nickar. Jag vet inte vad jag säga. Jag är sån här. Max klär sig snabbt nu. Fort på med jeansen. Den stickade tröjan. Den stora jackan. Mössan som han aldrig drar över öronen.

Det gör ont inuti. Jag tycker inte om mig själv. Jag är inte snäll. Jag kanske rentutav är elak i mina försök att trösta mig själv? Men jag behöver Max. Jag behöver hans händer, hans liv, hans ögon som omfamnar mig. Fast samtidigt så blev jag så tom ikväll. Så väldigt tom.

In och ut, in och ut, in och ut. Och jag ville gråta mot hans hals. Fatta att jag har blivit övergiven, ville jag snyfta. Fatta att jag ingenting är värd. Men istället stönade jag i hans öra.

Jag vet inte vad Max tänker om mig. Om oss. Han säger ingenting. Han överöser mig inte med komplimanger. Han har inte sagt att han tycker om mig sen den där tredje gången då vi sågs och han kysste mig. Jag vet bara att han vill att jag ska träffa hans kompisar. Jag vet vara att han vill att vi ska sova och äta frukost ihop. Jag vet bara att han vill att vi ska göra saker utanför mitt sovrum också. Vet bara att han vill träffa mig igen och igen. Men jag är så trött, ser han inte det? Jag är helt slut.

- Bär mig, vill jag begära.

fredag 12 februari 2010

THIS FEELING WILL GO AWAY.


Trefyra gånger varje natt vaknar jag med ett sting av saknad i bröstet. En becksvart ensamheten. En ödslig tomhet inuti. Jag vill ringa honom. Men låter bli. Och sen somnar jag om igen.

torsdag 11 februari 2010

IT'S NOT ENOUGH, IT'S NEVER ENOUGH.


Max är lite sur förstås eftersom det var två veckor sen vi sågs sist. Och allt är mitt fel. Jag avbokar in i det sista varje gång. Men varför är du så krånglig? Frågar Max när jag ligger på hans arm. Och jag vet inte alls. Jag bara är sån här, suckar jag. Inte bara med dig utan med alla!
- Jag hade till och med köpt en inflyttningspresent till dig, säger han och blir plötsligt generad, bara för att lika snabbt bli kall: Men jag gav bort den till en kompis när du inte ville ses. Och jag nickar och biter mig i läppen. Jag förstår ju! Förstår och förstår, hela tiden.
- Litar du inte på mig nu? Undrar jag och vet inte alls om jag vill att han ska göra det eller inte. Max svarar inte. Fortsätter bara stryka mitt hår varsamt. Vadå litar du inte på mig nu? Är jag på riktigt eller på låtsas upprörd? Jag vet inte. Jag är så trött. Och Max förblir tyst och jag antar att det är svar nog. Jag ska skärpa mig, jag lovar, viskar jag och låter mina fingrar försiktigt trippa över hans hud. Jag är så glad att du kom hit ikväll, ler jag. Och nu ser Max lättad ut och säger att det är skönt att höra. Sen kysser vi varandra. Och Max kysser fortfarande som jag vill att en första kyss ska vara. Men nu har vi kysst varandra så många gånger efter första gången. Och nu vill jag ha hungriga ivriga munnar. Mer tunga. Men Max mun är en glänsande mussla. Och jag låter den vara sån. Jag vet inte varför, men det känns som om vi har gott om tid på oss? Det känns som om han kommer att stanna kvar en stund.

onsdag 10 februari 2010

I JUST WANT YOUR LOVE. NOTHING ELSE.


Jag träffar Max redan samma kväll. Ja, jag vet att jag är rädd för tomheten. Och jag vet att jag inte borde springa såhär fort ifrån mig själv. Men ni förstår inte hur grym ensamheten är emot mig. När jag kommer hem ifrån jobbet sitter hon där och väntar på mig. Hon stirrar ut mig. Stränga ögon. Ett hånflin på läpparna. Ett finger som pekar hotfullt på mig.
- Heej, försöker jag. Ja, jag försöker verkligen! Är du här fortfarande. Du klär verkligen i svart ska du veta. Är det där ett hål du har i magen eller vad är det? Men ensamheten vill inte alls prata. Ensamheten vill slåss. Dova smällar. Ensamheten vill sitta tyst. Explodera inuti mig. Ensamheten vill skratta högt. Det är någonting fel på mig. Ensamheten bekräftar: Det är något fel på dig. Och jag vet att jag måste springa såhär fort. Jag vet det. För jag vet att det är det enda som hjälper. Och det är därför springer jag rakt in i Max famn. Och ni måste förstå mig. Ni måste tro mig när jag säger att det är det enda som hjälper. Det enda som skyddar mig ifrån det svarta som vill komma åt mig. Ni måste heja på mig och säga att det jag gör är helt rätt. FÖR JAG ÄR SÅ LITEN. Och Jag behöver kärleken för att växa och bli stor. Och ni måste förstå. Ni måste förstå att jag behöver bli sedd för annars kanske jag slutar att existera. Annars kanske jag slutar att finnas till?

tisdag 9 februari 2010

YOU SAID ALWAYS AND FOREVER.


Och så ringer han mitt i natten. Klockan är halvfyra och jag sover faktiskt. Jag trodde inte att jag skulle kunna somna. Men jag somnar som en stock. Jag sover så djupt och jag minns inte ens att jag svarar. Minns bara hur full han låter. Hur tungan slirar runt i hans mun. Hur han ringer bara för att säga att vi kan väl höras imorgon istället? Hur jag väser något om att vi väl bara kan få det överstökat nu? Fast jag väser nog inte alls. Jag frågar nog försiktigt med mjuk kärlekstunga för tänk om han vill ha mig. Tänk om han har kommit på det? Jag menar trots allt! Mot alla odds! Jag älskar bara dig Ariel! Dubbelt upp nu - för resten av livet! Minns hur han säger något om imorgon ändå. Minns att jag säger puss och hur han mycket bestämt avslutar med att säga kram. Och sen somnar jag om lika fort igen. Det är skönt. Jag är så trött. Jag sover och vaknar tidigt nästa dag. Jag är ivrig och nu vill jag veta. Fast samtidigt är jag så kall och jag vet inte ens om jag vill ha honom tillbaka egentligen. Jag vill bara att han ska vilja ha mig. Jag skickar ett sms: Finns det något mer att prata om egentligen? För det känns som om alla ord har tagit slut. Och om han inte vill ha mig. Ja, då vill jag inte veta av honom mer (för det vill jag väl inte? visst inte? eller? åh, jag är så liten, jag är så rädd!) Och han svarar flera timmar senare när han har sovit ruset av sig. Jag vet för jag känner honom. Vi har bott ihop. Vi har levt i flera hundra dagar tillsammans. Och det gör ont att tänka på det nu. Han skriver: Det finns väl alltid saker att prata om? Men jag var nog bara ute efter någon sorts bekräftelse. Ursäkta. Jag vill inte att du ska behöva må dåligt pågrund av det. Kram.

Och jag tänker att han är en jävla idiot. Jag tänker att min kille är en jubelidiot. Och tänk att jag inte har fattat det. Tänk att jag inte såg det. Tänk att jag trodde att han aldrig skulle göra mig illa. Tänk att jag trodde att han alltid skulle vara den förståndiga av oss. Tänk att jag trodde att han inte var typen som behövde söka bekräftelse hos någon alls, överhuvudtaget. Tänk att jag hade så fel. Det skrämmer mig nu. Och det känns som om jag aldrig mer vill ha fel, någonsin igen.

måndag 8 februari 2010

LAUGH OUT LOUD.


Jag - Är vi påväg någonstans igen? Eller tröstar vi bara varandra? Vet du fortfarande precis vart du står?
Kille - Jag tror vi bara tröstar varandra ... Känns det jobbigt?
Jag - Det känns oerhört jobbigt. Jag har glömt bort att du inte är kär i mig. Och du verkar ha glömt bort att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Jag känner att jag kan bli tröstad av andra om det verkligen är allt vi gör. Jag behöver gå vidare på riktigt riktigt den här gången i sånt fall.
Kille - Kan vi ringas imorgon om det? Jag sitter på en förfest nu och vi ska snart gå ut. Eller så kan vi höras framåt natten?

Och jag tycker verkligen inte om den här Ariel som nu hukar och bugar och lägger sig vid hans fötter. Och som skrattar bort sig själv och säger: Haha, jag har aldrig valt mig tillfällen väl. Jag ber om ursäkt. Jag går och lägger mig nu, men ring och väck mig sen.

Och så sätter jag mobilen på högsta volym och lägger den vid sidan om min huvudkudde.

söndag 7 februari 2010

IT WAS REALLY NOTHING.


Jag dricker te ur en stor kopp idag med mycket mjölk och ännu mera socker. Men jag vet inte om det hjälper. Jag känner mig så dum. Det är väl klart att han inte vill ha mig tillbaka? Han har ju sagt: Jag är inte kär i dig längre Ariel.

Har jag glömt det?


Jag är inte kär i dig längre. Han sa ju precis så. Jag är inte kär i dig längre Ariel. Och de där orden de ekade ju så länge i mig. Och de sliter fortfarande sönder mig inuti nu när jag upprepar dom tyst för mig själv. Hur kunde jag glömma de orden?

Jag är inte kär i dig längre Ariel.

Jag minns hur jag stod utanför min port, i snön. Jag minns hur allting rann ur mig. Hur jag föll. Jag ville bara lägga mig ner. Jag ville bara inte finnas. Men jag gick hem. Tom. Så jävla tom var jag. Så jävla ont hade jag. Smärtan kramade sönder mig. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte äta och jag rasade i vikt de där första veckorna. Jag låg bara på soffan och såg svart undertiden som min mor vakade över mig. Jag orkade ingenting mer än att dricka vin med främmande män om kvällarna som inte visste vem jag var. Som inte visst hur groteskt äckligt mitt hjärta hade blivit.

Jag är inte kär i dig längre Ariel.

Den där kvällen utanför min port, i snön förlorade jag mig själv. Jag blev ingen alls. Det gick så fort. Och nu kommer han tillbaka. Och jag börjar få färg i ansiktet igen. Jag börjar lysa lite. Han älskar mig! Jublar det lilla barnet i mig. Och så glömmer jag allt en gång till. Jag glömmer allt och jag vill bara sitta framför elden i hans bröst och värma mina händer. Jag vill bara stoppa fingrarna i öronen. Jag vill bara blunda jättehårt och hoppas på att allt ska bli som vanligt igen.

Jag är inte kär i dig längre Ariel.

Men det kan inte bli som vanligt igen. Jag inser det nu. Och jag låter honom göra mig illa en gång till. Jag låter honom göra mig illa en gång till. Snälla säga åt mig att sluta. Snälla vem som helst säg åt mig. Bind mina händer. Ta mitt hjärta i förvar. Rädda mig ifrån mig själv. Jag vet inte vad jag gör, men jag känner smärtan nu. Jag känner smärtan och jag ser hur den ligger i bakhåll och bara väntar på att kasta sig över mig. Jag känner smärtan nu och vet ju hur gärna den vill gotta sig i mitt bröst. Snälla hjälp mig. Jag är så liten och jag vill så hemskt gärna bli älskad. Det är allt. Det är allt jag någonsin har velat bli och så gick det såhär fel.

Jag är inte kär i dig längre Ariel.

Han sa ju precis så.

Jag är inte kär i dig längre Ariel.

lördag 6 februari 2010

I FEEL LIKE I'M WAITING FOR SOMETHING THAT ISN'T GOING TO HAPPEN.



Jag - Heter det numera att jag befinner mig i en svacka om jag saknar dig?
Kille - Jag saknar dig så sjukt mycket nu också men det är ju inte konstigt. Vi har ju vart som tillsammans igen några dagar när vi hörs hela tiden och så ... Men vi kör väl på som vi gör tills det känns olustigt bara. Jag vill finnas där för dig när du går igenom något lite jobbigt.
Jag - Jag vet ... Och jag tycker om det så mycket. Du vet, kanske för mycket. Sådär så att jag vill gå igenom något lite jobbigt jämt.
Kille - Men det kommer ju lugna ner sig snart, när allt faller på plats så blir det bättre. Men lyssna inte för mycket på mig. Jag börjar bli lite dragen. :)

(sextio minuters tystnad)

Kille - Vad gör du nu?
Jag - Jag skriver.
Kille - Vad skriver du om?
Jag - Jag skriver om dig.


Jag vet inte vad Kille och jag håller på med längre. Jag är så jävla förvirrad. Så jävla jävla rädd. Kanske håller jag på att falla för det där förbannade pojkskrället en gång till? Jag vet att jag måste säga stopp nu. Jag vet att jag måste rädda mig själv. Springa för livet. Rygga undan. Huka mig. Skydda huvudet. Dra ner pansaret över bröstet. Men jag kan inte. Och det hjälper inte heller eftersom han redan lever där innanför. Bultar och slår. Smärta. Kåtslag. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar ju bara dig?

OCH DU MÅSTE ÄLSKA MIG TILLBAKA. Du måste komma tillbaka till mig. Du måste krypa på alla fyra och be mig om ursäkt. Och efter det så måste du bara älska mig. Du måste älska mig, hör du det? Och du måste älska dubbelt upp för all den smärta som du har åstadkommit mig nu helt i onödan. DU MÅSTE ÄLSKA MIG DUBBELT UPP HÖR DU DET?

Jag är ett kap. Och egentligen är du inte värd mig. Och jag vet att du kommer att göra mig olycklig. Och jag vet att du kommer att göra mig arg och frustrerad. Och ledsen tusen gånger om. Men jag kommer att älska dig. Igenom allt det kommer att jag älska dig. Jag kommer alltid att älska dig och du måste välja mig för jag har valt dig. Jag har valt dig. Jag har valt att älska dig livet ut och du måste ta mig tillbaka. Du måste älska mig dubbelt upp. Du bara måste. Hör du det? BABE.DU.MÅSTE.HÖRA.MIG. Du måste höra den enda sanning som mitt hjärta känner till. Jag älskar bara dig.

fredag 5 februari 2010

YOU REMIND ME OF TIMES WHEN I KNEW WHO I WAS.


Det är onsdag och jag kan inte sova. Klockan är nästan natt och Kille är alltid vaken.

Jag - Kom hit och skeda med mig, dina händer på mina bröst, helt oskyldigt. Jag lovar att somna med en gång sen.
Kille - Önskar jag kunde, önskar VERKLIGEN att jag kunde vara där. Min kropp skriker efter dig just nu. Hur dumt det än är ...
Jag - Mm. Jag har en sån himla stor säng med. Vi skulle kunna vara nakna utan att ens märka det!!!
Kille - Fast det hade vi nog märkt det ändå, jag hade antagligen varit i dig nu ...
Jag - Iiih! OCH JAG HADE TYCKT OM DET! JÄTTEMYCKET! Åh, vill, vill, vill. Men, men, men!
Kille - Ja alldeles för många men ... Avstånd, många många mil...
Jag - Veet. Dör på det inatt. Vill bo i Studentstaden igen på mina två madrasser mitt på golvet i min gamla stuga, vill att du ska komma dit smålullig och bara mm krypa ner hos mig. Och sen vill jag somna varm. Och så bara vakna och ÅH VIKKEN HÄRLI DAH'!
Kille - Mm, det hade vart sjukt skönt. Har Maja dragit hem nu eller?
Jag - Jaa, hennes kille kom å hämta henne ... Hon har en kille! De är kära! Knullar säkert flera gånger om dan. JORÅSÅATTEH. Nämen om man skulle försöka sova lite nu kanske.
Kille - Jag försöker skicka ett mms med en bild på mig med en ledig plats på min arm men den går inte att skicka nu. Du får fantisera om den istället. Godnatt Ariel.
Jag - Jag försöker skicka en bild på mina bröst utan dina händer på. Men den bilden var visst inte okej att skicka längre ... GO'NATT ... BABE!

torsdag 4 februari 2010

THINGS FALL APART SO THAT OTHER THINGS CAN FALL TOGETHER.


Jag har flyttat nu. Och livet är ett annat. Tapeterna, slitna, beiga. Jag orkar inte göra någonting åt dom. Det spelar ingen roll. Jag har köpt en stor säng. Den största jag kunde hitta. Jag har bott på en liten madrass i mina föräldrars vardagsrum alldeles för länge. Nu bor jag i en alldeles egen lägenhet. Det är fantastisk. Jag har en säng och ett litet bord i mörkt trä som balanserar på smala ben. Men det är också allt än så länge. Jag har ingen brådska mer. Jag får bo här hur länge jag vill. Jag heter Ariel och jag har ett hem. Ett riktigt hem för första gången i mitt liv. Det här är min koja. Min borg. Mitt slott på tjugoåtta kvadrat. Hurra!