Max vill söndagsfika. Mitt på ljusa dan. Jag har söndagsångest. Orkar ingenting egentligen. Föraktar mig själv så mycket. Jag försöker skjuta upp tiden då vi ska ses så pass mycket att han ska säga nej, går inte. Kan inte. Hinner inte. Men det säger han inte. Utan fyra blir bra. Och jag är först på plats. Jag har håret uppsatt i en rosett. Jag fryser. Det är fortfarande kallt ute. Max ser så glad ut när han kommer emot mig. Road på nåt vis. Vi kramas och jag inser att det är första gången jag träffar Max utan en droppe alkohol i kroppen. Jag är inte lika rastlös. Det behöver inte hända någonting speciellt. Hans ansikte räcker. Jag ser de där små detaljerna igen. Ryckningarna. Leendet som spelar därunder. Den stirriga blicken som alltid söker efter någonting. De långa ögonfransarna som skuggar hans kinder. De små fräknarna. Den där sexiga tandraden som visar sig när han ler. Det är söndag och Max är spännande på nytt. Det är söndag och jag tar ett steg bakåt, och Max tar ett kliv fram. Och jag vill träffa honom igen. Snart. Hurra!
3 kommentarer:
Åh vad mysigt :)
Har du ingen bild på dig själv förresten? Är nyfiken på ansiktet bakom alla dessa fina texter. Du kanske har bilddagboken eller nåt? :)
Ps, jag gillar verkligen din blogg starkt. Du skriver så bra och känslosamt.
kram/denise
Hej Denise! Ett av mina favoritnamn. Tack! Jag har ingen bild av mig själv för om jag hade haft det så hade jag inte kunnat skriva hälften så öppet om allting som jag gör just nu ... tyvärr. Men jag tror att du förstår.
:)
Jaha okej, jag förstår. Det är lite anonymitet över det hela. Tycker det är synd för du verkar varae sån go och bra tjej och jag skulle hemskt gärna vilja lära känna dig bättre om det gick! Stockholm är så ensamt och det är brist på vettiga människor.
Kram/d
Skicka en kommentar