DU HÅLLER MIG KVAR I NÅT JAG LÄMNAT FÖR LÄNGE SEN.

Greta kommer över. Jag har bakat en tårta av choklad och skrivit hennes namn på med rosa glasyr. Men åh, jag fyller ju inte ens år, hon kramar mig. Och kramar mig igen. Och det här är kanske det finaste någon har gjort för mig?
- Men sluta nu, skrattar jag generat. Vill du ha kaffe?

Det är fredag och vi är fjorton igen. Jag får fläta hennes hår. Jag får sminka henne och fotografera henne efteråt. Vi dricker vin och suckar över att vi har missat att flaskan bara är åttaprocentig. Besvikelsen i mig är svart och ful. På riktigt.

Vi ser dokumentärer. Vi ligger på rygg i min säng och lyssna på Melissa Horn.
- Men jag ooorkar inte, stönar jag.

"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig"

- MÅSTE VI LYSSNA PÅ DET HÄR? Jag slår uppgivet ut armarna och gömmer ansiktet i en kudde.
- Men den här då. Den här är så du! Viftar Greta bort mig.

"Jag vet vad som måste göras. Ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag försöker att strida mot känslan, men den är rädd och den spelar ett spel nu. Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur. Men jag vet att jag döljer en sanning att väntan inte leder nånstans".

- JAJA, ska vi gå och köpa chips nu? Jag är skitsugen, är inte du det? Hetsar jag på.
- Jo, det är jag väl. Greta tittar länge på mig med det där speciella leendet som talar ett eget språk.
- Alltså jag tror inte ens att jag kär i Kille längre. Jag orkar bara inte vara ensam och han är så bekant. Jag tror inte att det skulle röra mig ryggen om det var Anton som sprang här istället, trotsar jag.

MAYBE ONE DAY I'LL REALIZE IT WASN'T LOVE.

TORSDAG:

Det regnar fortfarande. Han är blöt. Vi äter chips och jag häller upp ett glas vin. Vi tittar på tv. Han skrattar. Vi vågar knappt röra vid varandra förrän vi flyttar över till sängen för att fortsätta se nedladdade tv-serier där. Det fungerar inte. Datorn hakar upp sig.
- Ahja, nu fick du mig i alla fall i säng, var det inte det som var planen? Flinar han.
- Det var det faktiskt inte, skrattar jag, men rullar över på hans bröst. Kysser honom med tunga.

Det slutar aldrig regna. Men det är svalt för en gångs skull. Och det är skönt.

Efteråt:

- Vad händer? Jag vänder honom ryggen samtidigt som jag frågar. Jag vågar inte möta hans blick. Fiskar upp en snus.
- Med oss? Han gnider sitt huvud. Jag vet inte Ariel.
- Jag menar ligger vi bara med varandra? Jag vågar inte låta honom svara. För jag vet inte hur jag ska förhålla mig liksom, fortsätter jag. Det känns som om du håller en gard uppe hela tiden. Jag gör det jag med, men så fort jag släpper lite så slår du ner mig igen.
- Åh, det är ju inte bra att du känner så. Men det är så mycket nu. Jag kan inte fokusera. Om tre veckor har jag ingenstans att bo, sen börjar jag ett nytt jobb och efter det måste jag flytta upp till den där jävliga studentstaden igen. Han suckar, stirrar upp i taket. Jag har aldrig haft någon vidare bra kontakt med mina känslor, men nu är det som om jag stänger av helt. Jag kan inte tänka. Eller så gör jag tvärtom och tänker för mycket istället.

Han ser så tom ut där han ligger och blinkar i mörkret. Och jag vill göra allting bra.

- Jag förändras Ariel. Förut tyckte jag om att flytta ifrån ställe till ställe. Men nu, åh ... Jag vill bara stanna någonstans ... Ha mitt eget.
- Jag förstår.

Gu, jag förstår allting, hela tiden. Jag förstår, jag vill skrika, skrika honom in på rätt spår. Men det går ju inte.

- Jag vet inte om jag kan bli kär i dig igen.

Jag håller för öronen nu, jag hör inte vad han säger. AOAOAOAOA.

- Jag kan inte sluta tänka på hur det kommer att bli. Och jag vill inte såra dig.
- Men jag kan ta ett nej, envisas jag. (Tjatar jag för att få honom att säga det?)
- Det vet jag Ariel. Men det som grämer mig mest just nu är om du kan ge ett nej. Kan du göra det? Om du inte orkar mer kan du säga nej då?

Tystnad.

Alla ord som jag har skrivit här. Jag famlar efter dom. Men jag kan inte nå dom. Det går inte. Jag försöker. Men förgäves.

- Jag antar att din tystnad är svar nog.
- Men nej. Okej. Jag säger nej.
-Så det är nej nu? Du säger det?
Han reser sig upp. Dra på sig sina jeans. Den bara bringan. Håret som fortfarande ligger i våta testar.
- Nej, jag menar. Jag säger till när den dagen kommer då jag har fått nog, piper jag och nyper mig själv hårt i låret. Helvetesjävlaskit.

(ge mig styrka, jag behöver mer, mycket mer än någon annan tror jag).

ADDICTED TO YOU.

Det är som om han kan läsa mina tankar. Han ringde inatt. Klockan halvfyra på morgonen satt han och väntade på bussen hem.
- Det regnar Ariel, suckade han. Den där sliriga tungan. Fyllan som ramlar runt inuti honom. Jag spinner som en katt.
- Sov du?
- Nej, nej, verkligen inte, säger jag och försöker skaka sömnen ur mig. Han är så rolig. Så gullig. Så jävla full.

Sluta nu Ariel, tänker jag. Andas djupt. Tänk efter. Det räcker nu. Det slutar här. Imorgon när du vaknar är det över.

HE'S JUST NOT THAT INTO YOU.

SMS TISDAG:

A - Vad gör du? Har du somnat?
K - Jag ska, snart. Vad gör du?
A - Jag gör ingenting. Jag vill sova hos dig lite bara.
K - En annan gång! Hur funkar det att bo själv igen?
A - Det funkar inte - där av, haha. Men du ... Hur känns det här egentligen? Har vi fått mersmak eller avsmak?
K - Jag vet inte, hur känner du?

(tystnad)

K - Jag somnar snart Ariel, vi kan mer snacka imorgon.
A - Ja. Vi måste.

SMS ONSDAG:

K - Klockan sex, Medis?
A - Kan vi säga halv åtta istället?
K - Jag ska träffa brorsan åtta, ska vi ses imorgon istället?
A - Okej.


DET RÄCKER NU. JAG SLUTAR HÄR. DET ÄR BRA! TACK SKA DU HA! Imorgon i dina ögon säger jag hejdå. SNÄLLA HJÄLP MIG, GE MIG STYRKA, HJÄLP MIG ATT HÅLLA LILLA ARIEL I HAND SOM INTE FÖRSTÅR BÄTTRE OCH GÅ DÄRIFRÅN.

Jag vill inte mer. Jag vill inte hänga på en krok resten av livet precis som min mor. Jag vill mer. Jag vill på riktigt. Jag vill tro att det finns någon annan för mig därute som låter mig vara den jag är och som ändå inte kan få nog. Hjälp mig att stanna kvar i min fasta övertygelse om att han inte är bra för mig längre. Hjälp mitt hjärta att förstå det min hjärna har listat ut för länge sen. Vi slutar här. Det slutar såhär. Det blir inte bättre nu Ariel.

SHE'S STANDING ON A LINE BETWEEN GIVING UP AND SEEING HOW MUCH MORE SHE CAN TAKE.

Det är värst om nätterna, då slingrar sig ångestormen igenom rummet, väser. Smyger längs väggarna, lurar på mig.

Kim är bortrest och jag är rädd igen. Jag slår armarna om mig själv, tänder lampan. Diskar. Viker ihop kläderna som ligger slängda över golvet. Hjärtat slår fort. Vad ska jag göra?

Jag är hysterisk. Jag vill flytta hem igen. Jag vill vara liten och lyssna till hur pappa skriker på mamma. Jag vill vara liten och bli injagad på mitt rum. Jag vill vara liten och upprepa att jag är dum i huvvet på hans kommando. Jag vill vara liten och ligga i hoprullad på golvet och bli sparkad på. Jag vill finnas till.

Jag vill inte bo själv i den här lägenheten som jag inte kan ta hand om. Jag vill inte bo själv och leva i min egen olycka hela dagarna. Jag vill inte och jag saknar honom. Jag vill att Kille ska komma tillbaka. Jag vill att han ska ligga bredvid mig. Jag vill känna hans kropp emot min. Vi behöver inte prata med varandra bara han inte lämnar mig en gång till. Bara han aldrig släpper mig ur sina ögon.

Jag orkar inte. Jag är inte stark. Jag kommer aldrig bli en blomma. Jag är en ful jävla mask som behöver hänga blodig på en krok för att känna att jag lever.

CHANGING MY MIND.

Men innerst inne tror jag att jag håller på att så ett frö som snart kommer att växa till sig och bli en blomma som säger att jag är värd bättre.

LET GO LITTLE STAR.

Kan jag leva utan gnistan i hans ögon?

Om det är allt han har att erbjuda mig: Gnistan i hans ögon?

Hur kan det vara tillräckligt?

Hur kan jag säga nej till alla andra män bara för en gnista i hans ögon?

En gnista i hans ögon, det finns ingenting annat där för mig att hämta eller ta emot.

Bara den där gnistan som en stjärna på himmelen.

Hur har jag hjärta att släcka en stjärna? Hur står jag ut med att se en stjärna slockna?

Det gör jag inte. Jag gör inte det. Jag kan inte.

Så tyst, tyst varje kväll räknar jag: 1,2,3
och väntar på ett stjärnfall.

MEET ME HALF WAY.

ph: wai lin tse

En tomhet. En dröm om en annan man som kan älska mig bättre. En dröm om en annan man som har idéer och energi som räcker till för två. En dröm om en annan man som inte är rädd. Jag vet inte. Jag vet inte vad det är vi håller på med?

Jag vågar inte fråga. Jag vill inte veta just nu.

Först var det kärlek, nu är det kött.

Nu ringer vi varandra kvart i tre på natten och frågar: Är det okej att jag kommer över?

Och visst att hans händer talar ett annat språk. Visst att jag märker att hans händer har saknat mig. Att hans kropp dras till min även när han sover. Men kanske är det allt? En gammal vana att slippa tänka i.

- Jag är glad att du är här, säger han. Men det räcker inte. Säg någonting som får mig att tro. Säg någonting som får mig att hoppas. Säg någonting som får mig att vilja. Säg någonting som får mig att orka för snart blir du mig likgiltig.

YES, I SAID IT'S FINE BEFOREI DON'T THINK SO NO MORE.

Det är torsdag. Klockan är tolv på natten och jag går med vinvingliga ben hem till Kille. Jag ser blek ut, mina händer skakar. Det är någonting som inte stämmer, men jag orkar inte bry mig om det just nu. Han är glad att se mig fastän han är trött och ska jobba imorgon. Själv har jag semester, en semester som håller på att ta livet av mig. Jag är så långt ute och cyklar nu. Jag kan fortfarande inte äta ordentligt, jag dricker vin varje kväll och snusar två dosor om dagen nu. Och jag vet att han är den sista människan som skulle be mig att sluta.

Vi ligger i hans säng.
- Titta på himlen, säger han. Visst är den fin? Men titta då! Äh, du tittar ju inte.
Jag ligger på hans axel och jag är så trött.
- Jag kom bara hit för att ligga såhär, är det konstigt?
Han kysser min panna. Stryker mitt hår. Du e fin ...

Vi talar inte om framtiden. Vi har bestämt oss för att bara vara här och nu. Inte tänka så mycket, bara känna.

Och jag känner på de små krulliga hårstråna på hans bröst. Jag kysser hans hals. Andas tungt i hans öron när han drar upp mig över sig sen. Han kommer snabbt, lovar att han ska gottgöra mig. Men jag är så trött. Somnar på hans arm. Vaknar med ett ryck en timme senare. Hinner med nöd och näppe in på toaletten. Sen kräks jag. Kroppen har verkligen fått nog nu. Och jag med.

I LIKE YOU MORE THAN ALOT OF THINGS.

Går det här att förstå? Jag vet inte.

Men hans ögon, OCH HUR MYCKET ÖNSKAR JAG INTE ATT JAG KUNDE SLUTA SKRIVA OM HANS ÖGON? Men hans ögon! Ett hem. Ett bo. Ett annat liv att hela sig i.

Hans finurliga leende, hans dåliga skämt, hans nervösa fingrar.

Vi har det så bra tillsammans. Och jag vet, jag vet ju. DET HAR INTE ALLTID VARIT SÅHÄR.

Men just nu. Just nu. Får jag lägga huvudet i ditt knä? Kan du smeka min kind? Kan du kyssa mina läppar mjukt? Får jag dofta på din hals? Får jag säga att du är snygg i de där jeansen?

Och din röst. Hur ska jag kunna berätta om din röst som saknar vassa kanter, som inte kan bli skarp, som påminner om vanilj, som aldrig kan göra mig illa förutom med ord som jag inte vill höra som ammunition?

Och hur uppenbart är det inte nu att jag aldrig har släppt dig, att du har legat i mig hela tiden och bara väntat på att jag ska plocka fram dig igen. Och nu är du här, i mig och överallt. Och hur länge till ska jag kunna hålla dig ifrån mig innan det brister och du rinner över i mitt liv på riktigt?

SPEAK THE TRUTH, EVEN IF YOUR VOICE SHAKES.

Hans ögon, åh gud, kan jag få bygga ett bo där i? Fortfarande rödkantade av sömn efter en nap mitt på dagen. Och jag kan inte förmå mig själv! Och hur mår du? Och igen är jag sådär attraherad av dig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och du hör ju hemma i mig också, visst känner du det också nu? Jag ser det. Vi har förändrats, du hade rätt.

Men jag måste prata med dig nu eftersom jag har lovat mig själv. Eftersom både Greta och Kim smsar mig stup i kvarten och säger åt mig att vara stark. Så jag säger det: Vi måste prata! Fastän du säger att du skulle vilja att vi undvek det just nu så måste jag envisas. Vi måste prata! Och plötsligt rasar det ur mig: Jag tänkte lämna dig idag. Jag tänkte säga hejdå, förstår du?

Och du ser så ledsen ut. Det ser ut som om jag skjuter dig rakt i hjärtat. Du säger: Vadå? Aldrig mer? Lämna mig? För alltid? Du säger att du inte vill det. Och du pratar! Äntligen! Du öppnar upp. Du säger att du är så jävla rädd. Att du är så jävla jävla rädd för att såra mig. Att du aldrig vill såra mig någonsin igen.
- Men tror du inte att jag är medveten om jag att jag kan bli sårad av dig? Tror inte du att jag har det i bakhuvudet varje gång vi ses att det kan hända? Tror du inte jag tar det i beräkning inför varje sms jag skickar? Lyssna, jag vet det och det är bara mitt beslut om jag vill utsätta mig för den risken igen, eller hur? Och det är faktiskt inte det som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig mest är att du ska stänga av. Det är min största rädsla. Att du en dag bara stänger av, släcker lyset och slutar prata. Det är det som jag inte kan stå ut med. Tanken på att du ska stänga av, det är den tanken som gör det så svårt för mig att balansera på den här vägen. Jag vill inte att du stänger av. Jag vill inte att du slutar prata.

Du ser snopen ut. Du säger att du inte tänker stänga av. Du säger att du inte fungerar så. Men du säger att du inte kan sluta tänka på framtiden och hur det kommer att bli. Du säger att du inte vill att det ska bli som förut.
- Men hur var det förut då? Frågar jag och vill gömma mitt hjärta för allt det fula och allt det svarta som jag kommer att få höra om mig själv nu. Men jag måste ju få veta. Jag måste gå igenom den eld som jag har bävat för så länge nu.

Han säger: Jag var så egoistisk Ariel. Och jag vill inte vara det mer. Jag gjorde bara min egen grej. Allting handlade bara om mig! Jämt. Och det känns som om du inte fick något rum att vara dig själv i.

Jag blir stum, helt tyst. Vad är det han säger? Tar han på sig ansvaret för allt det här? Är det hans eget dåliga samvete som han inte står ut med?

Jag är så förvirrad.

Vi kramas och han säger att det är så skönt att vi pratar. Och jag vill inte följa med honom hem och han frågar inte ens. Det känns som om vi befinner oss på samma nivå nu och jag behöver inte följa med honom hem som om det var sista gången för jag vet att vi kommer att ses snart igen.

WHAT DIFFERENCE DOES IT MAKE IF I STILL LOVE YOU, WHEN I KNOW FOR SURE THAT I CAN'T MAKE YOU MINE.

Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Jag avslutar det här idag, jag har fått nog. Jag kan inte vänta på honom. Det går inte Jag kan inte ge honom den tid han behöver utan att förlora mig själv. Jag har sagt åt alla mina vänner att de inte får ge mig några andra råd. Jag måste knyta mina händer hårt, stålsätta mig i hans ögon och säga hejdå för sista gången.

PLEASE TELL ME TO LEAVE HIM MAMA.

SMS SÖNDAG:

A - Helo! Va gör du? Vill du komma hit och softa med en film?
K - Jag ligger i sängen fortfarande och kollar tv. Vad gör du? Hade du kul igår? Jag jobbade och är ganska trött ... När skulle det vara filmdags?
A - Gu'va du jobbar! Det var så himla bra igår, men min kropp är en död maskin idag. Ligger bara i soffan med noll planer att resa mig upp. Det är film tills jag somnar inatt så kom när du vill, men om du inte orkar så förstår jag.
K - Det var lite kris igår så jag fick rycka in. Men det var roligt så det var lugnt. Jag får se om jag orkar sen, trött så trött. Vi kan höras lite senare! Kram

K - Jag kommer nog inte orka träffas idag, är helt slut. Men någon dag i veckan?
A - Absolut. Är också astrött. Men hur känner du inför det här? Känner du någonting för mig när vi ses? Eller är det mer vi ses när vi ses, det blir vad det blir?
K - Det är svårt att säga Ariel, vi har ju inte träffats jättemånga gånger. Jag kan inte säga så mycket om vad jag känner för jag vet fortfarande inte ... Är du med?
A - Jag förstår vad du säger. Men du måste ju ha någon form av känsla? Är du helt nollställd/livrädd när vi ses?
K - Ganska rädd är jag nog allt. Jag gillar att hänga med dig, är dock rädd att saker bara skulle bli som de var innan och jag vill nog mer om det skulle bli något. Och det är det som jag inte vet vad jag känner inför ... Förstår du vad jag menar?
A - Men tror du att den rädslan är så stark att du aldrig kommer att våga släppa efter? För vi kommer ju aldrig veta förrän vi befinner oss där. Tror du att vi kan förändra oss genom att prata med varandra och vara vaksamma på gamla hjulspår, eller har du en stark uppfattning om att vi är alldeles för olika för att få det att fungera? Tror du att vi har lärt oss någonting av allt det här och därför har mer att vinna den här gången? Jag förstår att du är rädd. Jag är också rädd men jag vill inte låta den rädslan styra nu för jag vet hur missvisande en gammal rädsla för en ny situation kan vara.
K - Jag bryr mig inte om att vi är olika, det påverkar ingenting och har aldrig gjort. Jag undrar över hur mycket vi har förändrats sen sist, ibland känns det som att vi har förändrats mycket och ibland inte. Jag vet verkligen inte hur det kommer att bli. Jag kan inte besluta något nu Ariel, jag behöver tid.
A - Jag begär inte att du ska ta ett beslut. Men kan du inte berätta hur du skulle vilja se att vi hade förändrats?
K - Jag vet inte, det är inget specifikt. Jag känner mig trängd nu. Kan vi inte ta det när vi träffas och prata mer då?

I GET BY WITH A LITTLE HELP FROM MY FRIENDS.

Kim ba: Gomorron, kaffe?
- Eeh, ja, tack!
- Ipren?
- Åh.
- Omelett?
- Men alltså du! LOVE YOU!

Och jag tänker att jag nog kommer att överleva den här dagen med.

I NEED A BREAK FROM MY TROUBLING WAYS.

Jag: Igår kändes bra.
Han: Det gjorde det!

Men vad händer nu då?

Och jag vet fortfarande inte om jag orkar. Hela tiden är jag på gränsen till att gå sönder. Jag kan inte sova om nätterna. Jag kan inte äta ordentligt. Jag snusar och dricker vin, och det är allt jag gör. Och jag vill berätta för någon hur jag mår. Jag vill ringa mamma och säga att nu får du komma och hämta mig för jag är redo för psyket. Och allting handlar inte om honom, redan innan han kom tillbaka så hade jag för mycket. Jag har för mycket och det finns ingen ro. Men ikväll är det fest och jag måste orka. Jag måste kämpa mig dit trots att morgondagen aldrig har skrämt mig så mycket som den gör i denna stund.

HOOKED ON A FEELING.

Jag har köpt en ny klänning. Jag har färgat håret. Jag har provat tusen olika frisyrer och jag känner mig så fånig där jag står.
- Oj, säger han. Va nerklädd jag känner mig.
- Va varmt det är, säger jag för att byta fokus ifrån mig själv där jag står redo för Oscarsgalan.

Vi promenerar till en liten gräsplätt och slår oss ner på filten som jag har tagit med mig. Han frågar om det är okej att han tar av sig tröjan och jag nickar. Efter det trollar jag fram både kaffe, chips och vindruvor ur min väska. Jag har gjort mig till. Jag har gjort en sista ansträngning, tänker jag.
- Vill du spela yatzy? Frågar jag samtidigt som han fyller upp min blommiga plastkopp med kaffe. Och det vill han och allt är precis som vanligt. Allting är så lätt, vi skämtar och talar i mun på varandra. Och jag är inte alls redo för att prata allvar nu. Jag vill fortsätta, jag vill inte att det ska sluta här. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte gå miste om det här.

- Vad tänker du om det som hände i helgen? Frågar han då.
- Ehm, jag vet inte, skruvar jag på mig.
- Jag tycker att det är jobbigt att vi hade sex, säger han. Allt blir så grumligt då, eller hur? Det är så många olika känslor som börjar tumla runt inuti. Jag vill ju bara gå hem med dig igen nu och jag tänker att det blir så mycket svårare ...
- När någon drar sig ur sen? Avbryter jag.
- Nämen det blir så lätt att någon faller. Och då menar jag inte att jag är rädd för att du ska falla för mig utan tvärtom.

Vi dricker ur kaffet och han slår mig i yatzy trots att jag fuskar.

- Men vad tänker du? Fortsätter han att envisas. Tror du inte att det är dumt att vi går hem tillsammans?
- Jag vet inte. Alltså det här är en sån konstig situation, suckar jag. Vi känner ju redan varandra. Jag tror inte att vi kommer kunna dejta varandra fem gånger utan att gå hem till någon. Och jag har ingenting emot att vi gör det, bara vi gör annat också.
- Inte? Säger han och knäpper nervöst med fingrarna. Men ska vi gå då? Han försöker sig på ett leende.

Och så gör vi det.

SO UNSURE WHEN I REMEMBER ALL THE THINGS HE SHOWED ME AND I WANT MORE.

Men redan första dagen i Studentstaden när jag ser honom så händer någonting med mig. Han är så tydlig. I ett myller av människor är han självlysande. Han ristar sig in i mig. Det går inte att värja sig. Och sen när alla små fåglar viskar i mitt öra att han gillar mig utan ha någon aning om hur mycket jag gillar honom. Så rodnar jag och hoppas att det inte ska synas.

Och när jag ser honom så övar jag på att säga hej tusen gånger tills han står framför mig och jag äntligen säger det: H-e.j. Tre små bokstäver och jag måste kämpa med varenda en.

Han kryper in i mig. Han fäster små moln i mina öron. Och han är det snyggaste jag någonsin har sett. Allting med honom tilltalar mig. Allting i honom talar till mig. Kom. Och jag kan inte hejda mig trots att jag försöker. Om jag bara fick ... om jag bara vågade ... Det är elektriskt. Vi snuddar vid varandra och en stöt går igenom min kropp.

Kärleken brusar upp i mig och efter det är ingenting sig likt.

Efter det ska jag aldrig uppskatta min ensamhet så mycket som jag en gång gjorde - någonsin igen.

YOU LOVE ME NO LONGER, I KNOW.

Kille.

Jag har tänkt på dig, på oss mycket. Och kanske vill vi två olika saker trots allt. Du förstår jag vill inte ens vara rädd för att hamna i samma gamla hjulspår. Jag vill vara övertygad om att vi fixar det den här gången. Och jag vill att du ska vara det med. Jag vill inte vara rädd för allt som skulle kunna hända. Jag vill känna mig trygg med vetenskapen om att vi inte kommer att ge upp så lätt den här gången. Jag vill tro att vi har lärt oss något efter allt som har hänt. Och jag står inte ut med att du tvivlar på oss. Jag står inte ut med att det känns som om du tvivlar på mig.

Jag vill att du ska engagera dig. Jag vill att du ska prata med mig. Jag vill att du ska ta flera initiativ. Och jag vill inte låtsasdejta dig. Jag vill vara seriös. Redan ifrån början vill jag vara seriös och jag tycker inte att det är fel.

Jag vill att du ska kunna säga att du tycker om mig. Jag vill att du ska våga säga att du vill försöka. Men inte ens det vågar du göra. Och varför ska jag stanna kvar i det här? Varför ska jag utsätta mig själv för dina fram och tillbaka? Kan du svara mig på det. Och varför känns det som om det bara är jag som kämpar med det här? Varför känns det som om du ingenting har att förlora medan jag har allt?

Jag kan älska dig. Det vet jag. Men varför? Varför ska jag älska dig?

Jag har ingen som helst aning om varför jag ska älska dig längre. Du ger mig inga skäl. Du vill veta vem jag är och hur jag har förändrats. Men vad spelar det för roll? Om du inte kan älska mitt gamla jag så kan du definitivt inte älska mitt nya jag. Så mycket kan jag lova dig.

Kan du göra en kraftansträngning ifrån tårna för min skull? Är jag värd det? Vad är jag värd i dina ögon? Kan du berätta det? För här står jag och är villig att offra så mycket för din skull trots att jag vet att du är lat, har dåligt ölsinne och bara vill promenera med mig en gång om året.

/ Ariel.

AND I'M ABOUT TO MAKE A MISTAKESO PLEASE HURRY BABE.

Det är lördag och jag är hejdlöst trött. Jag vacklar fram med en svart gardin framför ögonen. Vi ska ses idag också eftersom det var sagt så ifrån början. Orkar du? Frågar Kille när jag står i dörren på väg hem för att duscha och byta om. Jag rycker på axlarna. Orkar egentligen inte. Jag vill inte att vi ska börja i den här änden, säger han. Jag vill inte att vår relation ska bygga på att vi går hem till varandra om nätterna. Han rycker in mig i hallen igen, stänger dörren. Kysser mig länge. Sen säger han: När vi ses ikväll så börjar vi om ifrån början. Då kramas vi bara igen, okej? Och jag nickar stumt. Ler. Min förnuftiga lilla man.

Timmarna går och när klockan slår sju ser jag ut som ny igen i en sandfärgad klänning med små svarta spännen i mitt vitblonda hår. Vi kramas precis som vi har lovat varandra. Vi promenerar ner till vattnet. Jag har med mig en flaska vin och en påse chips. Vi pratar och skrattar och det ligger en spänning i luften hela tiden. Kille har stånd. Men va fan, jag hatar att det blir såhär, säger han och vrider oroligt på sig. Jag vill bli full, säger han sen och dricker mer av vinet än vad jag gör. När det har tagit slut frågar han om vi inte ska gå upp och sätta oss på en bar. Jag säger okej fastän jag är trött. Jag är så trött. Jag staplar fram som i en dimma.

Vi dricker mera vin. Vi pratar med andra som också sitter på uteserveringen och Kille gör det så lätt. Själv måste jag pressa fram alla ord. Själv måste jag kämpa för att dra in gemenskapen och försöka koppla av ibland alla dessa främmande ansikten.

- Jag vill ju bara gå hem med dig igen, säger Kille som bara bor fem minuter bort.
- Jag vill jag med, säger jag. Eller jag vill bara gå hem till dig och sova lite.

Och så går vi. Och så ligger vi i den där sängen igen. Kramas. Luktar på varandra. Och jag älskar hans händer på min kropp. Under min klänning. Vi är nakna igen. Det går så fort. Vi har så bråttom. Plötsligt är han i mig. Hetsig. Hård. Blöta av svett båda två. När det är över är jag så lättad och så tom att jag börjar snyfta. Tårar rullar nerför min kind.

- Vad är det vi gör? Säger jag.
- Jag vet inte.
- Men hur skulle du definiera det? Dejtar vi nu eller vadå?
- Vi befinner väl oss i något slags förstadie till dejting.
- Alltså jag vill inte vara vän med dig. Jag har inget behov av det, förstår du? Säger jag.
- Okej, men då dejtar vi väl då, säger han som är rädd.
- Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet inte ens om vi kan bli tillsammans igen. Men jag tycker om dig och jag tycker om att tillbringa tid med dig, suckar jag.

Han drar mig intill sig, men plötsligt har jag blivit svart. Han är så feg och jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar att han ingenting alls vet. Han är så liten och förvirrad och han tror att jag har förändrats. Att jag har blivit någon annan och att det ska bli annorlunda och bättre bara därför. Men jag har inte förändrats, vill jag skrika och det har inte du heller. Och jag vet precis vad det här förhållandet innebär. Jag vet precis hur det kommer att bli, men jag är villig att kämpa för att vi ska klara av det bättre den här gången. Jag tror att vi kan prata oss ur alla svackor. Jag kan stå ut i att hamna i gamla hjulspår för jag vet att det går över.

Men vet du det? Tänker jag. Kan du orka? Kan du vara stark för två när det behövs? Eller kommer du att stänga av när det blir svårt och tro att inga utvägar finns förutom den som leder dig bort ifrån mig?

Jag klär på mig och jag går hem för det känns som om huvudet kommer att sprängas i bitar när som helst.

I CAN'T STOP THIS FEELING.

SMS LÖRDAG:

Greta - Är du på ikväll? :)
A - Jag ska träffa Kille, jag kommer kanske efteråt om jag inte kollapsar. Jag sov där inatt och nu är dötrött.
G - Ojdå, hmmm, bra att det funkar mellan er men försök att ta det lugnt så ni inte kastar er in i något direkt.
A - Jaadå, hmr ... tack!
G - Men alltså allvarligt - ta det lugnt! Ni har hela livet på er och ni har ju redan klarat av dejtinggrejerna en gång! :)
A - Haha, ja! Så varför ska vi göra om det en gång till? Nej, men jag vet ju, jag ska försöka. Igår var en olyckshändelse. Vi gick in i varandra på nattbussen när båda var lite fulla. Idag ska vi mötas och bara prata typ. Men vad kan hända om man inte tar det lugnt? (jag har glömt!)
G - Om man inte tar det lugnt kan man krascha. Och fyllemisstag är okej, jag vill bara inte att du ska bli sådär ledsen igen. Jag tyckte ni började så fint, trevande o chill och det är dumt att sabba det såhär nära inpå. Men prata är bra. Prata behövs! PUSS.

AND FOR YOU I KEEP MY LEGS APART AND FORGET ABOUT MY TAINTED HEART.

Det är fredag och klockan är mitt i natten. Jag har varit ute och klubbat. Och nu vill jag bara åka hem och sova. Men så kliver jag på nattbussen och fryser till is. För där sitter han. Kille. Jag blinkar två gånger eftersom jag har blivit så van vid att tro att jag ser honom överallt. Men nu sitter han verkligen där och ser lika snopen ut som jag gör.
- Men gu'va sjukt, utbrister jag och slår ut med händerna. Vad gör du här? Vi ska ju inte ses förrän imorgon!
Och han skrattar och berättar att han har varit vägg i vägg med mig hela kvällen på krogen som ligger precis intill.
- Vadå, SÅG DU MIG? Hetsar jag som vill veta allt hela tiden.
- Nej, för fan, säger han. Jag fick en chock när du klev på nu.
- Bra, mumlar jag och undrar hur jag ser ut nu efter flera timmar inne på en svettig nattklubb.
- Du är vackrare än någonsin tidigare, säger han som om han kan läsa mina tankar. Jag ler och han stryker min arm som om han inte kan låta bli och sen ursäktar han sig.
- Men hallå, det är lugnt, säger jag och stryker hans arm också som för att vi ska bli kvitt.
- Vad ska vi göra nu då? Frågar han som om han helt har glömt bort att vi båda två var på väg hem för en stund sen.
- Jag vet inte, svarar jag eftersom jag också har glömt nu.
- Ska vi sätta oss och ta ett glas någonstans?
Jag rycker på axlarna.
- Eller ska vi åka hem mig? Han kliar sig håret, tittar ut igenom fönstret, rädd för vad jag ska svara förstås. Och jag låtsas fundera fastän jag redan har bestämt mig.

Killes lägenhet är liten. Han har fått hyra ett studentboende mitt i stan över sommaren och det är bara i sängen det finns rum för två.
- Jag vill typ kramas, känns det okej? Hundvalpsögonen. Det ofarliga leendet. Och allting är okej.

Vi flätar ihop våra ben. Min näsa vid hans hals. Och han doftar så gott. Så bekant. Han doftar precis som någon jag älskade en gång. Jag andas tungt. Vi kysser varandra och hans tunga är mjuk, len, våt. Och hans tunga hittar ett hem i min mun med en gång.
- Det är så varmt här, suckar han och drar av mig mina kläder. Vi tar på varandra som om det var första gången och ändå vet vi båda två vart det kittlar som mest.

Vi ligger inte med varandra. Vi gör allt, men inte det.

Och det går inte att beskriva hur skönt det är att få vara nära honom igen. Jag ligger vaken när han har somnat sen och kommer ihåg när jag ser det: Han ler alltid när han sover. Jag hade glömt. Han ler och det är så fint. Han ser så trygg ut där han ligger som om ingenting ont kan hända honom nu. Och jag skrattar. Skrattet bubblar ut ur mig och det är så befriande. Tack ska du ha, tänker jag.

BUT IT'S ALREADY TOO LATE.

allting i mig säger nej, vänd dig om, återgå till dig själv

men nu är det redan för sent.

BABY I'M SO CONFUSED.

SMS TISDAG:

A - Jag vill ju fortfarande bara slita av dig alla kläder, insåg i samma sekund som vi kramades hejdå.
K - Men vi får inte tänka så än Ariel. Nu tar vi det bara piano. Är det jobbigt att du tänker så?
A - Det är jobbigt att tänka så om du inte tänker samma sak. Jag vill inte köra in i en vägg!
K - Fast jag vet inte alls hur jag känner och tänker. Jag saknar att hänga med dig och jag hoppas att vi kan göra det. Och det är klart att jag fortfarande tycker du är sjukt snygg och assexig ....
K - Men du, kan vi inte smälta lite och höras typ imorgon?
A- Jaa, tack! Du vet att jag inte kan tygla mig själv, haha. Det var fint ikväll helt enkelt. Sov gott, tänk inte för mycket, bli inte skiträdd. Jag har klarat mig såhär långt liksom. Kraam!
K - Sov gott du också. Och tänk inte för mycket du heller ... :)

IT HAS ALWAYS BEEN ABOUT YOU.

Det är tisdag och jag är nervös. Jag sitter på tunnelbanan och har ont i hela kroppen. Jag är så jävla rädd och jag gör allt jag kan för att hålla mig samman. Plötsligt känns det precis som det gjorde den där dagen då det tog slut. Precis som den där dagen då mitt liv slogs i spillror. Jag kan inte andas. Jag tänker att jag gör mig själv illa. Jag tänker att jag är en idiot. Jag tänker att jag borde vända om.

Jag tar rulltrappan upp. Och jag skrattar eftersom jag ingenting annat kan göra om jag inte ska gråta.

Och han står redan där och väntar på mig. Han vinkar. Vi kramas. Han är snygg. Så mycket snyggare än jag har låtsas att han har varit under hela den här tiden då vi har varit ifrån varandra. Han har nya skor. Snygga skor. Ny frisyr. Snygg frisyr. Ja, till och med den där fula jävla skjortan som inte alls är min favorit är snygg idag. Och jag orkar inte riktigt? Nej, jag orkar nog inte alls.

Han knäpper nervöst med fingrarna. Jag känner honom. Jag får hålla i mina händer.

Vi ska gå en promenad, men plötsligt ösregnar det. Det har varit sol hela veckan, men nu regnar det såklart.

Vi smiter in på en kinakrog och Kille har fyra spänn kvar på kontot. Och varför är jag inte förvånad? Jag bjuder på vin. Och vi skrattar och vi pratar i mun på varandra. Och jag har roligt!

Ja, jag har roligt tills han frågar mig hur jag mår.

Klumpen i halsen.

Han: Hur klarar du dig Ariel? Du klarar dig väl, eller hur?

Hans milda ögon. Åh gud. De mjuka läpparna. Skäggstubben. Hans lukt. Jag minns allting nu.

NEJ, JAG KLARAR MIG INTE. JAG SAKNAR DIG VARENDA JÄVLA DAG FORTFARANDE! Skriker jag inte. Utan jag ler och jag rycker på axlarna. Och jag beställer in två glas vin till.

Han säger att han har velat höra av sig så många gånger. Han säger att han inte vet hur många sms han har kombinerat ihop som han aldrig har skickat iväg. Och jag nickar och jag går in mig själv. Och jag säger ingenting alls.

Och han snurrar sin snusdosa oroligt emellan sina fingrar.

- Vi kanske ska börja dra oss hemåt, säger han sen. Han som har skaffat sig ett heltidsjobb. Han som har klarat sig bra utan mig så himla länge nu. Och jag säger att det kanske är lika bra fastän jag inte alls vill försvinna ut ur hans ögon. Fastän jag aldrig mer vill försvinna ut ur hans ögon. Hans ögon, åh ni förstår inte. De ögonen, de bäddar om mig, de gör allting bra. Och jag visste det hela tiden.

Vi kramas igen. Mina armar omfamnar hans kropp. Den hårda ryggtavlan. De mjuka axlarna. Jag tyckte verkligen om att träffa dig Ariel. Och jag vill träffa dig flera gånger. Precis så säger han när jag går på knäna därifrån och undrar om han vill vara min vän på riktigt nu eller min stora kärlek en gång till?

I'VE BEEN MISSING YOU.

Det kliade i mina fingrar när jag vaknade imorse. Det var länge sen. Jag har drömt mardrömmar hela natten. Min far han klippte i min hud med en nagelsax. Han hade hårda ögon och skrattade åt mig hela tiden. Jag vaknade av att jag grät.

Jag klev upp fastän det bara var tidig morgon. Jag bryggde en kopp svart kaffe, kissade. Studerade mig själv i spegeln. Jag ser trött ut. Jag kväver en suck och tassar tillbaka till min lilla madrass på golvet. Jag är inte ensam längre. Det är skönt. I min stora säng ligger Kim. Hon har flyttat in och sover fortfarande djupt. Det är lugnande att lyssna till hennes andetag. Hon är så lätt. Så olik mig. Jag tycker om det.

Men jag är nervös. Jag kan inte äta. Jag är på helspänn. Jag ska träffa Kille ikväll.

Jag är så förvirrad. Jag är så jävla rädd. Jag känner inte igen mig själv. Jag hittar inte ut. Jag saknar mina ord.

XXX

Jag läser vad ni skriver. Jag kan bara inte förmå mig själv att svara.

Det händer så mycket nu. Och jag är trött.

Och för full jämt.

Jag kräktes fyra gånger igår.

Jag har varit i skärgården. Jag har inte sovit på fyra dygn.

Jag är ett svart hål.

Och till råga på allt så har Kille hört av sig. Vi ska träffas nästa vecka.

Och jag vet inte vad det betyder.

Men jag lovar att jag återkommer snart. Kanske redan imorgon.