PLEASE SEND ME SOMEONE TO LOVE.

Det är tisdag. Och vi dricker coca cola direkt ur flaskan på ett murrigt café. Adrian har nog feber. Han ser trött ut. Hänger med huvudet. Jag har druckit en halv flaska vin och rakat benen. Men det spelar ingen roll eftersom Adrian har bilen utanför och inte kommer våga kyssa mig ändå. Förtrollningen är redan bruten. Jag känner ingenting. Och jag hatar det för jag försöker verkligen. Jag försöker verkligen komma ihåg hur det kändes när jag såg honom första gången. Jag vill fortsätta sukta efter de där läpparna. Bli blyg inför de där ögonen. Men det går inte längre. Jag är precis lika tom som jag var förut.

Alla de här männen som har kommit och gått ur mitt liv den senaste tiden. Det är visst så det måste vara nu. Det finns ingen plats inuti mig. Jag är fortfarande så till bredden fylld med allt det som var. Ett förstoppat bröst. En känsla som säger: du kan inte rädda mig fastän jag inget hellre vill. FASTÄN JAG INGET HELLRE VILL.

helvetesjävlaskit också.

AND I DIE TRYING JUST TO KEEP MYSELF FROM KISSING YOU.

Lova träffade en man på dansgolvet igår. De gick hem tillsammans och hon blev kvar där hela söndagen också. Det blir nog de två för en lång tid nu. En känsla bara när de satt bredvid varandra klockan fem på morgonen och delade en mugg vatten.

Adrian och jag skiljdes åt på perrongen. Han lyfte upp mig i luften och gav mig en sista kyss innan hans tåg gick. Det var fint. Lagom liksom.

Jag hann bara sova några timmar innan jag steg upp för att möta honom på nytt. Han väntar på en bänk i solen. Jag ger honom en kram och en puss som bara blir och som gör honom generad. Jag är bakis. Gu'va bakis jag är. Rödkantiga ögon. Ett huvud som snurrar runt och dunkar om vart annat. Vi promenerar längs vattnet. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om. Vi sätter oss i gräset tillslut. Hans händer kryper in i ärmarna på min vinterjacka. Vi vågar inte kyssa varandra, fastän nog munnarna vill. Adrian fnittrar inte längre. Han röst skär sig inte heller. Det är skönt. Man måste ha tålamod med människorna, skriver jag i mitt anteckningsblock sen.

YESTERDAY WAS HELL BUT TODAY I'M FINE WITHOUT YOU.

Lördag.

Lova och jag går runt på stan hela dagen. När det blir kväll och solen går ner häller vi upp vin i plastmuggar. Jag känner mig fri. Det är en härlig känsla. Vi går armkrok och säger att Stockholm är vackert ändå. Och vilken tur vi har som bor mitt ibland allt det här. Sen går vi på lokal. Vi dricker bubbel. Lova flirtar med bartendern som fyller upp våra glas till bredden. Vi skrattar och skålar och har det bra.

Sen kommer Adrian. Han är full. Annorlunda, men ändå sig lik. Hans läppar är våta. Han vill vara nära nära. Han lägger handen om min midja. Han leder mig bort ifrån dansgolvet tills jag känner en vägg i ryggen. Han är bara några millimeter ifrån mitt ansikte nu. Hans varma andedräkt fuktar mina kinder. Jag står inte ut med det lilla lilla mellanrummet som finns emellan oss nu. Det är så läskigt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag måste snabbt få bort det. Jag lägger mina händer om hans hals och kysser honom. Jag kysser hans läppar. Guu så mjuka de är. Hans tunga i min mun. Vi hånglar. Det blir ingen första trevande kyss, men det gör ingenting.

- Jag tycker om dig Ariel, viskar han emot min hals.
- Härligt ...
- Jag tycker om att pussa på dig, forsätter han.
- Bra ...
- Tycker du om att pussa på mig?
- Mm ... jag pussar ju tillbaka eller hur?
- Det gör du ju faktiskt.
Sen pussar han mig över hela ansiktet. Åhå.

JUST FOR A MOMENT EVERYTHING SEEMED ALL RIGHT, BUT I KNOW THAT IT REALLY ISN'T.

Jag kommer hem ifrån jobbet. Slevar i mig en spenatsoppa. Dricker en rom och cola. Sveper ett glas vin. Sticker intill stan. Adrian står redan där och väntar på mig. Han är så lång. Det är så ovant. Jag får ha mina kängor på mig som gör mig tre centimeter längre. Vi staplar fram i vår konversation. Klyscha på klyscha. Och vilket väder det är idag och så vidare. Han är så snygg, jag blir blyg inför hans skönhet. Blind. Fumlig. Shit. Han har en hårvirvel som ligger fel. Eller den ligger inte där han vill att den ska ligga. Han rättar till den gång på gång. Har försökt få den att ligga stilla med gelé, men det hjälper inte. Jag vill säga att den ligger så fint precis där i pannan, låt den vara. Men det gör jag inte.

Jag tar honom till samma ställe som jag tog Max. Till samma ställe där Amin hade sin spelning dagen innan. Jag skrattar åt det. Jag skrattat åt mitt liv de senaste månaderna. Fyfan alltså.

Vi dricker vin. Vitt vin. Adrians röst skär sig och blir sådär ljus ibland. Jag tycker inte om det. Ibland fnittrar han nervöst. Ibland dricker han sitt vin som om han vore gay. Det stör mig. Jag pratar snabbt för att få honom att sluta. Sluta!

Adrian är snäll. Han har de där snälla ögonen som jag är så svag för. De där snälla ögonen som gör allt det där andra är okej. De där snälla ögonen som kan få mig att förlåta min far för alla hans synder tillslut.

Plötsligt är klockan ett och det är bara torsdag. Vi kramas och jag är full. Det är skönt. Jag tänker på Kille. Det var faktiskt FAKTISKT! länge sen sist. Säkert en dag eller två. Men han var så himla rolig. Och det gör mig ledsen nu när ingenting är riktigt lika roligt längre.

KOM TILLBAKA!!!

(skoja ... eller ... typ i alla fall ...)

SOMETIMES I JUST CAN'T EXPLAIN ALL THE WAYS YOU DEVASTATE ME.

Om kvällarna söker jag mig till våra gamla kvarter. Jag vet inte varför. Det spelar ingen roll hur mycket klockan är. Jag måste dit. Jag stryker runt vår port och tittar upp på balkongen där vi drack rosévin och firade in våren för lite mer än ett år sen. Det är så konstigt. Så overkligt att vi idag inte har någon kontakt överhuvudtaget. Vi var så lyckliga i den där lägenheten, eller var vi inte det? Han satt i sin skinnpaj den där kvällen. Orakad och berusad. Lycklig. På bilden som jag tog samma kväll ser han nästan allsmäktig ut. Ögonen glöder när han sträcker upp händerna i luften som om han försökte fånga månen. Hur mycket älskade jag honom inte då?

Klockan är fyra på morgonen och jag står alldeles ensam utanför vårt hus trehundrasextiofem dagar senare. Och jag förstår fortfarande inte. Jag förstår inte. Kanske kommer aldrig att förstå vad det var som hände egentligen. Men jag står där. Jag står där tills det inte gör ont längre och sen går jag. För att jag måste. För att livet säger: så här är det nu.

HEY, READ MY LIPS 'CAUSE ALL THEY SAY IS KISS, KISS, KISS.

Han heter Adrian. Och han gör mig nervös. Orden krånglar sig ur mun. Han lång. Han är minst två huvuden längre än vad jag är. Vi dricker kaffe i solen. Han klipper med ögonen. Gu'va han är snygg. Jag står nästan inte ut. Han är lite nervös han med, jag märker det. Någonting i hans person skär sig fastän han försöker kämpa emot. Jag vågar nästan inte skriva om honom här eftersom jag är redan rädd för hur snabbt han kan hitta en plats i mig. Hans läppar. Herregud. Jag har aldrig någonsin skådat en sådan perfekt skapad mun. Tänk att få kyssa den där munnen är allt jag kan tänka. Tänk att få kyssa den där munnen!

Om jag någon gång kommer att få kyssa den där munnen

oj oj oj.

Har han någon som helst aning om hur vacker han är?

Jag kommer att göra allt för att få kyssa den där munnen.

REMEMBER WHEN WE TALKED ABOUT WHERE WE'D BE A YEAR FROM NOW?

Anton har förbarmat sig över mig den här helgen. Han har varit en enda stor och villkorslös famn. Dragit med mig över hela stan. Hållt min hand hela tiden utan att släppa den en enda gång. Anton är sån. Så himla annorlunda och speciell. Konstig och magisk. Anton är en på en miljonen. Sänd ifrån ovan. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Anton känner alla. Kassörerna på ICA. Hippisarna som röker gräs i vitan om kvällarna. Konstfacksstudenterna. Mannen i baren. Det är lustigt, men samtidigt så förvånar det mig inte alls.

Anton pratar i ett. Vackert om hur vågorna bryts, om stockholmsmullret, om alla de där människorna som han känner och älskar. Jag förstår inte hur han orkar.

Vi dricker vin. Leker sten sax och påse. Dricker kaffe. Äter nötter. Går långa promenader. Han säger att han inte tycker om när jag suckar sådär högt som om livet inte går att leva. Han säger att han vill kasta upp mig på sin rygg då och bära mig hela vägen hem till sig. Sen fiser han och jag skrattar och han säger sluta, jag har ätit linssoppa idag, det blir så då, okej?

REASONS TO LEAVE, REASONS TO STAY.

Lördag, och håret på mina ben krullar sig. Mina tänder är lite vitare än vad de var igår. Men vad spelar det för roll?

En ledsenhet i magen som jag inte kommer åt.

NO MORE SUGAR LEFT.

Livet står helt stilla. Ingenting händer.

Tick tack tick tack tick tack, låter klockan. Men det är också allt.

Amin har slutat höra av sig och jag bryr mig inte överhuvudtaget.

Jag har klippt håret. Jag har färgat det rött.

Är jag en annan nu? (SNÄLLA? snällajaggörvadsomhelst)

Jag shoppar på nätet för flera tusen om kvällarna. Jag äter gröt morgon middag kväll. Köper inte ens mjölk till kaffet längre. Letar i fickor efter småmynt till snus. Men tycker ändå att jag har råd att beställa hem ett tandbleknings set för flera hundra. Ett tandbleknings set för flera hundra.

Vad ska det bli av mig? NÅGON SOM VET? Någon som kan stanna och inte ge sig av? För jag orkar inte med det här.

THINGS CHANGE, OR THEY DIE.

Han fattas mig inte längre. Jag famlar inte efter honom i mörkret. Jag ropar inte hans namn desperat. Jag saknar honom inte smärtsamt mycket. Det är över nu. Han var bara till låns och jag tror att jag innerst inne förstod att han aldrig skulle stanna. Samtidigt som jag för allt i världen inte kunde förstå hur han en dag bara skulle våga lämna?

Nu är det plötsligt som om han aldrig har varit här och det är en konstig känsla.


Nu är jag den jag alltid har varit en gång till. Han har inte förändrat mig. Jag trodde det, men jag är precis den samma. Jag håller alla människor på en armlängds avstånd fortfarande. Höll jag även honom där? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag tror inte att jag behövde hålla honom där, jag tror att han ställde sig där ändå. Jag tror att det var därför jag valde honom. Han ställde inga krav. Han hade snälla ögon och jag fick göra precis som jag ville. Vilket indirekt betydde att han fick göra detsamma förstås. Jag minns att vi tyckte om att ha det så. Att vi satte en vis stolthet att kunna leva tvåsamheten på det sättet. Vi var inte som alla andra par som sprang på parmiddagar stup i kvarten eller dukade upp kvällsmys framför tvn. Vi talade inte ens om framtiden speciellt mycket. Gjorde vi det överhuvudtaget? Jag kommer inte ihåg. Vi levde våra liv separat. Det var bara om nätterna vi låg tätt tätt ihop som skedar. Under hela vår tid tillsammans var det fortfarande ensamheten som stod mig närmast.

I'M LETTING YOU GO.

Jag kunde inte somna igår. Jag låg och blinkade i mörkret när det plötsligt slog mig: Jag är inte kär längre.

WHAT WILL BECOME OF ME?

- Du är som en vingbruten fågel Ariel, så säger hon och tittar på mig med ögon som sticks. Jag tycker inte om henne fastän jag vill. Även vingbrutna fåglar förtjänar att bli älskade, fortsätter hon.

Men jag vill inte vara en vingbruten fågel. Vem vill vara en vingbruten fågel? Inte jag i alla fall. Jag vill att hon ska sluta prata. Jag vill gå ut ur det här rummet nu. Men vi har femton minuter kvar.

- Du är så skyddslös. Så skör. Hon borrar in sina ögon i mina och jag river mig i kinderna. Röda märken. Jag vill inte vara skyddslös. Men det finns män som orkar med det också. Så säger hon. Män som orkar med det också. Orkar med det. Också.

Suck.

IT'S LIKE YOU FEEL HOMESICK FOR A PLACE THAT DOESN'T EVEN EXIST.

Jag orkar inte vara ledsen mer, men jag förstår inte vad livet går ut på. Jag hittar inte hem någonstans.

I DON'T KNOW HOW TO TALK TO PEOPLE.

Vart tar alla dagar vägen?

Jag vet inte.

Vad tycker jag är roligt?

Jag har glömt nästan allting.

BYE BYE BABY BYE.

Ingenting i mitt liv orkar tänka på honom mer.

Jag är färdig nu.

IS IT SOMETHING WRONG WITH THE AIR, SINCE YOU CAN'T BREATH IN HERE?

Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vad jag drömmer om. Jag tror inte att jag drömmer längre. När jag blundar ser jag bara svart.

Är det här allt?

WINNING A BATTLE, LOSING THE WAR.

Jag har ingenting på mina väggar. De är vita. Jag bor i en lägenhet på tjugoåtta kvadrat med kokvrå. Jag har en jättesäng. En jättesäng som jag inte kan sova i. Jag har ett litet bord i mörkt trä. En soffa. Kläder i högar på golvet. Tomma vinflaskor. En trasig lampa i taket. Tomma burkar med snus. En dator.

Här bor jag.

Här bor alltså jag.

Det är så olikt mig. Här har jag bott i åtta veckor och ändå finns här ingen färg. Inga kuddar, filtar, mattor på golvet. Inga speglar, tavlor eller fotografier på väggarna. Ingen bokhylla, byrå eller ens en krok att hänga upp jackan på.


Är jag inte här för att stanna?

SUMMER IS OVER AND SO ARE WE.

- Så Kille har återvänt till Studentstaden nu såg jag.

Så säger hon. Lova.

- Va vadå? Hur vet du det?

Så säger jag.

- Facebook, säger hon.

- Aha.

Jag dör. Jag blir kall. Jag blir varm. Iskall. Varm. Han har varit här. I Stockholm på riktigt. Det var som om jag någonstans intalade mig att han kanske aldrig åkte. Att han kanske blev kvar i studentstaden över påsken trots allt. Men han var här. Han var här. Det ekar i mig. Det snurrar runt i huvudet. Han var här. Jag blir svag i knäna och det är tur att jag sitter ner. Han var här och ändå hörde han inte av sig. Ändå kunde han låta bli. Varje dag i en vecka kunde han säga nej. Nej igenom fylla och gamla minnen. Nej nej nej. Sju gånger nej ... till mig. Till oss. Till allt som var vårt. NEJ!

Det är verkligen över nu. På riktigt. Han behöver mig inte längre. Och jag behöver inte honom heller. I alla fall inte hela tiden. Och jag hatar det. Jag hatar att det här är vad som blev av den kärlek som jag en gång hyste så mycket hopp om.

TAKE CARE, OKAY?

Lördag. Jag är bakis. Jag mår så illa. Jag är så trött. Jag halvligger i soffan hela dagen tills det blir kväll och Maja ringer och säger: Nänu går vi ut och dansar! Jag plattar håret. Jag sminkar mig omsorgsfullt. Är jag vacker? Nej, du är ful. Du är tjock. Din överläpp blir till ett tunt sträck när du ler, din panna är för hög. Dina tänder är fula och nej nu slutar du Ariel. Du är bra. Dina vader är tjocka, dina höftben är breda, dina näsa är ... MENSNÄLLASLUTANU DET RÄCKER!

Okejdå ...


Vi dricker drinkar och jag gör av med alldeles för mycket pengar på krogen nuförtiden. Jag blir bubblig inuti. Jag känner mig fri. Vi dansar och mina fötter rör sig snabbt. Svettpärlor i pannan. Tiden går snabbt och sen kommer Majas kille. Hela golvet liksom öppnar upp och gör plats för hans person. Han skrider in som värsta superstjärnan. Han är snygg på ett utomjordiskt vis. Döcharmig och med en stil som han nog är helt ensam om att kunna bära upp. Maja ler. Hon rodnar. Tror inte sin egen lycka. Han synar henne ifrån topp till tå. Stirrar på hennes bröst. Trycker sig emot henne. Jag hamnar bakom honom som vanligt. De hånglar. Sen försvinner han. Sen ser vi honom inte mer på resten av kvällen.

- Undra om han är arg? Säger Maja med de där oroliga ögonen som börjar bli allt vanligare.
- Varför skulle han vara det?
- Åh, jag vet inte, säger hon och skruvar på sig. Tittar på mobilen. Synar lokalen.
- Brukar han vara arg ofta eller?
- Nej, mumlar Maja och vägrar titta på mig. Tar min hand och flyr djupare in i lokalen när ett gäng glada killar kommer som också vill vara med och dansa.

I'M TELLING YOU I'M LOSING MY MIND. I CAN'T TAKE THIS.

Det blir kväll och ångesten flyttar in i kroppen. Kramar huden svart. Jag åker buss och dunkar huvudet i fönstret. Det gör så ont inuti. Jag är sjuk. Jag är en sjuk människa. Jag har alltid varit det. Aldrig varit helt frisk. Anton står med en öppen famn, han kramar om mig hårt. Flera gånger. Vi gör som vi gör ibland. Går några meter och kramas igen, går några meter och kramas igen. Det hjälper. Han vet det. Vi smiter in på någon kvarterskrog. Vitt vin? säger han och försvinner iväg för att komma tillbaka med två vinfyllda glas. Tack.
- Hur mår du? Vad händer? Frågar han. Kom får jag din hand. Han håller i min hand, han smeker min hand med mjuka rörelser. Jag vill gråta, men jag gråter inte. Jag är hopplös. Hopplösheten tar plats i mig. Mina skrik är stumma. Jag kan inte för allt i världen förstå hur livet ska bli på riktigt bra. Och Anton säger om allt skiter sig så gifter vi oss om femton år och lever resten av våra liv tillsammans, okej? Och jag säger okej.

Jag säger okej, men vad gör jag undertiden?

I WILL NOT BE THE SAME AS I WAS WHEN I WAS YOURS.

Långfredag. När jag vaknar är klockan bara åtta. Jag har rulltårta i kylen. Jag slickar i mig smörsmeten inuti och slänger resten. Jag kokar gröt, strör några russin över, skivar en banan, en klick smör som smälter snabbt. Varm röd mjölk, mm. Det är sol ute. Vår i luften. Jag tar skinnjackan. Mina tajtaste jeans. Snör conversen. Går i rask takt. Sätter den ena foten framför den andra. Om och om igen. Får inte stanna upp. Får inte blir nedslagen av tankar. Måste vara stark nu. Måste bli fri.

Jag vet ju vad han gör nu. Kille ligger fortfarande kvar på soffan som han har lånat för natten. Han är bakis och han tänker inte gå utanför dörren än på många timmar. Möjligtvis för en pizza som han skyndar hem med lika snabbt. Sen sover han lite till. Ser ett dexter avsnitt kanske. Duschar. Laddar inför kvällens nya fylla. Jag hade bara varit trött, arg och irriterad. Jag hade desperat smekt hans kropp. Fått knulla och sen blivit bortglömd igen.

Nu är jag lugn. Mitt sinne är stilla. Ostört. Det är fortfarande tidig morgon och jag är pigg. Jag är pigg eftersom jag inte drack igår. Eftersom jag la mig i tid. Jag köper en kaffe som jag tar i handen. Jag köper tre böcker. Det var så länge sen jag läste en bok. Jag som älskar att läsa. Nu är läslusten tillbaka. Jag plöjer sida efter sida. Tiden står stilla. Jag är fullt koncentrerad. I en annan värld. Äntligen.

YOU CAN'T LOOK BACK - YOU JUST HAVE TO PUT THE PAST BEHIND YOU AND FIND SOMETHING BETTER IN YOUR FUTURE.

Jag tycker om Amin. Och jag vet hur lätt jag förälskar mig i alla människor och hur snabbt det går över, men ändå. Vi träffades idag. En kortis. Vi tog sällskap till affären. Och jag vet inte, men Amin är så rolig. Han tycker så mycket och jag tycker om människor som tycker mycket. OCH JAG UNDRAR VAD HAN TYCKER OM MIG? Jag är annorlunda nu, jag tar det försiktigt. Jag är nästan lite blyg nu när jag inte längre har någon brådska. Det är roligt. Det känns fint. Inuti känns det bra. Sån här är ju jag.

Amin säger att jag är knepig. Men när han säger det så skrattar han som om det var en charmig egenskap som jag borde vara stolt över. Jag är knepig. Och alldeles extra speciellt knepig när jag är mig själv. När jag säger precis vad jag tänker. Han säger att jag måste berätta någon gång hur jag blev sån här. Han säger att det måste ju ligga en spännande historia bakom. Men det gör det ju inte, den är ju mest bara sorglig?

Amin är inte alls som Kille. Och jag undrar hur länge jag ska jämföra alla män jag träffar med Kille? Amin har fula kläder, men inte på det där sättet som Max hade fula kläder utan på det där sättet då han verkligen inte alls bryr sig om vad han har på sig. Och jag älskar det. Amins hår är alldeles kolsvart. Och det är konstigt att tänka på hur våra barn skulle se ut. Jag har alltid föreställt mig en blond lintott med stora blåa ögon precis som jag. Nu har hon bruna ögon istället, svarta lockar och en utländsk bakgrund. Spännande på ett nytt sätt.

Jag tycker om att drömma. Att föreställa mig ett annat liv. Jag tycker om att förälska mig kort och fort. Det gör mig gott. Det håller mitt hjärta levande och glatt.

I DON'T LOVE YOU, LIKE I DID YESTERDAY.

Kille är här nu. I Stockholm. Vi går på samma gator. Gamla gator där vi har gått hand i hand. Tänker han på mig mycket? Jag vet inte. Vi hörs inte. Vi pratar inte med varandra längre. Det är konstigt. Skrämmande. Jag tycker inte om hur livet lovar tusen ting, men håller ytterst få.

Jag går raska promenader. Jag ser dokumentärer. Jag snusar, men dricker inte lika mycket kaffe längre. Lova hör av sig nästan varje dag. Frågar hur jag mår, hur jag klarar mig, om jag håller mig flytande. Och det gör jag. Det är inte lika jobbigt som jag hade trott att det skulle vara att ha honom här igen. Insikten om att det verkligen var rätt att bryta och inte försöka en gång till gör mig gott. Gör mig bestämd. Fast beslutsam om att SKA gå vidare utan honom och bli lycklig ändå.