Det är värst om nätterna, då slingrar sig ångestormen igenom rummet, väser. Smyger längs väggarna, lurar på mig.
Kim är bortrest och jag är rädd igen. Jag slår armarna om mig själv, tänder lampan. Diskar. Viker ihop kläderna som ligger slängda över golvet. Hjärtat slår fort. Vad ska jag göra?
Jag är hysterisk. Jag vill flytta hem igen. Jag vill vara liten och lyssna till hur pappa skriker på mamma. Jag vill vara liten och bli injagad på mitt rum. Jag vill vara liten och upprepa att jag är dum i huvvet på hans kommando. Jag vill vara liten och ligga i hoprullad på golvet och bli sparkad på. Jag vill finnas till.
Jag vill inte bo själv i den här lägenheten som jag inte kan ta hand om. Jag vill inte bo själv och leva i min egen olycka hela dagarna. Jag vill inte och jag saknar honom. Jag vill att Kille ska komma tillbaka. Jag vill att han ska ligga bredvid mig. Jag vill känna hans kropp emot min. Vi behöver inte prata med varandra bara han inte lämnar mig en gång till. Bara han aldrig släpper mig ur sina ögon.
Jag orkar inte. Jag är inte stark. Jag kommer aldrig bli en blomma. Jag är en ful jävla mask som behöver hänga blodig på en krok för att känna att jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar