måndag 30 november 2009

LET'S FORGIVE WE NEVER TRIED.


Eftertanke:

Vem är jag att be dig förklara något som ditt hjärta har känt och som du i ditt liv inte kan rå för och som jag ändå aldrig kommer att förstå?

SÖNDAG. Ett steg fram, tre steg tillbaks.




Jag: Jag känner mig så sjukt lurad. Och förd bakom ljuset nu. Hur länge låtsades du bara vara kär i mig? Hela tiden i Studentstaden nu i efterhand måste jag ha varit någon som du ville skaka av dig. Jag hatar hur godtrogen och ful och dum jag var. Och hur jag förnedra mig själv i mitt ensamälsk.
Han: Jag har aldrig velat skaka av mig dig. Jag alltid tyckt jätte mycket om dig.
Jag: Men jag har älskat dig när ditt hjärta har varit stängt utan att du har sagt nåt och jag skäms över hur jag trodde på oss. Över hur patetiskt och äckligt säker jag måste ha känt mig under hela den där tiden. När jag ju vet hur såna här jävla historier slutar. Men jag trodde verkligen att vi alltid (alltid) skulle prata med varandra om det var något som inte stämde.
Han: Jag förstår det men jag har aldrig tyckt annat än bra om dig.
Jag: När du svarar sådär gör du det bara ännu svårare för mig att förstå. Trodde du verkligen att du alltid skulle vara kär?
Han: Duu, kan vi ringas imorgon och prata om det ordentligt? Jag sitter nämligen på en bar nu ...

söndag 29 november 2009

COME BACK COME BACK COME BACK.



Det gör så ont nu. En ansträngning som skriker. En tung tårfylld ballong som behöver sprängas. Han hörde av sig igår. Han frågade hur jag mådde. Han kröp in i mig med milda rörelser. Och jag märkte det inte ens. Jag trodde att jag hade kommit långt. Jag trodde inte att jag skulle sträcka mig efter honom mer, men ännu en gång blundade jag hårt och hoppades att han skulle komma tillbaka till mig. Allting inuti knöt sig: Nu kommer han, tänkte jag. Men det gjorde han förstås inte. Han sa bara att han var jätteledsen för att han utsatte mig för det här, och så drog han sig tillbaka lika snabbt igen.

lördag 28 november 2009

I LOOK FOR YOU EVERYWHERE.



Jag har en ny vän. Han heter Anton och han har rött krulligt hår. Och jag har träffat honom förut. Flera gånger för fyrafem år sen. Vi försökte kärleken en gång, men det gick inte. Och det är först efteråt nu när jag vet hur kärlek ska kännas som jag inser hur långt ifrån den vi var. Jag hörde av mig till Anton bara några timmar efter att min kille hade sagt: Ariel, jag är inte kär i dig längre.

Jag kan fortfarande inte förstå att han sa så. Jag tror att det är ord som kommer att ringa i mina öron för alltid.

Jag behövde tänka på någonting annat. Jag behövde träffa någon annan. Och det var så jag träffade Anton redan samma kväll. Jag trodde att jag skulle få kyssa honom. Jag trodde att han var min sedan gammalt. Men när jag ställde mig på tå för att nå upp till hans mun så vände han bort huvudet. Det har gått tre år och Anton har hunnit skaffa flickvän såklart. Vi kan vara kompisar, om du vill? Säger han och kramar om mig hårt och länge. Och jag säger: Ja, snälla? Och någonstans inuti är jag så oerhört lättad.

Nu har jag träffat Anton nästan varannan dag sedan min kille sa: Ariel, jag är inte kär i dig längre. Vi går på café och vi sitter länge, länge. Och han kramar mig när han ser att jag behöver det. Och han frågar inte vad det är. Han säger ingenting. Han erbjuder mig bara sin famn utan att ha någon som helst aning om hur mycket den betyder för mig.

fredag 27 november 2009

AND I WON'T LIE, I WISH IT LASTED A LIFETIME.



Dagarna går och jag gör det jag behöver för att överleva. Jag går långa promenader om kvällarna tills låren börjar värka. Jag dricker vin mitt i veckan. Jag skriver dagbok tills jag somnar om nätterna. Jag stoppar in snus under läppen. Jag skickar sms till nummer som jag inte har använt på flera år. Jag registrerar mig på olika datingsidor. Jag gömmer alla kort som jag har på oss. Jag stänger in mig på badrummet och gråter.

torsdag 26 november 2009

NIGHTMARES.


Och så drömmer du en mardröm om hur han ligger i din säng och hånglar med en annan tjej. Och den där smärtan som du har kämpat med att skjuta ifrån dig, slår ner i dig med full kraft en gång till. Och du är tillbaka på ruta ett. Du är ett öppet sår igen. Godmorgon.

onsdag 25 november 2009

FREEDOM TO US HAS ALWAYS BEEN A TRICK.



Balansen. Jag har ingen alls. Jag vacklar omkring hela dagarna. Håller mig i väggarna. Jag vet inte vem jag är längre. Jag letar i alla vrår efter någon som kan föra mig i säkerhet igen. Det gör så ont hela dagarna. Jag är så ledsen. Jag är så jävla arg. Han lurade mig. Hur kunde han?

tisdag 24 november 2009

THEY SAY GET A LIFE, I SAY NO.



Och precis som alla andra som faller i kärlek var vi övertygade om att vi var unika. Annorlunda. Att vi saknade slut. Att vi hade drömmar som skulle hålla livet ut.

måndag 23 november 2009

I CAN'T BREATHE WITHOUT YOU,
BUT I HAVE TO.



Jag älskade honom så jävla mycket. Jag gjorde verkligen det. Min kärlek patrullerade ständigt vid hans sida. Jag hade givit honom mitt liv. Jag var övertygad om att jag var hans och att han var min, och att det alltid skulle vara så. Jag byggde ett bo i hans bröst. Och aldrig kände jag mig så hemma som när jag fick ligga därpå. Han lovade mig tusen dagar och jag slutade att vara rädd. Jag valde kärleken. Det skulle vara vi två för livet, bestämde jag samtidigt som jag var övertygad om att han hade vetat om det hela tiden. Ni förstår han visade aldrig några tvivel trots alla bromsar som jag drog i. Vid hans sida fanns bara jag och aldrig skulle där stå någon annan. Tillsammans skulle vi övervinna allt och därför var jag aldrig rädd för att tala om svårigheterna. Jag bråkade ofta om hans drickande och gnällde ännu mer om hans tv-spelande. Jag visste ju att vi skulle ta oss igenom allt. Jag var naiv. Jag var en alltför gammal själ i denna värld. Inte förstod väl jag att han bara stod under den första kärlekens slöja med löften om att allting var möjligt. Inte visste väl jag att han var så svag att han en dag inte längre skulle våga stå kvar när den inte fanns där mer.

söndag 22 november 2009

CAN'T I STILL NEED YOU SOMETIMES?



Ni förstår att min största förlust är att jag inte längre är speciell. Jag är inte extra viktig för någon annan längre. Det finns ingen där som verkligen behöver mig. Det finns ingen där som tänker på hur jag skrattar mer. Som tycker att jag är gullig när jag tycker att jag är ful. Och ingen måste svara när jag ringer mitt i natten för att prata.

Och värst av allt: Jag kan inte längre trösta mig med att det ändå finns en man i världen som kan älska mig när min far avskyr mig som allra mest. Istället måste jag själv fylla mig med betydelse när han har tagit ifrån mig allt av värde. Och det är svårt. En människa som saknar kärlek utifrån och som aldrig har lärt sig att älska sig själv, är en mycket svart människa.

fredag 20 november 2009

I'M FORGETTING HOW TO DREAM.


Det är fredag och jag sitter i personalrummet och smuttar på min kaffe med mjölk. Jag säger ingenting trots att vi är många som sitter i rummet med de blåa gardinerna. Det står kakor, bullar och godis på bordet. Fredagsfika. Jag äter inte. Jag är inte hungrig. Inte sugen. Jag känner inte doften av nybakat. Jag håller en uppslagen bok i mina händer. Mina ögon rör sig, men jag läser inte. Jag grubblar och vill grubbla ifred. Jag vill inte att någon ska fråga mig hur jag mår. Jag läser.

Mina arbetskamrater vet ännu inte att jag inte har något hjärta kvar. Och jag känner mig så tragisk där jag sitter så utanför allt.

torsdag 19 november 2009

MAYBE IT WAS ALL MADE UP?




Den här tomheten. Jag undrar om den syns på mig?

Jag undrar om jag är mycket fulare nu när jag inte längre ler med ögonen?

onsdag 18 november 2009

I CAN'T STAND THE PAIN.



Jag drömmer redan om någon annan som ska ta ett grepp om mitt hjärta. Jag drömmer om en handelskraftig man som snabbt börjar massera mitt bröst. Som plockar ut alla svarta bitar och blåser in varmluft i alla tomma hål. Ni förstår det gör så jävla ont. Jag vet inte hur kroppen håller samman. Jag förblöder hans kärlek. Jag blir svartare och svartare för var dag. Och det är hemskt kallt här inne. Jag fryser när värmen lämnar kroppen.

YOU NEVER GAVE UP THIS EASILY BEFORE.


Om nätterna när jag ska sova förlamar sorgen mig. Jag ligger i dess kalla vagga och gråter. Och på min svarta himmel lyser fortfarande hoppet med sin frånvaro.

tisdag 17 november 2009

I WAS MADE TO BELIEVE THAT OUR LOVE WOULD GROW OLD.


Jag finns inte. Det är kallt och jag har is i mina lungor. Det gör så ont. Jag försöker äta, men det går inte. Jag kan inte svälja. Hopplösheten är svart och jag slutar inte att falla i den. Han lämnar mig är allt som låter i ett eko. Han lämnar mig. Jag måste bokstavera det tyst för mig själv. H-a-n l-ä-m-n-a-r m-i-g, men ändå kan jag inte förmå mig själv att förstå. Jag är ensam igen. Jag är En. Och det gör så ont. Jag finns inte längre. Allt som finns är en smärta, en värk. En dröm som har gått i graven.

måndag 16 november 2009

STILL I'M DYING WITH EVERY STEP I TAKE.



Vår sista kyss på perrongen i hans stad för exakt två veckor sen. Jag hinner inte mer än snudda vid hans läppar innan han vänder bort sitt ansikte. Det känns som om han sliter loss det och som om han får med sig delar av mitt hjärta. Jag minns att det gjorde ont. På samma sätt som hans rygg gjorde ont när han skyndade sig hem igen. Ensam stod jag kvar på perrongen i hans stad och tittade efter honom. Jag tänkte att snart vänder han sig om och vinkar. Ler, gör vad som helst bara för att han vet att jag står här och tittar efter honom. Men det gör han inte. Och tillslut försvinner han utom synhåll.

Jag ringer och smsar flera gånger. Och i flera dagar intygar han mig att allt är bra. Sov nu, säger han. Tänk inte så mycket. Men jag kan inte låta bli. Och efter han har tystat ner mig, vaggat mig till ro, lovat och intygat, pussats och älskat så ringer han en dag och säger att det är slut iallafall.



Varför?

söndag 15 november 2009

GAME OVER.



Det gick sönder. Vi gick i tusen bitar för sju dagar sen. Han fick nog. Jag minns inte vad han sa. Jag minns att jag blev kall. Jag minns att mina ben blev svaga. Jag minns att jag la på i örat.

torsdag 5 november 2009

AND FORGET ABOUT MY TAINTED HEART.


Och så blir det lördag kväll. Klockan hinner inte ens bli fem innan Kille knäpper sin första öl. Jag säger ingenting. Men när han knäpper den andra, tittar jag frågande på honom: törstig? Och han skrattar, nickar ivrigt. Jag nickar också. Nickar för att lugna mig själv. Jag tänker inte bli sur och grinig. Vi ska ha det fint ikväll. Han häller upp ett glas vin till mig som för att rättfärdiga sig själv när han knäpper sin tredje öl. Jag sveper mitt glas för att lugna mig själv. Jag tänker inte bli sur och grinig. Vi ska ha det fint ikväll. Vi går ut och äter. Jag säger snabbt vad jag vill ha för att inte Kille ska hinna föreslå att vi ska dela på en flaska vin för då kan jag inte säga nej. Vi ska ju ha det fint ikväll. Jag slevar i mig maten. Jag beställer tillochmed in en efterrätt. Jag som är rädd för efterrätter men jag behöver tröst nu. Tänk om han än en gång blir full trots att jag är här och behöver att han tar det lite lugnt?

Och det blir han förstås.

onsdag 4 november 2009

AND FOR YOU I KEEP MY LEGS APART.


LÖRDAG. Vi kan fortfarande inte tro. Är det verkligen du? Och vi fortsätter att ta på varandra. Vi ligger sked och jag älskar mina bröst i Killes kupade händer. Vi hyr en film och jag är plötsligt oerhört trött. Kille stryker mitt hår och jag somnar på hans axel när alla spänningar släpper. Jag är hemma ännu en gång. Hemma hos den man som jag älskar och som fortfarande älskar mig lika mycket tillbaka. Kanske mer. Jag sover med hans ögon över mig och han låter mig sova. Mitt liv ligger stilla i hans.

tisdag 3 november 2009

FOREVER AND A DAY.


FREDAG. Jag har tagit tåget upp till studentstaden. Klockan är nio på kvällen och Kille har odlat skägg som klär honom. Hans hår har blivit längre och det ligger slappt slickat bakåt. Hårvaxet doftar gott, svagt av vanilj. "Va fin du är" säger jag. "DU är" säger han och pekar på mig.

Vi går hem till honom. Han har städat. Vi klär av oss, kryper ner under täcket, fnissar. Vi är nakna nu. Han är varm. Len. Hård. Jag älskar dig, vågar jag inte viska. Jag är alldeles för generad. Så mycket känslor bultar i mig på en och samma gång. Jag tar på honom och jag kan inte få nog. Jag håller i honom hårt. Jag har gått i baklås. Jag kan inte släppa taget. Armar och ben i kors på hans rygg när han rör sig inuti mig. Och jag är nära hela tiden nu. Jag viskar hans namn: Älskling ...

Jag är nära nu ...