Vi ligger med fönstret på vid gavel mitt i vintern. Alldeles varma under täcket. Blöta. Hårda. Våta. Mm. Han doftar strand. Saltvatten. Ansiktskrämen, som luktar lite som solskyddsfaktorn. Den kalla vinden i ansiktet som drar förbi likt havsbrisar.
- Vad ska jag göra med dig? Knutna nävar som jag bankar på hans bröst.
- Jag har ju sagt det. Stoppa mig i en liten låda och lås.
Och jag skrattar nervöst. Tänker att jag skulle kunna göra det. Men samtidigt. Åh. Ibland är han så vacker, sådär så att jag blir mållös och pirrig. Och andra gånger är han bara så främmande och annorlunda att jag bara vill skjuta honom ifrån mig. Och det blir inte bättre av att Kille ringer om kvällarna och nästan gråter. Uppgiven. Och ångerfull.
- Jag förstod inte att de där sommarmånaderna vi hade tillsammans var min sista chans. Jag trodde att vi tänkte lika, att när jag kommer tillbaka ifrån studentstaden igen och för gott - Då kör vi på riktigt och för en lång, lång tid framöver. Ariel, jag slutade aldrig att älska dig. Jag saknade dig bara så förtvivlat att jag inte stod ut med annat än att klippa bandet helt och hållet. Och jag suckar. Och blir arg och tycker att han är en idiot som säger det här nu när det är för sent. Nu när jag nästan gått vidare helt och hållet. Och ändå jag inte det minsta förvånad över att han gör som han gör.
Älskade du. Älskade älskade Kille som jag älskade mest av allt i världen. Varför gör du såhär?
