onsdag 31 mars 2010

DEAR YOU.


Älskade vän. Älskade älskling Ariel. Jag talar till dig nu. Jag talar till mig själv nu. Och jag säger: Välj att älska dig för dig. Välj att älska allt det goda, allt det onda, missförstådda, svåra i det som är du. Välj att älska det som du inte tror går att älska. Välj att älska ändå! Och trots allt!

För att du vill. Och för att du måste! Och för att ingenting kommer att göra dig mer gott. INGENTING KOMMER ATT GÖRA DIG MER GOTT!

Älskade vän. Älskade älskling Ariel. Jag talar till dig nu. Jag talar till mig själv nu. Välj att älska. Välj att älska, det är så enkelt.

måndag 29 mars 2010

ÅH, ÄLSKADE MAGKÄNSLA JAG VILL VÄRNA OM DIG MER I FRAMTIDEN!


Max hör av sig.

- Vart tog du vägen?

Jag svarar inte. Jag tycker inte om att tänka på Max. Ändå kan jag inte låta bli. När jag tänker på Max vill jag krypa ur mitt eget skinn. När jag tänker på Max står jag knappt ut med mig själv.

Jag var så himla liten. Jag var så jävla rädd. Ja, jag var så förtvivlat rädd när jag drog in Max i mitt liv. Jag ville inte vara ensam. Allting i mig skrek: ta på mig, ta på mig, ta på mig. Och Max tog på mig. Han tog på mig med sina stora händer som fick mig att skälva. Han kom in i mig. Han kom i mig flera gånger och fick mig att glömma.

Max kunde vara precis vemsomhelst. Precis vemsomhelst med en glimt och ett hjärta som ville väl. Och jag hatar det. Och jag ångrar mig.

Jag ångrar mig!

Jag vill gå tillbaka till den tiden nu. Jag vill gå tillbaka till den tiden och jag vill skaka om mig själv och jag vill säga: Ta på dig själv! Tyck om dig själv! Men jag tog ju på mig själv och det hjälpte ju ändå inte! Det hjälpte ju inte trots att magkänslan sa fel varje gång Max visade sig i mitt liv. Och jag hatar det.

Och det är lustigt hur alla människor försöker prata med en när man är halv och trasig och inget förstår. För jag förstod verkligen ingenting! Jag hörde verkligen ingenting mer än den där desperata rösten inuti som skrek: SE MIG, HÖR MIG, TA PÅ MIG, GÖR MIG VERKLIG! Och det är först nu, det är först nu som alla kloka ord och alla fina råd når mig. Det är först nu som jag förstår och som livet suckar: Aha!

söndag 28 mars 2010

...

Men vad ska jag göra då? Skrika hej och hå och nej och stopp och livet kan inte gå vidare utan dig?

I WOULD LIKE TO START OVER, PLEASE.


Det blir aldrig som jag har tänkt mig längre. Jag skulle ta det lugnt i fredags, jag var trött, jag ville sova. Men när Amin hörde av sig som bara bor tvärsöver gatan ifrån mig så blev det fart på mig ändå. Jag svepte den där rom och colan som jag skulle låta vara. Jag duschade håret. Sminkade mig lätt och drog mössan över huvudet.

Vi gick till en sunkig kvarterskrog där de fyllde upp glasen till bredden med vin. Amin hade precis fått ett nytt jobb och vi skålade för det. Amin är rolig, han får mig att skratta, han har en fin energi. Han har en svart skäggmatta som jag älskar, knallbruna ögon och en stor näsa ifrån mellanöstern som ser bruten ut, men det gör ingenting.

- Vad tycker du om för typ av killar egentligen Ariel? Frågar han och jag skruvar oroligt på mig.
- Alltså .. jag tycker om Killar som är okonstlade. Lätta. Som känner sig själva. Jag tycker om när allting stämmer överens. Du vet när ögon, hjärta och mun talar samma språk. Det kan aldrig bli konstigt då. Aldrig fumligt, konstigt eller pinsamt. Bara rätt och det är det bästa jag vet! Men det händer så sällan. Själv då?

Jag dricker mitt vin fort och Amin påpekar det. Jag hinner beställa in ett nytt glas innan han är färdig med sitt. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är ivrig. Ivrig i mina försök att fly den smärta som jagar mig igenom livet nu.

fredag 26 mars 2010

YOU'RE JUST ANOTHER STORY,
I CAN'T TELL ANYMORE.


Det är fredag. Jag vaknar tidigt. Solen skiner. Det är plusgrader ute. Och jag älskar mitt jobb. Tiden går fort. Jag köper två vårjackor och en blommig necessär. Jag är förkyld, men det gör inget Jag ska gå på date med en långhårig rocker. Men ställer in i sista sekund. Jag vill inte längre. Jag vill bara vara med mig själv. Och det känns bra! Jag vill inte släppa in någon annan i mitt liv på mycket länge.

Idag känns det inte alls skrämmande att vara själv. Imorgon kanske det känns annorlunda. Jag hetsäter frostingen av fyra cupcakes till middag. Jag halvligger i soffan och tänker att jag inte ska dricka ikväll. Tänker att jag ska det lugnt och göra något bra imorgon istället. Tänker att livet kanske tar en ny vändning nu. Jag hoppas åtminstone det.

torsdag 25 mars 2010

I'M SAD ABOUT LEAVING YOU.



En värk som sticker i kroppen. Små små stick. Ett svagt illamående. Det här händer inte mig. Allting är så overkligt. Här går jag runt på gatorna i Stockholm och tänker tusen tankar som han aldrig får höra. Jag har en inkorg i min mobil som är tom nu. Hans finaste sms finns inte längre kvar. Det gör ont. Han älskade mig. En gång älskade han mig. Jag vet det.

Det är kallt nu. Det är så kallt här. Här i hjärtat. Inuti. Runt omkring. Jag är så ledsen. Jag vill dricka en rom och cola för att bli varm. Jag vill inte ha honom här. Jag vill inte att han ska hålla om mig längre. Allting är förstört. Och jag hatar det. JAG HATAR DET.

Jag tänker inte på honom jämt. Jag saknar honom inte hela tiden längre. Men när jag saknar honom. När jag saknar honom då saknar jag honom så jävla mycket. Då vill jag hålla hans händer i mina. Då vill jag höra hans skratt. Då vill jag visa honom min nya jättesäng. Ja, då glömmer jag plötsligt allt och jag gör det så himla snabbt också. Mitt i natten kan jag helt slå slint, helt gå blind och hetsa iväg ett sms som låter:

Hallå, vi måste ju ligga, ses, snacka lite när du kommer till Stockholm!? Det är ju helt absurt annars. Jag menar tänk om det inte alls skulle ställa till det för oss? TÄNK OM DET SKULLE GÖRA ALLTING BRA? tänk om det bara är den här fucking jävla distansen som fuckar upp allting? som gör att vi blir skiträdda och tänker fel? Tänk om vår dragning till varandra är alldeles för speciell? Tänk om vi går miste om allt detta för att vi inte vågar ge det en sista chans? Tänk tänk tänk om!

Bara för i nästa sekund, ångra mig. Komma på att ja just det. Det går inte ändå.

Åh, förlåt. Jag vet att det här är jobbigt för dig också och nu ska jag verkligen försöka att lämna dig ifred.

onsdag 24 mars 2010

I CAN'T SAVE YOU FROM YOURSELF OK?




Maja säger att jag inte får fortsätta sova på golvet nu när jag har köpt världens största säng. Men jag kan inte sluta. Jag känner mig så trygg under fönstret, alldeles intill det varma elementet på den tunna gästmadrassen där jag får plats just precis. Jag säger att jag inte tänker flytta upp i sängen förrän jag har träffat en man som flyttar upp dit med mig. Jag väntar härnere så länge, säger jag och försöker få det att låta som ett skämt, men det är det inte. Och Maja känner mig alldeles för bra. Hon blir irriterad. Störd. Säger: Skärp dig! Du kan väl förfan inte bara gå runt och vänta på en man heller?

Och jag tänker: VARFÖR INTE?
Men säger: Nej, jag vet. Men jag tycker ändå mycket bättre om att sova här nere okej.

måndag 22 mars 2010

I'LL ALWAYS LOVE YOU.


Det är svårt att släppa taget. Det är så mycket att släppa taget om. Säga hejdå till.

Den där första tiden när vi var nervösa, livrädda, kände oss fram. Alla sms som vi skickade under alltför många lektioner när han bara satt två rader bakom mig och vi fortfarande knappt vågade säga hej till varandra i korridorerna. Första andra, tredje, tionde dejten. Den där kvällen då han kysste mig i korvkön. Dagarna i hans föräldrahem då vi var dökära och låg som skedar överallt. Sommaren på söder. Vi drack rosé på balkongen och sexade i duschen när det var för varmt för att göra det någon annanstans. Alla timmarna på ett tåg fram och tillbaka mellan Stockholm och Studentstaden. Den där kvällen då vi gick på bio och såg en fransk film och hur den där stunden i biomörkret kändes som den lyckligaste stunden i mitt liv utan att jag visste varför.

Alla dagar då jag grät och skrek och tyckte att han drack för mycket. Alla de gånger jag fick gå hem själv för att han ville stanna kvar lite längre. Alla frukostmorgnar som jag fick äta ensam eftersom att han fortfarande låg och sov. Alla promenader som han inte ville med på.

Alla förlåt och försök. Alla kyssar. Omfamningar. Löften och svek.

Som han sa: The first cut is the deepest, är det inte så?

söndag 21 mars 2010

THIS TOO SHALL PASS.

Men vad gör man med rastlösheten? Tomheten när den kommer krypandes? En värk i kroppen som inte vill gå över trots allt. Förstoppade tårar. Ett hjärta som vrider sig likt tusen nålar. Det gör så ont. Det gör så ont. MEN DET GÅR JU ÖVER. ALLTING GÅR JU ÖVER, ELLER HUR?

REPEAT AFTER ME: I AM FREE.


Klockan var tolv när jag vaknade imorse och det föll stora tjocka snöflingor över Stockholm. Jag suckade. Våren pekar fuck you och jag förstår henne verkligen. Hon är trött och vilar under vintern fortfarande. Samlar kraft. Vill inte stiga upp ur sin dvala riktigt än. Och det är okej.

Jag är okej.

Jag är också trött, men jag klarar mig.

Det är söndag. Söndagar brukar vara värst, men idag är det inte så farligt. Jag dricker Pepsi, svullar i mig en hel påse med chips. Tänker på framtiden.

Kanske Barcelona?

Kanske en ny stad i Sverige?

Jag är helt fri. Jag kan göra vad jag vill nu.

lördag 20 mars 2010

MY HEART IT LEAVING YOU
IT SAYS GOODBYE.



Det är lördag. Jag är lite bakis, sitter på golvet och äter en banan. Jag känner ingenting speciellt, ändå tar jag fram mobilen och börjar skriva: Varför klarar du av allting så mycket bättre än vad jag gör jämt? Jag blundar hårt och sen trycker jag SEND. Jag vet inte varför jag gör det eftersom jag är tom och inte känner någonting speciellt. Men jag är nyfiken. Jag undrar vad han gör. Jag vill veta hur långt han har kommit.

Och Kille svarar snabbt:

"Det gör jag inte. Men orkar inte heller ha någon kontakt längre. Jag har lämnat oss bakom mig nu."


PANG!

PANG!

Det svartnar. En vit blixtrande smärta. Någonting som går sönder. Någonting som för första gången går helt sönder. Botten är nådd. Jag rusar in på toaletten och jag kräks. Jag står på knä på det kalla badrumsgolvet och jag har fullständig panik. Jag är så jävla jävla rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ringer Kille och han svarar och han låter trött. Och jag skrikgråter. Jag skrikgråter på riktigt och jag kan inte andas. Jag kan inte andas jag hyperventilerar. Och han säger åt mig att ta några djupa andetag, att lägga mig ner. Så jag lägger mig ner. Jag lägger mig ner på sängen och virar täcket flera varv runt omkring mig.
- Såja såja, vyssar han. Och jag skrikgråter att det här inte är snällt. Det inte är snällt att jag ringer till dig och gråter såhär. Och han säger att det inte gör någonting, men att jag måste andas. Han frågar vad det är som händer? Och jag säger förlåt. Tusen gånger säger jag förlåt. Förlåt, snyftar jag fram och han säger att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Och jag säger att han låter arg. Du låter så himla arg. Är du arg på mig? Och han säger att han aldrig har varit arg på mig, men att det räcker nu. Att han måste se om sig själv. Gå vidare för sin egen skull. Och jag säger att jag vet. JAG VEEEEET. Men jag vill inte förlora dig, jag vill inte att du ska försvinna ur mitt liv. Och sen blir det svårt att andas igen. Och jag säger att jag inte vill lägga på. Jag vill inte lägga på. Jag är så jävla rädd för att lägga på nu och säga hejdå och sen aldrig höras mer igen. Och han säger att vi kan höras igen då och då, men att det får vänta lite nu. Att vi måste släppa varandra på riktigt först. Och jag skriker. Jag skriker för att övertyga mig själv: JAG VEEET. JAG VEEET FÖR.VI.HAR.INGEN.FRAMTID.TILLSAMMANS.LÄNGRE. Och han säger nej. Nej, det är nog tyvärr så Ariel.

Och sen lugnar jag ner mig. Jag lugnar ner mig och blir lugn. Det måste bli såhär. DET MÅSTE BLI SÅHÄR. Det finns ingen väg tillbaka längre. Han har stängt dörren.

Han säger: Jag tror att vi båda två måste lära oss att acceptera läget bara.

COME BACK! STAY FOREVER!



Jag hade en lapp uppsatt på väggen där det stod: Du är värd bättre! Men jag har rivit ner den nu. Jag mår inte bra. Jag är så jävla ledsen. Jag är så jävla tom. Det ekar inuti. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd. Tänk om det alltid kommer att kännas såhär? Tänk om det inte går över?

Jag blev full igår. Jag träffade Anton. Jag sprang rätt in i hans famn. Och sen var jag hetsig. Gu jag va så jävla hetsig. Mer, mer, mer! Jag snubblade över orden. Vi måste ha mer att dricka. Du vet jag är bara fjorton år nu och jag vill bli full. Jag vill inte känna någonting alls. Det måste gå fort. DET MÅSTE GÅ FORT NU.

Förstår du inte? Jag skakar om honom. Jag drar i hans kofta. Jag boxar honom i magen. Och sen kommer Lova intravandes i höga kolabruna kängor och hon är snygg. Hon är så snygg och hon kommer inte vara singel för alltid. Men jag skulle kunna vara det. Jag skulle kunna vara singel för alltid nu. Kycklingben. För stor näsa. En överläpp som blir till ett sträck när jag ler. Jag är så jävla ful fastän Anton säger att jag är snyggast här ikväll. Åh, fast det är inte sant. DET ÄR INTE SANT. Och varför vill han lura i mig vita lögner som kommer bli svarta och förödande för mig så fort jag blir ensam?

Och Lova ser. Lova har ögon som ser det oroliga i mina mycket snabbt. Hon rufsar om i mitt hår och viskar: Du kommer att klara dig.

Men jag kommer inte att klara mig. JAG KLARAR MIG INTE. Förstår ni inte att jag är rädd för allt och det är bara han som kan göra mig trygg igen. Det är bara tillsammans med honom som jag kan simma runt i mig själv utan att bli hysterisk. Förstår ni inte det? Jag behöver honom. Jag behöver honom så mycket mer än jag någonsin kommer att behöva mig själv.

Och föraktet är svart och hårt i mig nu. Skriker. Sliter. Och jag står inte ut. Jag står verkligen inte ut. Jag är står helt handfallen inför de mörka molnen som sveper in över mitt liv just nu.

torsdag 18 mars 2010

FUCK! I CAN'T THINK STRAIGHT!


Men jag vill ringa honom. JAG VILL VETA VAD HAN GÖR JUST PRECIS NU!

Jag vill höra hans röst.

Jag vill veta om han saknar mig för jag saknar honom och jag ångrar mig flera gånger om dagen och vill ha honom tillbaka.

I CAN'T REMEMBER WHAT IT'S LIKE
TO NOT BE TIRED.


Jag måste bli stark nu.

Jag måste bygga upp en styrka i mig som inte sviker.

Det känns viktigt.

I mitt liv just nu känns det mest viktigt.

Men hur går jag tillväga?

Åh, jag har verkligen ingen aning.

onsdag 17 mars 2010

tisdag 16 mars 2010

SO TONIGHT, I'M GONNA FIND A WAY TO MAKE IT WITHOUT YOU.



Men jag saknar de där stunderna ni vet som var helt bra. Som gjorde allt bra. För det var verkligen så. Det var verkligen så.

Vi ligger tätt tätt. Han snusar mig i nacken. Han kupar sina händer runt mina bröst. Han viskar med varm andedräkt. Han doftar gott. De små fjunen på hans kropp. Värmen i hans röst. Det trygga i hela hans gestalt. Alla sår läker. Alla gräl glöms bort. Allting i mig förlåter. Och jag älskar honom. Jag älskar honom.

Och det är de där stunderna som förstör mig nu. Eftersom det är de där stunderna som jag vill trösta mig med. Och som jag vill värma mig i. Och som jag vill uppleva igen och igen. Och igen!

Men nu går det inte längre. Det går inte längre. DET GÅR INTE LÄNGRE.

Jag får slå armarna om mig själv istället.

FINALLY.


En uppstudsig känsla i mig säger att jag är värd mer.

JAG ÄR VÄRD MER!

måndag 15 mars 2010

THE SADDEST THING IN THE WORLD,
IS LOVING SOMEONE WHO USED TO LOVE YOU


Hon heter Karin och hon är min nya psykolog. Jag tycker inte om henne med en gång. Annars brukar jag tycka om de flesta kvinnor med en gång. Men Karins ögon har hårda kanter och det bor någonting bitchigt där i som skrämmer mig. Hon är trettionågonting och frågar varför jag tittar på allting annat i rummet förutom henne. Och jag har inget bra svar.

Jag kramar en kudde och jag darrar på rösten. Och det är olikt mig. Jag som brukar ha lätt för att prata, men inte idag. Jag är svag och jag vill grina. Jag vill lägga huvudet i hennes knä och be henne stryka mig varsamt över håret. Men vi har bara fyrtiofem minuter på oss. Och den första halvtimmen ska vi tillägna min far som vanligt. Jag pratar mekaniskt. Bla bla bla för jag vet redan allt. Jag vet redan allt!

- Har du någon partner? frågar hon sen och plötsligt börjar jag stamma. Nu vet jag ingenting alls längre.
- Eh nä ... det har jag inte. Men alltså jag hade förut. Fast han lämnade mig.
- Jaså? Vad var det som hände då?
- Han slutade att älska mig.
- Sa han det?
- Nämen ....
- Bara för att kärleken tar slut betyder det ju inte att man slutar att älska någon?
- Inte?

Jag kan inte alls greppa vad det är hon säger nu. På riktigt. För det gör det väl fan visst? Det är väl exakt samma sak?

- Nej, allt är ju inte sådär svart eller vitt. Men ni har ingen kontakt längre eller?
- Nej, vi hade men så bröt jag kontakten helt igår. Alltså han ångrade sig typ för två veckor sen och ville försöka igen.
- Jaså? Men det ville inte du?
- Nej ... Jag vill inte f ö r s ö k a igen. Jag orkar inte vänta på ett jävla försök.
- Det låter som om du har hakat upp dig på ordet försök?
- Ja! Jag tycker att vi ska bli tillsammans med en gång i sånt fall och sen bara jobba på att få det att fungera.
- Vet du i mina öron låter det bara som om han är mycket mån om dig. Och som om han vill vara helt ärlig och gå långsamt fram? Kan det inte vara så?
- Men alltså han har valt bort mig en gång. Han kan göra det igen! Och jag står inte ut.
- Jag tycker att det låter som om du tar en stor risk nu Ariel.
- Vadå stor risk? Hur menar du?
- Jaa, det låter som om du riskerar att mista något som skulle kunna bli väldigt bra? Ni har ju ändå varit ihop ett tag och haft det ganska bra tillsammans vad jag förstår?
- Men alltså han älskar inte mig.
- Har han sagt det? Eller är det någonting som du har sagt till dig själv?
- Alltså han sa att han inte var kär i mig längre. Eller han sa det förut. I november. NÄR HAN VALDE BORT MIG. Jag tror inte jag kan glömma det. Jag tror inte att jag kan tro på honom någonsin igen hur gärna jag än vill.

söndag 14 mars 2010

Jag kan inte vänta på honom längre. Jag är färdig.
Det är över.

Det är slut på riktigt nu. För gott och för livet.

Och jag tror inte att jag kommer resa mig upp någonsin igen.

KISS ME QUICK.


Jag orkar inte vara ledsen mer.

Jag vacklar omkring och vet varken ut eller in.

Jag vill inte försöka.

Jag vill inte balansera längre ut på den här tråden nu utan att veta:

ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE?

Jag vill att du säger ja. Säg ja till mig. SÄG JA.

Om du säger Kanske så kan jag inte stanna. Om du säger Kanske i Juni. Ja, då måste jag gå. Förstår du?

Det här tar på kål på mig. Och någonstans måste du veta vad du känner innerst inne:

Har du ett hjärta som vill ge oss allt eller har du inte det?

01.30 DON'T RELY ON ANYONE BUT YOURSELF.


NATTSMS:

Jag: Fatta att jag kommer att bli kär i dig igen. På riktigt. Du måste stoppa mig.
Kille: Ska vi ta en liten paus i kontakten? Bara ett par dagar? Det kanske hjälper?
Jag: Jag får inte bli kär i dig igen?
Kille: Inte ännu iallafall väl?
Jag: Haha, jag får ställa mig och blockera vägen för den hord av känslor som kommer galopperandes. Det är möjligt?
Kille: Ja, allt går! Nu ska jag sova Ariel. Sov gott sen. Kram!
Jag: Ja, allt går utom det här. Igen står jag och sjunger ut mitt jävla hjärta. Som du tror är en strömbrytare. Det är roligt. Jag är en obotlig romantiker. Jag visste inte det.
Kille: Haha, det är en skön titel att ge sig själv. Det har jag nog aldrig hört någon göra tidigare.
Jag: Jag skojar inte. Om du inte ens vågar låta mig vara fri i det jag känner så kommer det här aldrig att gå. Du vill bara äta kakan och ha den kvar eller hur?
Kille: Nej, det vill jag inte Ariel, men jag somnar snart. Sov så gott så kan vi höras mer imorgon. Kram och godnatt.


ALLTSÅ JAG DÖR NU.
Jag orkar inte mer.
JAG ORKAR VERKLIGEN INTE MER.
Hjälp mig då jag är alldeles förjävla svag.
JAG VILL INTE DET HÄR. JAG VILL INTE DET HÄR.

MEN INGENTING VILL JAG SÅ MYCKET SOM DET HÄR. JAG VILL DET HÄR SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET. INGENTING VILL JAG MER ÄN ATT HAN BÖRJAR ÄLSKA MIG IGEN. BÖRJA ÄLSKA MIG IGEN GOD DAMN IT, VA FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? SVARA!!!1

lördag 13 mars 2010

I'M SORRY MY INSECURITIES RUINS EVERYTHING.


Fredag. Kommer hem ifrån jobbet och har ångest. Det brusar i kroppen och jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker göra kaffe, men tappar kannan i golvet. Den går i tusen biter och jag skriker. Jag skriker för att jag är så jävla trött. Jag vet inte vad jag ska göra så jag brer två smörgåsar och häller upp en rom och cola. Och jag är inte riktigt frisk, men det bryr jag mig inte om.

Jag sticker intill stan. Möter upp Lova. Lova med modellkroppen. Lova som får nya nummer varje kväll. Lova som är sådär förbluffande snygg. Vad ska hon med mig till?

Jag gömmer mig under en mössa trots att jag har nyfärgat håret. Dricker vin. Blir rusig. Bedövad. Upplöst. Kommer hem. Skypar med Kille. Vi borstar tänderna, går och lägger oss. Tittar på varandra igenom den upplysta skärmen.

Och jag älskar dig.

torsdag 11 mars 2010

ALL I REALLY WANT TO HEAR IS ... I LOVE YOU.


Du får ALDRIG överge mig någonsin igen nu.

Hör du det?
FÖRSTÅR DU DET?

Du.får.aldrig.

Åh, jag är så barnslig. Det är som om jag aldrig riktigt blir vuxen.

Så jävla naiv.

DU.FÅR.ALDRIG.ÖVERGE.MIG.NÅGONSIN.IGEN

Vem säger så?

Vem skriver det hundra gånger i sin dagbok?

DU.FÅR.ALDRIG

ALDRIG

ALDRIG

ÖVERGE MIG

NÅGONSIN IGEN NU.

Jag är fem år
fem år
fem
5.

IT DOES BOTHER ME TO GIVE UP ON YOU.


Jag vet inte om jag orkar en gång till.
FASTÄN JAG INGET HELLRE VILL

FASTÄN JAG INGET HELLRE VILL!

onsdag 10 mars 2010

YOU LEFT ME IN THE DARK.


Vi pratar mycket nu. Mycket om allt. Vad var det som hände? Hur blev det såhär? Och hur kan det bli vi två igen?

KAN.DET.BLI.VI.TVÅ.IGEN?

Åh, jag vet fortfarande inte.

- Jag är så rädd för att du fortfarande bara är förvirrad och inte vet vad du egentligen vill innerst inne ... Jag viskar. Rösten stockar sig. Jag har så mycket att förlora en gång till. Och jag orkar inte. Egentligen orkar jag inte en gång till. Innerst inne så orkar jag egentligen inte.

- Jag vill att du ska vara riktigt säker. Jag vill inte att du bara ska vilja ha mig tillbaka för att du inte vågar någonting annat. För att det nya livet är så läskigt. För att du inte står ut med att vara ensam. Förstår du? FÖRSTÅR DU?

- Alltså Ariel. Han avbryter mig nu. Jag tycker nog att det är mycket läskigare att gå in det här förhållandet igen än att fortsätta vara ensam.

Och jag vet inte, men det känns skönt att höra. Jag tycker om att höra att han också är rädd. För jag är jättejätterädd. Jag är verkligen jättejätterädd.

tisdag 9 mars 2010

I GUESS I'LL NEVER BE FREE SINCE YOU GOT YOUR HOOKS IN ME.


Och vi är nervösa. Fumliga på nåt vis när vi letar efter orden. Allvaret gör oss högtidliga. Får oss att använda ord som vi vanligtvis inte använder. Det är roligt, men jag är för rädd för att skratta.
- Jag står i ett vägskäl nu, säger jag. Jag orkar inte vänta längre. Du får liksom bestämma dig. Vad vill du? Kanske låter jag inte så bestämd. Men det känns som om jag verkligen är det. Och han säger: Jag känner mig så taskig nu, men ... Och jag känner hur det nyper till i bröstet. Hur jag blir iskall. Varför känner du dig taskig? Säger jag med död röst. Nu kommer det, nu sticker han kniven i mig en gång till.
- Men liksom för att jag känner mig som en sån där manipulativ kille som vill behålla dig för mig själv. Som inte ger dig en riktig chans att gå vidare. Men alltså ... Jag saknar dig Ariel. Jag saknar dig så JÄVLA jävla mycket. Det är inte lika roligt att vara singel som det var innan jag träffade dig. Jag sitter på krogen och jag pratar med andra tjejer, men jag tänker fan bara på dig. Jag tänker på dig hela tiden. Och jag vill försöka igen. Jag vill röra mig i den riktningen. Men det är svårt när vi bor så långt ifrån varandra. Jag vill börja nu på en gång, men det går ju faktiskt inte.
Och han låter så liten. Han röst, den är så bräcklig. Och jag vill bädda ner den och säga att han inte behöver prata mer. Älskling, du behöver inte säga någonting mer nu. Men istället säger jag: Nej, jag vet. Det kan bli svårt. Fast inuti känner jag mig lätt. Ja, nu flyger jag. Någonting lossnar. Smälter och blir varmt. Flyter upp i mig och gör gott.

- Jag flyttar ner i Juni, säger han. Och då stannar jag för gott. Och då vill jag försöka igen och har du träffat någon annan innan dess så får jag skylla mig själv och då önskar jag dig allt gott. Men om du fortfarande vill ha mig, så vill jag försöka. Jag vill försöka. Och det låter som om han kastar sig ut. Som om han kapitulerar inför mig. Och det brusar i öronen. Det snurrar i huvudet. Och ändå sitter jag där med en klump i magen som säger: Jag tror att jag måste lägga på nu.

söndag 7 mars 2010

22.15 ETT ULTIMATUM.



Jag: Men alltså jag känner bara att jag sitter i en orörlig väntan nu. På halster. Jag kan liksom inte agera. Jag väljer dig och väljer bort alla andra. Förstår du?

(tystnad)

Jag: Jag förstår att distansen är svår. Att den luras, förskönar, glömmer, väcker. Ställer till med mycket. Och att det är jobbigt.
Kille: Vi kan väl ringas imorgon och snacka om det?
Jag: Okej. Men vet detta: Jag vill röra mig i en riktning. Röra mig i ett försök till att skapa något igen som kan sluta hursomhelst, men då har vi iaf inte givit upp utan en kamp. Jag menar jag älskar fortfarande dig. Lämnar du mig utan en riktning så vill jag att du lämnar mitt liv hur ont det än kommer att göra ...

UNDERNEATH IT ALL YOU WANT TO LOVE ME.


Kille: Hade du kul igår?

(tystnad)

Kille: Eller vadå menade du vad du skrev igår? Vi ska bryta helt utan förhoppningar om en framtid? Inte ens ett kanske eller ett vi får se?


(tystnad)













Jag: Nej, förlåt jag va bara dramatiskt full.

02.15 NO SLEEP.

Jag: Vi skiter i det här? Vi lämnar nu? Det blir inget mer? Jag vaknar upp imorgon utan dig?

lördag 6 mars 2010

EVERYTHING IS SIMPLE, UNTILYOU THINK ABOUT IT.


Lika lite som jag kan låta dig gå
kan jag låta dig stanna.

fredag 5 mars 2010

ALL I NEED TO KNOW IS THAT YOU'LL STILL LOVE ME EVEN WHEN I'M AT MY WORSE



Jag - Pallar inte om det här bara är en bekräftelseboost till. Förstår du? Det måste finnas något annat i det också? Gör det?
Kille - Det är inte bara en bekräftelse boost. Men jag vill inte ge dig förhoppningar innan vi kan prata ordentligt om det. Jag vet inte vad jag känner, bara att jag saknar dig.

OCH JAG SAKNAR DIG OCKSÅ. Och jag har saknat dig i åttioåtta dagar nu. Och du har gjort mig illa. Och jag har haft ont. Förstår du det? FÖRSTÅR DU DET? Och du kan inte bara komma tillbaka och förvänta dig att jag ska vara precis som vanligt. För jag har en arg gard uppe nu. Jag har is magen. Och jag hatar dig ibland. JAG-HATAR-DIG-IBLAND. Och det känns hemskt. Hemskt känns det.

Och jag vet inte om jag orkar. Älskling, jag vet inte om jag orkar en gång till
trots att jag ingenting hellre vill. TROTS ATT JAG INGENTING HELLRE VILL.

Du förstår, jag är så trött. Jag är så trött!



Älskling, det är du som har gjort mig såhär trött.

Och det är din tur nu. Älskling, jag tycker att det är din tur nu att bli trött. Det är din tur att ligga vaken om nätterna och tänka på hur du kan göra allting bra igen. Som jag har gjort. Älskling som jag har gjort, förstår du det? Åttioåtta nätter av: HUR KAN JAG GÖRA ALLTING BRA? HUR KAN JAG GÖRA HONOM GLAD? OCH VAD GJORDE JAG FÖR FEL?


Orkar du kämpa för mig som jag har kämpat för dig?

För jag tror att min strid slutar här. Nu är mina knän blodiga. Min kropp är slut och jag vill bara lägga mig ner. Jag vill bara sova för jag tror att du är min nu om jag vill ha dig. Och jag vill ha dig. Jag vill ha dig. JAG VILL HA DIG.

Men Älskling jag vet inte om jag orkar en gång till?

Du förstår mitt hjärta blir så sorgset varje gång jag tänker på hur mycket jag älskar dig nu. Ja, det är inte alls som förut när ingenting gjorde mitt hjärta mer gott än att älska just dig.

Och jag vet inte om du kan göra allting bra igen. Jag vet inte om det är möjligt trots att jag älskar dig precis lika mycket som jag alltid har gjort.

Ja, nu kanske förstår du varför jag hatar dig ibland? Jag menar du har förstört så jävla mycket.

torsdag 4 mars 2010

WHAT MORE IN THE NAME OF LOVE?


Jag är så liten och så rädd nu, och han får inte göra mig illa en gång till. Men det måste han väl förstå?

DET MÅSTE HAN VÄL FÖRSTÅ?

Att han inte får göra mig illa en gång till nu?

onsdag 3 mars 2010

I'VE NEVER STOPPED WANTING YOU.

Men visst låter det som om han vill ha mig, åtminstone lite grann?


I JUST DON'T KNOW WHAT TO DO BABE.


Jag - När kommer du ner när kommer du ner när kommer du ner?
Kille - Om sjutton dagar om allt går som planerat!
Jag - Åh, jag vill inte se fram emot det, men jag kan inte låta bli.
Kille - Vi får väl helt enkelt se vad som händer när jag kommer. Jag vet fortfarande inte hur det kommer kännas om något händer igen. Vill inte ställa till något för varken dig eller mig ju ...
Jag - Nej, jag vet. Jag funderar mycket på vad ska jag göra av den här situationen.
Kille - Jag med ... Det är svårt för du är den enda jag kan prata om detta med men också den enda som jag inte kan prata om detta med.

(tystnad)

Jag - Vi kommer aldrig att försöka igen, är det så? Jag menar jag vet inte alls vad jag känner själv längre, bara att jag känner massor. Men är det så? Är det så att du är fast besluten? Jag vet att jag har frågat många gånger, men den här gången frågar jag på riktigt.
Kille - Jag vet inte vad jag kan säga. Jag vill inte ge oss falska förhoppningar. Jag känner så sjukt mycket men det är svårt att säga något innan vi har hängt. Men samtidigt så kan vi ju inte skita i allt tills vi får en chans att kolla vad vi vill ... Det känns orättvist mot oss bägge. Jag vet inte är allt jag vet ... Förstår du?

tisdag 2 mars 2010

HURRY UP, I'M LEAVING.


Igen har vi varit snuskiga, fulla av saknad och ihop på låtsas. Skickat flera sms om dagen. Kramat varandra i stora versaler.

Och jag älskar ju dig.

Är det verkligen helt säkert att du inte älskar mig?

För jag tror dig inte längre.

Jag tror dig inte längre.

Jag tror att du är rädd. Jag tror att du inte står ut med att jag bor så långt bort ifrån dig. Jag tror att det är så enkelt. Och samtidigt precis så svårt.

Ja, innerst inne tror jag att det är så. Och jag vet att det kanske inte spelar någon roll eftersom du ändå inte tror mig.

Men jag vet vem du är.

Jag menar jag känner dig. Jag vet precis hur ditt hjärta slår. Jag menar hur många nätter har jag inte legat på ditt bröst och lyssnat?

Och du borde inte låta mig gå.

Du borde inte låta mig gå.

Men jag räknar ner dagarna nu och du måste verkligen skynda dig. Älskling, du måste verkligen skynda nu om du ska hinna stoppa mig. För jag är påväg. Älskling, jag står i dörren nu och räknar ner.

10, 9, 8 ... Kom! ... 7, 6, 5 ... Snälla? 4, 3, 2 ... Du får inga flera chanser mer.