SOMETIMES LETTING GO HURTS EVEN WORSE.

Överrumplad av smärtan nu.

Allt måste gå sönder en gång till innan jag kan resa mig upp igen.

Det var förstås vansinnigt att gå hem tillsammans. Jag vet inte hur jag tänkte.

I NEED YOU IN MY LIFE, I DO.

Att få möta hans mun igen. Hans läppar. Hans tunga. Jag var tvungen att dra efter andan. Jag visste inte vart han slutade och jag började. Att med mina händer få känna hans kropp. Så len. Så nära. Jag ville gråta. Allting för sista gången. Hejdå hejdå hejdå. Vi kröp in under täcket. Vi höll i varandra hårt. Våra kläder i en hög på golvet. Hans nakenhet framför mig. Hans doft i min hud. Ett vilddjur i mitt bröst.

Tre gånger gjorde vi det. Och sen ytterligare en gång på morgonen.

Ja, jag sov över där. Jag kunde inte förmå mig själv att gå. Kille sa att han blev alldeles snurrig av tankar. Och en liten liten röst i mig viskade: Snälla, snälla bli kär i mig igen för jag behöver dig så mycket. Men jag sa ingenting. Jag låg bara där och kände hur han tog på mig. Jag låg bara där och förundrades över att han tog på mig som om han fortfarande älskade mig. Som om han hade saknat varje millimeter av min kropp. Hela natten strök han min hud med mjuka fingrar. Vi gav varandra många pussar och knöt våra händer samman. Vi tittade på varandra med ögon som fortfarande älskade. Och jag tror att jag föll en gång till. Men jag sa fortfarande ingenting.

CAUSE I DON'T CARE ANOTHER SCAR ON THIS WORN-OUT HEART.

Jag träffade Kille igår.

Ja, jag vet. Det var dumt kanske?

Men när jag fick höra att han var tillbaka i stan så kunde jag inte låta bli. Vi kramades och han gav mig en puss på kinden direkt. Han luktade öl. Han hade druckit två, sa han. Men när han kom på att vi inte var ihop längre, sa han: Eller okej tre då.

Vi gick till en bar. Det är som om vi inte riktigt vågar umgås över en kopp kaffe längre. Kanske blir det för jobbigt. För stelt. Eller så blir den förlust som vi båda bär med oss alltför tydlig? Jag vet inte.

Jag var inne på mitt andra glas med vitt vin när Kille sa: Jag är själv hemma. Jag kunde inte låta bli att le. Jag ville studsa i stolen. Skratta högt. Vill du gå dit? Sa han sen och tittade blygt upp på mig. Om jag vill! Svarade mina ögon. Om jag vill! jublade mitt hjärta. Vi svepte våra glas snabbt. Sen gick vi med raska steg och jag höll Kille under armen igen. Och han tittade på mig med ögon som jag har saknat.

Ja, shit, va'ja har saknat. Jag inser det nu.

2009.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag flyttade ihop med en man. Jag som har varit rädd för män hela mitt liv. Jag älskade den där mannen. Jag klädde av mig naken inför hans blick varje natt. Fast allting var galenskap förstås, det inser jag nu.


Vilka länder besökte du?

Jag besökte inte ett enda land. Det har aldrig hänt mig förut. Men hela han var ju en upptäcktsfärd och jag behövde inte fly någonstans. Jag ville stanna kvar vid hans sida livet ut. Ja, jag trodde verkligen att det var vad jag ville.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vin. Hur många flaskor vin delade vi inte? Mat. Hur många kassar släpade vi inte hem? Hur många gånger satt vi inte på en restaurang med tända ljus och tapastallrikar framför oss? Nej, jag saknar dig inte alls.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var så mycket gladare. Och alla kunde se det. Och det gör ont nu om dom inte kan se det längre.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Allting jag önskar utav livet gjorde jag. Jag älskade av hela mitt hjärta. Och med hela min kropp. Efteråt fick jag höra att det var för mycket. Men jag kan inte ångra det. Jag älskade. Och jag kan inte vara annat än tacksam över att jag fick chansen.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar inte att jag hade gjort någonting mindre. Jag gjorde allt som mitt hjärta alltid har velat göra.

Blev du kär i år?

Ni förstår, den där första förälskelsen la sig aldrig. Jag var sådär himlastormande hela tiden. Upp över öronen. Head over heels. Alldeles för mycket som vanligt. Jag trodde också att det skulle gå över. Jag trodde verkligen det. Men det var inte förrän han sa stopp som kroppen slutade bubbla.

Något du önskade dig men inte fick?

Så många gånger önskade jag att han inte skulle ta mig för given. Så många gånger önskade jag att han skulle se mig på nytt. Och inte som samma gamla vanliga Ariel varje dag. Men jag vet inte om han hade det i sig. Jag vet inte om han var kapabel eller om hans ögon var alldeles för trötta redan då.

Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

Kille väckte mig med frukost på sängen. Kaffe i ett stort glas, favoritmackor, kyssar. Sen stack jag till jobbet och när jag kom tillbaka så hade han dekorerat hela lägenheten med ballonger. Jag mins att jag blev överraskad. Har han verkligen gjort allt det här för min skull? (ÄLSKAR HAN MIG SÅ MYCKET?) tänkte jag. Sen gick vi ut och åt med mina föräldrar för första gången. Vi var så nervösa, som två fnissiga skolflickor båda två, där vi satt tätt tätt och snuddade vid varandras ben under bordet. Och jag älskade honom alldeles speciellt mycket den där dagen, det kommer jag ihåg.

Vad fick dig att må bra?

Han fick mig att må bra så många gånger. Men det är slut nu. Det är över. Nu måste jag få mig själv att må bra. Och det är svårt. Det är ett helt nytt liv en gång till.

I WANT TO SHINE LIKE THE SUN.

Jag heter Ariel. Jag tycker om att ha mycket mjölk i mitt te. Jag brukar gå långa promenader. Jag ler mycket. När jag fryser älskar jag att slå in mig själv i ett varmt täcke. Jag tycker om doften av vanilj. Jag vill lära mig franska en dag. Jag skulle kunna leva på mackor resten av livet. Jag är vegetarian. Jag klär mig nästan bara i svart nu. Jag tycker om att tappa upp bad. Jag är ganska rastlös. Barn får mig att inse vad som är viktigt i livet. Jag stryker under fina meningar i de böcker som jag läser. Nästan alla musiker som jag tycker om är kvinnor. Min näsa är ganska markant och speciell. Jag älskar att kyssas. När jag äter rulltårta börjar jag nästan alltid gråta för att jag inte kan förstå att något kan smaka så gott.

Ja, jag heter Ariel och jag vill inte bara skriva om männen i mitt liv längre.

I GOT A NEW FRIEND NOW.

Jag sitter i Antons famn och jag säger: Jag har en julklapp till dig. Det är ett pyttelitet paket. Ett yttepytte. Jag visar med fingrarna. Du kan knappt se det. Det är så litet så litet. Ser du? Inslagspappret är blått med tomtar på. Och presentsnöret är rött, tunt som en sytråd och glittrar i guld. Du drar i båda ändarna försiktigt. Du vecklar upp presentpappret långsamt och omsorgsfullt. Kanske stryker du med pekfingret över det. Inuti hittar du en liten liten bit pappkartong. På pappkartongen står det något med små bokstäver fast de är stora.
- Vet du vad det står? Frågar jag och drar efter andan. Jag tittar upp på honom och han skrattar och han ler. Hans rödkrulliga hår faller ner i pannan när han skakar på huvudet. Det står: JAG TYCKER VERKLIGEN OM DIG. Och det är allt som står på en liten liten bit pappkartong och det är din julklapp. Varsågod!

Anton blir mjuk i ansiktet och sen ger han mig en puss på kinden. Sedan säger han allvarligt: Ariel, du gav mig den bästa julklappen på flera flera år. Bäst sedan jag fick ett tvspel som sjuåring, eller ett mikroskåp året därefter. Tack ska du ha.

WHY DID YOU DO THAT?

Livet är upp och ner och det är så mycket som jag inte hinner skriva här. Det är så mycket som händer under ytan. Jag vill berätta, men det är så svårt att hitta orden. Jag träffade Kille en gång till sen innan han stack ner till hemstaden för att fira jul. Vi drack vin och han doftade fantastiskt gott. När jag blundade tänkte jag på alla de gånger som vi har varit nakna och på alla olika sätt som vi har älskat varandra. Ändå lyckades jag skåla för det nya livet när jag öppnade mina ögon igen. Jag vet ju att han inte har någon framtid att erbjuda mig. Jag vet ju att han är alldeles för mycket sin egen för att det ska finnas rum för mig. Och det är därför jag kan omfamna vår nyfunna vänskap med öppna armar. Ja, jag kramar den mellan mina händer och tänker att det här! Det är faktiskt alldeles lagom.

Ni förstår, jag var rädd för att han skulle försvinna ur mitt liv för alltid om det tog slut emellan oss. Men han stannar kvar och han säger att han verkligen tycker om att ha mig som vän. Och därför blir jag så snopen när vi ska gå och han kysser mig rätt på mun. Bara sådär. Smack! Som den naturligaste saken i världen. Jag skrattar för ingen tycker om en kvinna som är arg och så sparkar jag honom lätt när han vänder sig om innan jag försvinner ner i tunnelbanan.

Förlåt, det var dumt gjort, piper det i min telefon nästan med en gång. Och ja, det var det. För plötsligt sitter jag där som ett hungrigt och sårat vilddjur en gång till. Jävla kille.

COULD I'VE BEEN WRONG?

Kille och jag skiljdes åt med en lång kram sen. Jag kände fortfarande ingenting. Jag vände mig inte ens om och tittade efter honom.

Jag gick och träffade Anton. Anton med det krulliga håret. Han är verkligen annorlunda. Han är allt det som Kille inte är. Och det är skönt. Han tittar mig i ögonen och han kramar mig hårt. Han kramar mig ofta och han snurrar mig under sin arm. Och han vill att jag ska skratta, men om jag behöver gråta så går det lika bra. Han säger att jag doftar gott och frågar om tröjan är ny. Han ser mig. Och hela tiden vill han veta: Vem är du nu? Och jag berättar undertiden som han ritar kärlek och blommor i mina händer.

Anton tycker om att ta på mig. Fast Anton tycker om att ta på alla för han står inte riktigt ut med det där mellanrummet som finns överallt i världen. Han vill gömma det, kanske glömma det och därför drar han alla människor tätt intill sig. Jag tycker om det. I hans famn kan jag sitta i flera timmar och le åt livet. Det både tröstar och läker. Och jag önskar att människorna ville ta på varandra mer. Jag gör verkligen det. Snälla människor, ta på varandra mer.

YOUR OLDEST FEARS ARE THE WORST ONES.

Kille ser glad ut när jag säger att jag inte är kär i honom längre. Ja, han ser lättad ut som om det automatiskt betyder att han är förlåten. Fri ifrån skuld. Och det kanske det gör, även för mig.
- Men det är klart, säger jag. Jag saknar ju fortfarande den där tryggheten, den där känslan av att stå en annan människa riktigt nära. Jag bryr mig fortfarande väldigt mycket om dig, säger jag och spänner ögonen i honom. Alltså Väldigt mycket. Och det är någonting som lossnar i Killes ansikte när jag säger det. Det blir mjukt och hans hårda skyddande fasad trillar plötsligt av. Hans ögon fylls upp med tårar. Han lägger huvudet på sne och så säger han att han verkligen bryr sig om mig med. Du vet, det har inte varit lätt för mig heller, suckar han. Jag ångrar mig ibland, det är klart. Och jag har svårt att somna om nätterna. Och jag har svårt att acceptera att jag är ensam igen. Och ... och jag har fortfarande svårt för att duscha utan att jag blir jättepilsk. Han ler snett och generat. Och jag skrattar.

OH IT'S HEALING, PART ONE.

Och så blir det lördag. Och jag är trött. Faktum är att jag är helt slut. Klockan halv sju på morgonen lämnade jag Hampus och när jag kom hem igen var jag alldeles för stissig för att somna om. Jag är alltså inte allt det där som jag har hoppats på att jag ska vara när jag återser Kille igen efter fyrtiosex dagar i ensamhet. Jag är inte förbluffande vacker och jag har inte skitmycket energi. Jag har långt till ett leende och mitt hår börjar bli fett.

Jag är först på plats och jag somnar nästan med hakan i min hand. Därför märker jag inte när Kille kommer och går förbi. Ja, han ser mig inte alls. Men jag känner igen honom på hundra mils avstånd och det är helt sant. Så när jag ser hans ryggtavla som nästan är påväg att försvinna, ja då skriker jag hans namn och då vänder han sig om förstås. Och han tittar på mig nu. Kanske ler han? Jag kommer inte ihåg, men tiden står still. Och jag tänker att han har en ny mössa som är mycket fulare än den han hade innan. Jag tänker att han har odlat skägget på det där sättet som han vet att jag tycker bäst om. Jag tänker att han är kort. Att han har jeans som sitter snyggare. Att han nog är nervös. Jag tänker att han ser blek ut. Jaa, att han är mycket blekare än vad jag är. Och jag frågar när han kom hem igår och han säger åtta på morgonen. Och han ska alltid vara värst. Efterfest på efterfest tills döden skiljer de åt. Och jag glömmer bort det ibland.

Vi rör oss mot en bar. Han säger att det kanske är lättare med ett glas vin och det är det ju. Vi hittar ett bord i avskildhet och vi sätter oss där, mitt emot varandra. Och våra bankomatkort har bartendern fått behålla. Vi kommer nog att beställa någonting mer, tror du inte? Säger Kille och jag tror att jag kanske nickar till svar.

- Jag är inte kär i dig längre, säger jag sen. Och efter jag har sagt det, så säger jag det en gång till som om jag inte riktigt kan tro mig själv. Jag är inte kär i dig längre, och jag inser att jag faktiskt inte är det. Jag känner ingenting. Jag känner ingenting mer än det är konstigt att sitta här - såhär! Som två främlingar när vi en gång kände varandra utan och innan. Men det är också allt.

PARADISE LOST.

TÄNK OM JAG ALDRIG BLIR RIKTIGT KÄR IGEN?

LOVEFOOL.

Det är fredag och Kille är i Stockholm. Han vill ses. Jag vill också ses. Eftersom jag vill veta hur långt jag har kommit. Hur mycket jag kommer att känna. Hur motståndskraftig jag har blivit inför hans person. Det har gått fyrtiosex dagar sen vi sågs sist. Och vi bestämmer att på lördag, ja på lördag då ses vi igen.

Men fortfarande är det bara fredag och allt jag kan tänka är att jag måste kyssa någon annans läppar innan dess. Allt jag kan tänka är att jag måste sudda ut märket av hans gamla mun. Allt jag kan tänka är att jag måste kyssa någon annan för att förstå jag inte längre är hans. Och det är därför jag ringer Hampus och går rakt in i hans famn några timmar senare.

Vi sitter på en pub i gamla stan och vi dricker vin i alla möjliga färger och mina ögon spelar med hans. Min hand klappar på sätet bredvid och det är därför han sätter sig där. Jag skrattar åt hans skämt och nickar uppmuntrande åt allt han säger. Klockan tickar fort och jag krokar armen i hans när vi ska gå sen. Och han säger att jag är annorlunda nu och jag ler. Och han frågar om jag vill följa med honom hem och jag säger att jag vill det. Jag säger att jag vill det, jag som aldrig har gått hem till någon på det här sättet förut, men inuti är jag desperat. Inuti är jag säker på vad som måste ske.

Så vi sitter i hans soffa och han säger att jag är så himla himla fin. Och jag tänker: Kyss mig bara. Jag kryper närmare, jag kryper nästan upp i hans famn. Jag är så liten. Och plötsligt är hans händer på min kropp och det är skönt. De både smeker och masserar. Men hans pussar de är torra och hans läppar är annorlunda. Och hans tunga är för kort. Och jag vill inte att han ska pussa på min mun mer för jag känner ingenting alls. Och jag hatar hans pussar nu för att de inte är bättre än Killes pussar. Och för att de inte hjälper de minsta.

Klockan är fem på morgonen nu och jag har ingenting på överkroppen längre. Mina bröst är nakna. Och jag vill skeda och jag vill att Hampus ska lägga händerna på precis samma sätt som Kille alltid la sina händer och det är inte riktigt klokt. Jag vill blunda hårt. Jag vill sova och vakna upp någon annanstans. Men Hampus vill knäppa upp mina byxor eftersom han inte märker att jag har blivit en annan som inte vill någonting. Så jag skjuter hans händer åt sidan och Hampus bara skrattar och säger: Det är sant, vi måste spara något till senare också. Och jag ryser i kroppen när han säger så och tänker: Va fan är det jag håller på med? Så jag går hem. Och Hampus säger: Vi ses snart igen. Och jag tänker att jag aldrig ska ligga med någon förrän jag är riktigt kär. Och att jag skiter i om det var Kille som jag hade i mig sist.

SOME DAYS ARE BETTER THAN OTHERS.

Det snöade idag. Det snöade verkligen mycket. I flera timmar. En decimeter eller så. Det knarrar under fötterna när jag går. Tvåtusennio håller på att snöa bort, och det är skönt. Hejdå förbannade pojkskrälle, nu kan du inte göra illa mig mer.

BUT STILL YOU BROKE MY HEART.

Kroppen gör inte ont på samma sätt längre. Hjärtat skaver inte lika mycket. Livet känns lite mindre hopplöst. Och ibland hinner en halv dag gå innan jag kommer på att han fattas mig. Hurra!

HOME IS YOU COMING BACK.

Det är bråttom nu, det är viktigt att hitta någon snabbt för sen kanske det är försent. Och jag vill inte stå där i slutet av allt, alldeles alldeles ensam. Jag promenerar Götbacken upp med Anton och han säger att det inte är hela världen. Han säger: Det är faktiskt inte hela världen Ariel. Det finns faktiskt annat i livet som också går att älska. Och jag vill skratta åt Anton när han säger det. Jag vill skratta rått och svart, och boxas med knutna händer mot hans bröst tills jag börjar att gråta för att jag inte kan se det han ser längre.

Vi fortsätter in på smågator och det snöar nu. Vi ser en ensam man med en alldeles för stor hund och jag säger: Han sover säkert med den dära. Och Anton säger att han kanske ändå är mycket lyckligare än de allra flesta. Och jag suckar. Och han säger: Du vet att man kan vara det va? Lycklig och ensam utan en man? Och jag biter mig i läppen och det blir svårt att andas och så slår Anton armarna om mig och säger att jag får gråta om jag vill. Och det vill jag, men jag kan inte när han är så snäll.

I AM TRYING VERY HARD.

Kille ringde idag för att berätta att hans mormor hade dött. "Bara kille" står det på displayen när han ringer och det är mitt sätt att övertyga mig själv om att han inte längre är speciell. Eftersom han "bara" är Kille, och nästan ingen alls.

- Ursäkta att jag ringer, säger han. Och jag säger: Men hallå, du får visst ringa! Jag säger så fastän jag inte alls är säker på att han verkligen får göra det. Tänk om jag går riktigt sönder nu? tänker jag. Men jag går inte sönder. Och för en gångs skull är det Kille som låter trasig och det är som om jag växer då och blir stor.

Jag tänker på Killes mormor. Jag har träffat henne en gång. Hon hade sån där len-gammel-hud. Och hon tyckte om mig! Hon satt som ett litet russin på sin rullator och vilade sina trötta ben i sommarsolen. Jag minns att hon gav oss ett råd innan vi lämnade henne: Ungdomar, var rädda om varandra nu för det är något som ni aldrig kommer att ångra.
Och det känns ännu sorgligare att tänka på det nu än vad det gjorde då.

Kille låter liten när han berättar. Och jag säger det: Du låter så liten. Och han säger att han känner sig liten. Jag vill visa omtanke, men jag vet inte hur man gör när man inte längre får göra det som en älskande. Jag säger att jag finns här. Jag säger att han ska ta hand om sig. Jag säger att han får ringa om det är nåt och att livet inte alltid är så lätt. Och sen lägger vi på.

EVERYTHING WAS GOOD, AND THEN YOU LEFT.

ph: rabenreither

Jag kan inte stanna kvar i mig själv. Det sticker och skaver inuti. Det bor en vildhäst i mig som sparkar bakut. Lugna ne'rej nu Ariel, försöker jag. Men det är hopplöst. Det gör för ont. Ögonen vill krama tårar varje dag. Kroppen rör sig robotlikt. Rädd för vad varje steg kan innebära. Det känns som om hjärtat brister. Det känns som om det rinner blod nerför minnesväggarna i mitt bröst. Och jag står inte ut. Jag kan bara skriva. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara önska att jag en dag kommer jag att få ligga tätt tätt intill en ännu större kärlek och skratta åt den kärlek som jag gråter åt idag.

YOU DON'T UNDERSTAND, I'M WORRIED ABOUT THINGS LIKE THE FUTURE.

Söndag. Jag träffade Hampus. Jag vet inte varför, men det är som om jag så desperat behöver bli sedd av någon. Och jag känner mig så gullig i hans ögon. När jag tar av mig mina skor och kryper upp i fikasoffan. När jag berättar roligt om min helg och han skrattar. Jag behöver det. När han säger att jag är nätt och fin. När han säger att han vill träffas igen och igen. När han säger att han vill äta pepparkakor med mig och se på film. Då värmer det inuti. Då glömmer jag bort ångesten som sitter i huden och värker.

I WISH I COULD FORGET.

Det gör så ont inuti. Det är så kallt precis under revbenen. Det är svårt att andas. Jag glömmer bort vad jag tycker om. Allt blir svart. Jag är ingen alls. Jag önskar att jag var älskad. Jag önskar att jag var älskad. Jag önskar att jag var älskad.

WINTER MAKES IT EVEN MORE UNBEARABLE.

Tomheten. Den är svårast att stå ut med. Fyll mig, tänker jag. FYLL MIG.

I'D RATHER DANCE WITH YOU.

Men Ariel, skulle du ens kunna tänka dig att bli tillsammans med mig? Det är Hampus som frågar. Det är Hampus som rodnar och gömmer ansiktet i sina händer. Jag vet att det kanske är lite för tidigt att säga, men ehh ... fortsätter han. Jag tycker att du är fin och rolig och cool och såhär ... Han ler blygt.

Jag tar ett djupt andetag. Jag knyter tummen hårt i handen. Och jag säger som det är. Jag säger att jag inte har något mål alls med våra träffar. Jag säger att jag bara tycker att det är soft att hänga. Dricka vin och snacka skit. Hampus nickar och säger ingenting alls. Men självklart är jag nyfiken på att komma dig närmare, säger jag då. Det slinker bara ut mig. Jag vill ju så gärna bli tagen på. Jag vill ju så gärna veta om jag fortfarande går att älska?

Hampus slutar inte att nicka. Men sen suckar han och säger att det är tråkigt. Jag frågar om han vill fortsätta ses ändå? Och han säger ja. Men han säger också att han kommer träffa andra undertiden, att han inte längre bara kommer att ha ögon för mig. Och det gör mig oerhört lättad. Ja, det gör mig alldeles lugn. Och det är skönt att Hampus bara blir lite ledsen och inte jätteledsen. Det är skönt att jag hann säga som det var i tid för det sparade mig så mycket ork och energi.

I TRY TO LAUGH ABOUT IT.

Jag är fem år igen och min far står över mig, och skriker att jag är en idiot. Jag är en idiot. Jag förstod aldrig att jag skulle förlora. Jag såg inte hur nära stupet vi stod. Jag fattade inte att han hade givit upp. Jag missade alla tecken. Efter ett och ett halvt år var jag fortfarande blind.

BASICALLY, I WISH THAT YOU LOVED ME.

Värst av allt är ändå att jag skäms så otroligt mycket över allt det här. Så mycket skäms jag att jag inte vågar berätta för någon att det var Kille som dumpade mig och inte tvärtom. Det är bara ni som läser de här raderna som vet hur lite jag egentligen är värd. Hur mycket jag i slutändan betydde för en man som betydde allt för mig. Och hjärtat sågas itu i samma stund som jag skriver det här. Men jag måste skriva om det för att befria mig själv ifrån alla lögner och för att såren ska få en chans att läka. Han lämnade mig trots att jag stod på mina bara knän och skrek nej. Trots att jag förlöjligade mig själv och gjorde allt för att han skulle stanna kvar. Så gick han.
- Ariel, nej. Sa han bara. Jag har bestämt mig. Jag tror att vi passar bättre som vänner.

GOT A HEAD OF SHATTERED DREAMS.

Livet gör ont just nu. Och allting handlar om att läka. Om att glömma. Om att överleva. Och jag tänker bara på mig själv. Jag har träffat Hampus flera dagar i rad nu. Det är inte spännande längre, men det är skönt att slippa vara ensam. Vi dricker vin och vi äter gott. Och jag är vågad och framåt eftersom jag inte har någonting att förlora längre. Hampus är försiktig, han rör sig sakta sakta som om vi var påväg in i något stort. Han vill veta: Ariel, vad tycker du om mig egentligen? Och jag mumlar och jag ler. Tänker: Ta på mig. Snälla ta bara på mig så lovar jag att säga precis det du vill höra.

SAVE ME.

Ångeströra. Uppförsbacke. Motvind. Allt gör så jävla ont.

Jag saknar honom ju ...



... hela tiden.







Kommer det aldrig att gå över?

HEARTS DON'T BREAK EVEN.

Jag är så arg på Kille för att han utsätter mig för detta. För att han tvingar mig att en dag älska en annan man när jag hade bestämt mig för att bara älska honom. Han har smutsat ner mig. Hans liv har skrattat rått åt mitt. Han har ritat ett stort fuck you finger i min panna när jag har legat och sovit. Han har gjort så att min kärlek för honom inte längre är någonting värd eftersom han har sagt nej till det finaste jag har. Det största jag har burit i livet. Han har sagt: Det är räcker nu Ariel för jag är inte kär i dig längre. (och jag undrar fortfarande när de orden ska sluta eka i mina öron?). Och det gör ont. Det gör ont att vara oälskad. Och obesvarad. Svart och kall. Kall och svart. Och jag kommer inte ifrån känslan som säger att allt är hans fel. ALLT ÄR HANS FEL. ALLT ÄR HANS FEL. ALLT ÄR HANS FEL!

I'M SO LOST WITHOUT YOU.

Jag var på date igår. Jag behövde tänka på annat. Se någon annan. Jag valde Hampus. Han är inte alls som Kille. Han tycker inte om tatueringar. Han bär inga slitna t-shirtar eller jeans med hål i. Han är hel och ren. Och han har mörkblåa cardigans, smala jeans och seglarskor. Plus att han är flera centimeter längre än mig. Och han drack alldeles lagom. Han hetsade inte och vi blev klara med våra glas exakt samtidigt varje gång. Och det gjorde mig glad. Hampus tycker om att läsa och gå promenader! Och han lägger sin innan tolv på vardagarna. Och han sa att jag hade fina naglar. Att jag var fit, att jag hade fin stil. Han frågade vart jag hade köpt mina kläder. Han såg mig. Vi skålade.

I NEED TO LET GO, BUT I CAN'T.

ph: chantal michel.

Jag gick hem ifrån jobbet idag. Jag orkade inte mer. Jag ville lägga mig ner på den kalla asfalten och ropa på hjälp. Jag ville att det skulle regna. Att allt skulle regna bort, rinna ner i stuprännorna och försvinna för alltid. Men det regnade inte, och jag drog bara mössan över huvudet och skämdes. Jag skämdes över att jag ljög för mina arbetskamrater. Jag ville säga åt deras milda ögon och fina ord att jag ingenting var värd. Att de skulle spara sin godhet och ge bort den till någon annan. Jag ville slå mig själv hårt i magen. Jag ville straffa mig själv för min svaghet.

I FEEL IT ALL.

Varje dag: En saknad.
Varje dag: Ett svek.
Varje dag: En ilska.
Varje dag: En sorg.

Varje dag: Överleva.

Överleva varenda jävla dag bara, det är allt just nu.

ONE DAY: IT WILL ALL MAKE SENSE.

Han ringde aldrig. Och jag ringde inte heller. Det är tomt. Det är över. Det är bara att inse. Hejdå, låter livet. Hejdå hejdå. Och nu måste jag hitta en annan väg. En ännu bättre. Men fortfarade är mina ögon fulla av minnesgrus och kroppen full av hjärtsplitter. Jag måste bli hel först. Jag måste bli stark. Jag måste äta och älska mig själv. Att älska är svårast, men jag har tid nu.