SOMETIMES WE LOVE PEOPLE SO MUCH THAT WE HAVE TO BE NUMB TO IT. BECAUSE IF WE ACTUALLY FELT HOW MUCH WE LOVED THEM, IT WOULD KILL US.

Balansen. Jag har ingen, har aldrig haft. Kommer nog antagligen aldrig att ha. Kille var här igår. Jag låg och sov när han ramlade in med sluddrig tunga. Han såg så glad ut. Är du glad att se mig? Eller är det mina bröstvårtor som redan är styva som roar dig? Han kysser mig redan i hallen. Faller ner på rygg i min säng nu. Jag tillför ingenting, säger han. Jag är lat. Jag säger ingenting. Han har rätt. Snusar du mitt märke nu? Frågar han och fiskar upp dosan som ligger på nattduksbordet. Nä, det gör jag inte. Men mina var slut. Jag tycker inte alls om de där egentligen. Jag tycker att de luktar bakfylla.
- Jag vet att jag drack mycket förra sommaren, avbryter han mig ynkligt. Men jag tar det mycket lugnare nu.
- Det är bra, säger jag och drar honom över mig. Jag orkar inte prata mer. Jag vill undvika varje känsligt ämne om det går. Jag vill inte falla ner i honom igen.

Och det gör jag inte. Men samtidigt. Vi har så roligt tillsammans när jag inte ställer någon krav. När det är jag som släpar mig upp till affären och kastar en färdigsallad på hans bröst. När han får ligga i min säng i flera timmar och göra vad han vill. Vi mår så bra när det är jag som drar det tunga lastet och inte begär någonting alls tillbaka.

LIVET ÄR KONSTIGT.

Det blir allt svårare för mig att skriva här. Den här bloggen har alltid handlat om honom. Och det är sorgligt nu när han håller på att försvinna. När han inte längre gör mig pirrigt knäsvag. Nu när jag drömmer om andra män när han ligger bredvid. Nu när jag tänker att han är lat och barnslig med dåligt ölsinne och hur jag faktiskt mycket hellre är ensam.

SKIT OCKSÅ.

Jag är så likgiltig. Jag bär så många fula känslor i mig just nu. Hur gör man? Går alla hem och lägger sig i en jävla pöl när de kommer hem ifrån jobbet?

THINGS FALL APART.

Jag drömmer mardrömmar. Jag har drömt mardrömmar sen jag flyttade hit. De försvinner inte.

Jag är så rädd jämt. Jag har alltid varit rädd. Och det är så fruktansvärt att vara rädd.

Det är tur att Kim finns. Men snart är sommaren över på riktigt och hon med den. Kanske är det redan höst. Tiden går så fort, men hjärtat följer inte med.

IT'S LIKE AN ILLNESS.

Varför vill jag mig illa? Varför är det aldrig nog?

Varför släpper jag in honom om nätterna? Varför lockar jag på honom?

Varför kysser jag varje liten del av hans kropp lika omsorgsfullt?

Sluta nu, snälla sluta nu, viskar bröstet. Jag orkar inte mer.

Och ändå.

Det är lördag och han sitter där ibland mina vänner en gång till. De pratar och de skrattar och de har saknat varandra. Och alla säger: Förlåt Ariel, jag vet att det här inte är vad du vill höra. Men han är så gullig och så varm. Och det är svårt att inte tycka om honom. Och det sticker och det slår i mig, samtidigt som stoltheten över att han en gång har varit min lyser. Stoltheten över att han fortfarande är min lite grann. Kanske?

Vi rör inte varandra och jag vågar inte ens titta på honom förrän vi är bakom stängda dörrar. Heej, säger jag då som om vi träffades precis. Hej hej, säger han och drar av min tröja.

KÖTT.
LUST.

Jag vill inte ha dig, tänker jag. Jag vill inte ha dig för resten av livet, jag vill inte beröras av dig längre. Och ändå. Du doftar så gott. Jag känner dig så väl. Och du klär dig så snyggt. Och allt är så löjligt egentligen. Jag vet.

Och på morgonen frågar du: Hur känns det här? Går det bra? Och jag ljuger när jag säger att jag inte tänker på det så mycket. Och du tror mig såklart för du vill ingenting annat göra.

Men jag vill fly. Jag vill lämna landet. Jag vill glömma dig nu och drömma om en annan man. Och hur länge till ska jag stå här i våra gamla fotspår och hoppas innerligt på något som jag inte ens vill ska bli?

OCH SÅ STAPLAR JAG MIG FRAM IGENOM LIVET.

Jag har varit sjuk. Jag har varit svart.

Jag tittar på livet igenom det lilla nålsögat nu.

Jag vill inte tänka mer. Det kryper i mig. Det gör inte ont längre, men hur gör man?

Hur gör man?

Jag älskar honom inte längre.

Jag älskar honom, men inte mer än jag förgäves försöker älska mig själv.

Jag är så trött. Han stannar kvar. En kväll varannan vecka drar jag honom intill mig

Eftersom varm hud gör mig så gott.
Eftersom varm hud gör mig så illa.

Jag vill inte ha honom längre,
men jag vill inte ha mig själv heller.

Ingenting spelar någon roll längre när allting känns likadant.