I CAN'T HELP MYSELF.

När vi reste oss upp sen, försvann jag in under Killes arm. Jag lät honom krama om mig. Älskling, viskade jag. Kan vi gå hem till dig? Kille lös upp. Han visste att det var över för den här gången. Och det visste jag med. Det kändes skönt.

Killes brorsa är bortrest, så vi bor i hans lägenhet över helgen. Det är första gången vi är ensamma hemma sen Kille kom upp i torsdags. Redan i hissen har vi svårt att hålla fingrarna i styr. Jag är så ivrig att jag överväger att trycka på nödstopp. Men kille håller hårt i mina händer. Vi ramlar in i den lilla lägenhet och jag har inte mer än hunnit knyta upp skorna förrän kille står där naken framför mig. Jag skrattar och jag skriker: JAG ÄR SÅ JÄVLA KÄR I DIG FÖRBANNADE POJKSKRÄLLE! Och sen drar han ner mig i sängen, the rest is history.

PART TWO, give me time.

Jag hade ena handen långt nerstucken i min väska och den andra knöt jag hårt. Mina jeans var alldeles för tajta för att jag skulle kunna sticka ner dom i nån av fickorna. Jag ville putta till honom lätt med axeln bara för att få känna om han gick bestämt eller fortfarande i drömmar om oss. Vi slog oss ner på en av uteserveringarna längs sveavägen. Kille la sin hand på bordet. Alldeles skyddslös som en fågelunge låg den där och viskade: lyft upp mig, ta på mig snälla, du kan väl åtminstone snudda vid mig en kort sekund?

Men jag satt alldeles stilla och hela tiden var jag mycket medveten om att mina händer inte rörde vid hans.

- Du pratar inte med mig längre ... du bara gör, sa jag samtidigt som jag vägrade att titta honom i ögonen. Du bryr dig inte om mig! Suckade jag och visste att jag överdrev, men ibland kan det faktiskt kännas så. Kille såg uppgiven ut.

- Men vad är det du vill att jag ska göra egentligen?

- Jag vill att du ska vilja göra saker med mig! sa jag och fortsatte vägra möta hans blick.

- Men vi gör ju saker tillsammans hela tiden! Eller hur?

- Vi gör bara saker som du vill ... surnade jag.

- Men du har ju aldrig några planer, du vill ju aldrig nåt ... Kille slog ut med armarna i en tröttsam gest.

Jag tystnade. Det är sant som han säger, jag har sällan några storslagna planer eller några markerade kryss i kalendern. Inga jättefester inbokade eller så. Men det intresserar mig inte heller. Jag vill bara att han ska göra tid för mig på samma sätt som han gör tid för sina vänner. Tid då vi kan ses och umgås, bara vi två. Istället får jag den tiden som blir över. När han råkar befinna sig hemma, när han ligger utslagen framför tvn, när han slänger i sig sin frukost, när han sitter framför datorn. Och han förstår verkligen inte att det är skillnad. Istället älskar han den tiden då han får göra sitt, men ändå ha mig hos sig. Han menar på att vi umgås då. Men jag tycker inte det. Jag tycker verkligen inte det. Och när vi väl kommer till skott och gör saker, ja då gör vi saker som han vill! Det finns inte ens chans att vi skulle gå en promenad eller stänga av tvn bara för att prata. Nej, när vi väl kommer till skott då måste vi slå på stort. Då måste vi träffa andra, käka ute eller dricka mycket vin.

- Vi kanske är alltför olika bara? suckade jag och la min hand över hans som en gammal reflex.

PART ONE. I love you, but ...

Han har varit full och jag har varit ledsen och arg. Jag har haft ont i kroppen. Hela lördagen gick jag runt och trodde att jag värkte ut honom. Att kroppen i rent självförsvar gjorde sig av med honom. Jag vaggade runt i mina föräldrars lägenhet och undrade varför han inte längtade och trånade efter mig varje sekund av varje minut som jag längtade och trånade efter honom jämt. Jag skickade arga och ledsna sms. Jag tänkte om han inte hade varit så bakis så kanske han hade orkat gå upp lite tidigare. Så kanske han hade velat leva aktivt med mig om dagen med! Jag ringde ett kallt telefonsamtal. Jag var svart och kort och frågade när vi kunde ses. Jag grät i luren. Jag grät hela dagen fram tills det att vi sågs. Kille var rädd förstås. Han trodde att jag hade fått nog. Han trodde att jag skulle göra slut. Kanske trodde jag det också, att det var över nu, att kärlekshistorien tog slut här. Att han skulle åka hem till studentstaden igen utan långa långa längtande telefonsamtal ifrån mig. Kanske försökte vi båda förbereda oss inför en mycket kall och lång vinter, där vi stod handfallna och tomma framför varandra. Vi famlade båda efter ord som kunde göra allting bra igen, men vi förblev tysta inför mitt hjärta som slog bakut.

TRY JUST A LITTLE BIT HARDER.

Det är svårt att vara två. Jag vill skrika ut det. Högt, så att hela världen hör. DET ÄR SVÅRT ATT VARA TVÅ! För det är det. Två stycken människor som tillsammans försöker få ett förhållande att fungera. Det är inte lätt.

ALLTING I MIG SÄGER FEL.

Det gör ont i livet just nu. Han fattar ingenting. Han gör mig illa. Hela fredagen gick och vi såg inte varandra alls förrän på kvällen när jag hade haft ont ont ont i kroppen en hel dag. Då drack vi oss fulla med ett gäng andra vänner och bekanta. Och hela tiden trodde han att allt var bra. Jag förstår inte hur han kunde tro det.

NO LIES, JUST LOVE.

Han är här nu. Det är konstigt och alldeles självklart. När han klev av tåget blev hjärtat dubbelt så stort. Mitt leende åkte upp i höjden och fastnade där. Om jag var ett litet barn hade jag hoppat upp och ner. Jag hade trängt mig in i tåget, förbi alla människor som var påväg ut och kastat mig om hans hals. Jag hade tryckt ner honom på sätet igen och hoppat upp i hans knä. Men jag är inget barn. Och hur ofta måste jag inte påminna mig själv om det? Så jag stod kvar på perrongen och väntade på att han skulle komma ut. Jag väntade och väntade i vad som kändes som en halv evighet. Jag var fånig och knäsvag. Blyg. En snabb puss på mun bara när han äntligen stod framför mig. Men mitt leende, det satt på hela kvällen. Jag kunde inte bli av med det.

TUSEN SKÄRVOR TILLIT.

Vi har fina lättsamma telefonsamtal igen. Det är skönt. Våra mjuka röster snurrar runt varandra som sockervadd igen. Allt är bra. Han älskar mig. Jag älskar honom. Men fortfarande. Det där kalla, gnagandet som kryper in i mig fastän han protestrerar: Nej, Ariel, vi ska vara tillsammans hela dagarna. Jag lovar. Jag kommer inte sova länge och springa ute sent.

Jag hatar att jag inte tror honom. Men jag gör mig fin. Jag köper nya kläder. Jag tar långa bad och små doftbomber som exploderar på botten. Jag rakar mig och jag sminkar mig omsorgsfullt. För jag tänker om jag gör mig själv oemotståndlig, om jag blir ursnygg, om jag väcker honom ur hans trötta dvala. Då kanske han inte lämnar min sida. Då kanske han håller min hand hårt i sin hela tiden?

I NEED YOU SO MUCH CLOSER.

En oro som gnager. Jag tänker att jag borde lyssna, jaa, att den försöker säga mig något. Men jag vill inte höra. Jag behöver honom och han kommer upp i helgen. När han ringer talar han om vilka han ska träffa och vart det är fest.

Hackspetten hackar svarta hål i mig. Jag är rädd för att han kommer att springa ute hela nätterna, sova länge på morgonarna och inte alls vilja hitta på något om dagarna. Och det gör redan ont.

Jag tänker: Kanske är vi alltför olika för att överleva ett långt liv tillsammans?

Jag tänker: Hoppas inte! Men kanske ändå.

WHY?

Det gör ont i inuti. Det är kallt. Musklerna är spända. Allting kommer tillbaka. Jag vill kräkas. Han förstår inte hur illa han gör. Han skrek på mamma igår. Han skrek att hon var en idiot. En dumskalle. Han skrek att han kunde knäcka henne i sömnen. Min far. Jag grät. Jag tappade upp ett bad och sen grät jag. Han skrek att hon skulle hålla käften. Han skrek att han skulle ge henne så mycket piss och skit att det stod henne upp i halsen. Jag var rädd. Det var länge sen jag var rädd. Han hällde upp en whiskey åt sig. Mamma sa ingenting, hon diskade och när hon kom ut till mig i vardagsrummet sen så hade hon röda ögon.

DREAM DREAM DREAM.

Åh, ibland försvinner jag i drömmar. Speciellt när det är svårt. Speciellt när han inte låter som en älskande på rösten. Speciellt när jag föreställer mig vårt liv om fem år. Hur vi går om varandra, hur han viftar bort mig, hur jag blir liten och alkoholen blir stor. Då knyter jag tummarna hårt och drömmer om utlandsresor. Om flätade ben och kyssar i solsken. Om äventyr och kuddkrig. Om händer som söker och munnar som lagar. Om långa strandremsor och grönt vatten. Om ostbrickor och ett glas rött till maten. Och sen är det bra. Sen är jag lycklig och glad. Och han med!

OH HOW I WISH YOU WOULD LISTEN TO ME.

Jag messade godnatt igår och han messade inte tillbaka och jag förstod direkt. Och det började krypa som tusen irriterande myror i mig. "Skönt med en helkväll" skrev han på morgonen när jag frågade om han hade dött. Jag reagerade med högröd ilska och en frustration som imploderade. Jag ville be honom dra åt helvete. Jag ville bokstavera för honom hur patetisk och ynklig jag tycker att han är som inte vet hur man säger: nej, stopp, tack, det räcker. Men jag skriker inte. Jag gör inte en stor scen. Jag skriver att vi hörs och sen gömmer jag mobiltelefonen under min huvudkudde.

I CAN'T STAND IT.

ph: frank juery

Jag är rädd för det mesta. Det har jag alltid varit. Men på sistone har en ny rädsla dykt upp ifrån ingenstans alls egentligen och den skrämmer mig mer än någonting annat. Värre än döden. Det är en rädsla som redan nu skär mig i bitar. Tänk om jag en dag föder en liten bebis som växer upp och blir till ett olyckligt barn. Ett barn med magont och svarta ögon. Jag kan inte föreställa mig något värre. Tänk om jag är så uppe i mig själv att jag inte märker något när mitt lilla barn går omkring med armarna slagna omkring sig. Tänk om jag gör sådana allvarliga fel att de blir som små ärr i mitt lilla barns bröst. Tänk om jag gör mitt lilla barn rädd för allt det som egentligen är gott. Tänk om mitt lilla barn blir en tonåring som blir en ung vuxen som inte vågar älska. Tänk om mitt lilla barn stänger in sig med ångestbruset kvar i kroppen. Tänk om mitt lilla barn inte låter mig vara med. Tänk om mitt lilla barn blir precis som jag en gång var?

YOU ARE THE EBB AND FLOW OF MY HEART.

Det är svårt när jag ringer och han låter sådär trött och besvärad på rösten. Det kryper liksom in i mig och viskar: Det är du, det är ditt fel, det har visst med dig att göra. Och de där viskningarna är jobbiga att ha i sig, de blåser in kall luft i bröstet och vispar runt oroligt i magen. Jag försöker vara stark, jag försöker fokusera och lyssna på vad det är han verkligen säger. Han säger att han sov dåligt inatt. Han säger att jag ringde och väckte honom. Han säger att han är trött och nyvaken. Han frågar om det är okej. Han frågar mig om det är okej att han är trött och nyvaken. Och hjärtat skrattar, jublar glatt och desperat: Visst, såklart! Om det är allt du är?

THE LITTLE THINGS YOU DO MEANS THE MOST.

Jag har fått ett jobb. Jag känner mig stark. Jag dricker te om kvällarna och tittar på solnedgången. Jag målar naglarna och tar långa bad. Jag läser böcker och skriver långa stycken i min dagbok om nätterna. Mitt gamla jag är tillbaka. Det är skönt. Mitt hjärta har lagt sig till rätta i botten av en båt som vaggar stilla fram och tillbaka i en flod av goda ting. Jag har lugnat ner mig. Jag har hittat hem. Jag hoppas bara att jag får lov att stanna.

SMS, PÅ TÅGET HEM TILL STOCKHOLM IGEN.

Jag känner mig så lycklig som har dig. Du gör mig så glad. Jag kanske är för hård emot dig när jag letar efter bevis på att du tycker om mig lika mycket som jag tycker om dig? Förlåt.

Han:

Jag är glad att jag har dig också! Vi gillar nog varandra lika mycket bara att vi visar det på olika sätt. Vi gör ju allt annat annorlunda, så varför inte detta också? =)

Jag:

Du har alldeles rätt förstås. Love you!

I THINK ABOUT YOU CONSTANTLY.

Vi sitter i hamnen. I hamnen där han en gång för länge sen dansade med mig. En gång för länge sen försökte stjäla kyssar ifrån mig. Det behöver han inte göra längre. Han har mig. Vi äter falafel och pommes som badar i vitlökssås.

- Du gör aldrig någonting för mig, hör jag mig själv säga. Kille säger ingenting. Han vet inte vad han ska säga. Det är inte första gången jag brister ut såhär. Du gööör aaaaldrig nåt fööör meeeej, fortsätter jag stöna teatraliskt när han inte reagerar. Jag gör allt för dig, hela tiden! Jag knyter näven och kör in den löst i hans axel. HALLÅ?
Kille tittar ner i sina händer. Han är trött på att känna sig sämst i vårt förhållande.
- Men vad gör du då? frågar han plötsligt. Jag ryggar tillbaka. Jag blir helt paff. Han har aldrig frågat mig det förut. Jag har hela tiden tänkt att det har varit så självklart för oss båda att det är jag som gör mest. Men nu när han frågar mig vad jag gör för honom har jag inget bra svar. Inget svar alls. Så jag ler pillimariskt och skjuter ut tungan i kinden och rör handen fram och tillbaka. Sen fnissar jag. Kille himlar med ögonen.
- Jag följer med dig ut om kvällarna .... muttar jag tillslut och rycker uppgivet på axlarna.
- Men vadå, det är väl bara trevligt? Kille höjer ögonbrynet frågande. Jag tiger. Jag kommer på att jag inte alls gör mycket för Kille, mer än att alltför ofta kväva mig själv och mina känslor. Men det är ju inte alls hans fel. Det har ju egentligen inte alls med honom att göra även om det känns som om jag gör det för hans skull. Som jag begränsar mig själv gång på gång för att han ska tycka att jag är en kul flickvän. Men det är ju ingenting han begär utav mig! Det är ju mitt eget påhitt.

Helt plötsligt inser jag att Kille aldrig begär någonting utav mig, mer än att jag träffar hans föräldrar någongång om året. Jag åt andra sidan begär allt utav honom. Varje dag slår jag näven i bordet och kräver ditten och datten. Och sedan blir jag sur och otillfredsställd om han inte uppfyller mina krav med en gång. Känslan av att han tycker att jag alltid är sur och pessimistisk kommer jag inte i från. Kanske är det inte bara Kille som behöver förändras utan även jag? Jag har gjort mig alltför beroende av honom i min vardag. Jag behöver honom jämt och surnar till så fort han inte går vid min sida.

EACH TIME WE DIE, WE LEARN TO LIVE AGAIN.

Jag skäms aldrig över Kille. Jag sitter alltid rakryggad och stolt bredvid honom. Det är viktigt för mig. Jag skämdes alltid över pappa. Han var så fel, inte alls som andra pappor. Han tog så mycket plats hela tiden. Jag var alltid rädd. Ofta satt jag alldeles tyst bredvid honom tills jag blev tonåring och försökte slå mig fri. Det fick jag inte. Jag skulle vara pappas lilla flicka som höll i spegeln när han skulle raka sig. Som putsade hans skor innan han skulle gå till jobbet. Som rollade hans skjortor. Som klippte av de små hårstråna som enivst stack upp på hans kala flint. Han tappade ofta humöret när det inte blev som han ville. Han hade inget tålamod trots att jag gjorde allt jag kunde för han skulle bli nöjd. Jag gick på knäna.

Kille i sin tur har jordens tålamod. Jag får göra vad jag vill och han skriker aldrig. Han ber mig aldrig om något. Han skulle aldrig få för sig att ställa några krav på mig överhuvudtaget. Innan jag träffade Kille var jag rädd för allt som hade med närhet och tillit att göra. Min största rädsla var att bli lika knuten till någon annan som jag hade varit till pappa. Det var en sån stark rädsla att jag inte vet hur många män jag förskjöt och sårade innan jag gav upp killar helt och hållet.

Jag hade lovat mig själv att aldrig leva under någon annans makt igen. Jag var äntligen fri, men ensamheten var tung och ekade ödsligt inuti mig. Jag var full och spickfärdig av längtan efter att bli sedd igen.

ALL YOU NEED IS LOVE.

Vi går ut på kvällen. Vi är ett litet sällskap. Vi dricker vin. Jag känner mig trygg. Jag lägger handen på killes knä. Min! Säger handen. Jag tycker om det. Jag minns när jag var liten och såg de stora tjejerna göra så. Jag minns att jag tyckte om den gesten redan då. Nu sitter jag här som en av de stora tjejerna med en alldeles egen kille som älskar mig och det känns ännu mer fantastiskt än jag nånsin hade kunnat föreställa mig.

Jag älskar att få gå hem med Kille om nätterna. Jag älskar att jag får lägga mig bredvid honom. Jag älskar att jag får pilla i hans hår. Jag älskar att jag får klättra upp på honom och löst bita honom i öronsnibben fastän jag vet att han inte tycker om det. Jag älskar att jag får sticka ner min hand i hans byxor. Jag älskar att jag får låna hans tandborste när jag har glömt min egen. Jag älskar honom så mycket. Det är en kraft som genomlyser hela mig: Jag älskar dig.

Jag är sådär jävla skitkär igen.

TOGETHER AGAIN.

Han står på perrongen. Jag ser honom redan när tåget kör in. Han ser sådär nervös och förväntansfull ut. Och jag tror att jag ser ut på ungefär samma sätt. Hjärtat slår kullerbyttor i bröstet och när jag går emot honom måste jag hålla hårt i mitt leende för det vill sträcka ut sig i hela ansiktet och jag vill inte riktigt att det ska synas hur jävla glad jag är. Vi kysser varandra som vi har gjort så många gånger förut. Han tar min hand. Vi säger inte så mycket när vi promenerar upp till hans studentlägenhet. Vi längtar båda efter det där rummet som bara är vårt. Och när Kille stänger dörren bakom oss, drar vi båda efter andan.

Vi rör oss snabbt. Vi står nära nära. Jag smeker hans kind. Han drar av mig tröjan. Jag tar självmant av mig bhn. Jag släpper inte hans ögon. Jag vill inte förlora honom. Han lyfter upp mig och jag håller i honom hårt när vi rasar ner i hans obäddad säng. Älskling, jag har saknat dig ...

JAG TOG EN SISTA MINUTEN UPP MED EN GÅNG FÖRSTÅS.

SMS, IFRÅN KILLE:

"Jag lever i någon falsk bild av att jag inte har förändrats när jag har varit tillsammans med mig men jag har det. Jag saknar dig babe. Kom hit nu?"

BROKEN DRUM.

Han är så långt borta nu. Helt utom räckhåll och jag vill ha honom tillbaka. Älskling, skriker jag.


Älskling.



.... Älskling?

CLOSED EYES.

ph: frank juery

Vi ska ha fredagsmys här hemma. Precis som vi hade när jag var fyrafem år. Jag har kokat te. Jag har plockat fram pysselboken och Brokeback mountain ska snart börja på ettan. Jag frågar mamma om hon ser över mitt huvud när jag sitter på golvet framför henne.
- Det gör hon! skriker pappa. Sitt kvar du!
Men när jag vänder mig om ser jag att mamma inte alls ser över mitt huvud, så jag reser mig upp och sätter mig någon annanstans.
- Äh, du kunde väl ha flyttat på dig, säger pappa och knuffar på min mamma. Sen blir hans ögon mörka och fulla av förakt när han väser: Din sopa!

THIS CONSTALLATION OF TWO.

Sju dagar och hundrasextioåtta timmar sen vi sågs. Igår kröp jag in i en annan mans famn. Inte rent fysiskt förstås, det skulle aldrig falla mig in (... I think?). Men vi satt uppe länge och pratade med varandra. Och jag lät honom trösta mig med gamla minnen ifrån förr. När jag var arton-nitton och det var hans händer jag hade innanför min tröja. Hans sms som fyllde min inkorg. Hans musik som spelades i mina öron.

Självklart kunde jag inte låta bli att fantisera om vart jag hade befunnit mig idag och hur jag mått om det hade blivit vi två istället. Nu blev det inte så eftersom vi båda var två rädda och vilsna harar som sprang i vartsitt spår. Men tänk om jag inte hade lämnat honom för ett nytt land var sjätte månad. Tänk om jag hade stannat kvar?

För han var en sån där som lagade mat. En sån där som tyckte om att prata och gå långa promenader. Han var en sån där som var nyfiken på livet. En sån där som ville lyfta och titta under varje sten. Han var en sån där som tog sig tid. En sån där som hade drömmar.

Jag blundade och jag mindes hans sökande händer. Hans rödkrulliga hår. De långa stuprörsbenen. De stora händerna. De stirriga ögonen. Det nervösa som sprattlade runt inuti hans kropp. Jag blev varm och sådär mosigt glad tills jag drabbades av det dåliga samvetet.

Jag älskar ju min kille. Och jag vill ha min kille och ingen annan kille. Det vet jag helt säkert. Men jag behöver att han tar mig på allvar. Jag behöver att han håller i mig hårt. Jag behöver att han gör en kraftansträngning, jag behöver att han tar i ifrån tårna. Och jag vet inte om han kan göra det. Jag vet inte om han vet hur man gör?

BEGGING FOR ATTENTION.

Jag gick in i mig själv igår. Jag kom inte ut igen. Ångesten jäste, växte sig större för var minut. Jag såg rött. Jag tappade balansen. Jag famlade i mörkret efter något som jag inte längre visste vad det var. Jag var så jävla rädd. Jag backade hela vägen hem. Världen var en svart lavin som rasade över mig.

Jag vill fly, knappade jag snabbt in på mobilen för att lika fort skicka iväg det som ett sms. Skitångest, fortsatte jag. Rädd och panikig, jag vill släppa allt!

Släpp inte, svarade han tillslut efter jag hade suttit och stirrat mig blind på en svart display med en ångest som stegrade med varje sekund.

Jag ville vara arg. Jag ville skrika och spotta på honom: DU BRYR DIG INTE OM MIG PÅ RIKTIGT JU, du låtsas ju bara! Men istället förvandlades jag till den lilla teskedsgumman som viskade: Jag vill vara hos dig. Jag vill ligga gömd på ditt rum som en hemlighet.

-Fast det funkar ju inte i längden babe, du får inte gå ner dig nu, svarar han torrt och sådär så att jag faller platt till marken.

Jag vill kramas med dig. Jag vill försvinna in i dig, när ses vi? snyftar jag där jag står på botten av allt och skriker: Äääälska mig snääällah.

- Om ett par tre veckor. Jag hatar när du mår dåligt och jag bor så långt bort, skriver han tillbaka. Men jag tror att han ljuger. Jag tror han tycker att det är oehört skönt att slippa ha med mig överallt som en apa på axeln när jag mår såhär. Men jag försöker ändå en sista gång eftersom jag inte förstår bättre. Jag vill åka upp till dig så fort jag vaknar imorgonbitti, får jag det? skriver jag och jag vill så gärna att han ska svara: Ja gör det! för guds skull kom!

Och någonstans långt inuti mig tror jag faktiskt att han ska svara precis så. Någonstans står fortfarande det där förväntansfulla barnet med de blåa ögonen kvar i mig och väntar på att den där önskan som äntligen ska få gå i uppfyllelse. Men han skriver inte så. Han skriver: "Jag tror att jag skulle vilja vara ensam här ett tag till. Så känns det nu iallafall."

Och jag lovar att jag dör när jag läser det. Jag som räknar dagarna. Jag som tänker på honom jämt. Jag som skulle jubla om jag bara fick skymta honom på stan en dag i en halv minut. Jag dör.

Jag dör.

Åh, hur gör man? hur lever man? någon som vet?

Rastlösheten spränger i mig. Det är jobbigt. Jag vet inte vad jag vill. Allting känns som en lång väntan på "det där" som ska hända, men aldrig händer.

SEXUAL HEALING.

Han: Babe, vet du, jag hade lite halvbånge när vi sa hejdå till varandra på tågstation i Stockholm, men jag har inte haft det sen dess.

Jag: Du skojar.

Han: Neej, jag skojar inte. Inte ens på morgonen. Inte ens lite grann.

Jag: Men nu har du väl det? Nu hårdnar du väl lite ändå när du pratar med mig? *försöker låta så sexig och kåt som möjligt*

Han: Nix, du har kört slut på mig helt och hållet.

Jag: Jaha .... det var ju lite oroväckande ...

SLEEPLESS NIGHTS.

flickr: no but and or yes

Jag kunde inte somna inatt. Jag fick panik. Jag saknade honom så mycket och saknaden började gräva i mig. Ett stort svart hål som spelade sorgliga gramofonskivor på repeat. Ihålig var jag. Urholkad på alla andra känslor. Jag kippade efter hans värme utan resultat. Jag vände och vred på mig, men min kropp hade fått vassa kanter som tvingade mig att byta ställning var femte minut.

Babe, jag vill va hos dig, skriver jag till honom i ett meddelande på telefonen. Jag vill bara att du ska ligga bredvid mig. Jag vill känna värmen ifrån din kropp. Jag vill ha dina snälla milda ögon. Finns du fortfarande?

För sån är jag. När människor reser bort tror jag att de försvinner, att de inte finns längre. Det har jag trott sen jag var liten och det är också därför saknaden blir så stor och desperat. Tänk om jag aldrig mer får se honom igen. Men han skriver tillbaka att han finns. Ja, bara en liten bit bort. Han skriver att han saknar mig med. Och jag att är fin. "Du är så fin, vet du det?" skriver han.

Jag vet inte det.

Jag saknar hans doft. Hans lukt. Jag skriver ett till meddelande och anklagar honom: "Varför lämnade du inte kvar någon tröja här som luktade du?". Men i samma stund som jag skriver det, slår det mig. Vårt smutsiga gamla täcke ligger ju fortfarande i tvättkorgen och jag vet att jag inte är riktigt klok när jag tassar upp i det becksvarta så tyst jag bara kan. För det är viktigt nu att pappa inte vaknar till. Det är viktigt att han inte frågar vad jag håller på med nu när jag är tokig av längtan. Jag drar upp vårt blårandiga täcke ur botten av den smutsiga korgen. Jag är galen av saknad när jag snurrar det runt mig. Jag håller i det hårt som en snuttefilt, mina knogar vitnar. Jag drar in doften i näsan, det är fantastiskt. Det luktar Kille. Det luktar gammal älgskog och svagt av hans parfym. Jag låter täcket krama om mig. Jag låter täcket vyssa mig till sömns för jag är hemma nu.