Det är svårt när jag ringer och han låter sådär trött och besvärad på rösten. Det kryper liksom in i mig och viskar: Det är du, det är ditt fel, det har visst med dig att göra. Och de där viskningarna är jobbiga att ha i sig, de blåser in kall luft i bröstet och vispar runt oroligt i magen. Jag försöker vara stark, jag försöker fokusera och lyssna på vad det är han verkligen säger. Han säger att han sov dåligt inatt. Han säger att jag ringde och väckte honom. Han säger att han är trött och nyvaken. Han frågar om det är okej. Han frågar mig om det är okej att han är trött och nyvaken. Och hjärtat skrattar, jublar glatt och desperat: Visst, såklart! Om det är allt du är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar