UGLY DUCKLING.

ph: sally mann

Jag hatar att vara den som saknar mest. Det gör mig alldeles olycklig. Jag hatar att vara den som tjatar: När ses vi? Jag hatar att vara den som är mest desperat, som frågar: Saknar du mig? Jag känner mig så ful efteråt där jag sitter med luren i örat och tigger om kärlek och bekräftelse.

SERIÖST?

OLD TEDDY BEAR.

Jag bor hemma igen. Jag hade glömt hur det var. Hur han var. Pappa. Han tar så mycket plats. Han svämmar över i den lilla lägenheten som de flyttade in i när jag flyttade ut. Jag är den där flugan i hans öga igen. Det rycker irriterat i hans öga när han ser mig. Ändå gör jag allt för att hålla mig undan och inte vara ivägen.

Pappa skriker på mamma. Han brusar upp. Han brusar upp ofta. Blodådrorna i hans tinningar kryper fram som giftiga ormar. Han kallar henne idiot. Han skriker att hon aldrig kan göra någonting rätt. Mamma säger ingenting, hon rör sig tyst när hon försöker göra allting bra igen. Rätar ut duken som har veckat sig.

Jag har ont i magen. En blå och kall känsla som har burit med mig hela livet. Jag kramar om den som en gammal urtvättad nallebjörn. Jag försöker hålla för öronen, men jag hör honom ändå. Jag kan också brusa upp. "DET ÄR DU SOM ÄR EN JÄVLA IDIOT!" skriker jag, men ångrar det jag har sagt med en gång. De lever sitt liv och jag måste leva mitt. Jag kan inte gå in i det där igen. Jag får inte. Det bryter ner mig, rånar mig på allt jag har. Men det är svårt att låta bli. Det är en svart och blixtsnabb instinkt som jag har. Jag måste skydda mamma. Hon får inte tro på allt han säger. Jag har gjort det och det gör allt för ont. Jag måste skydda henne. "DET ÄR DU SOM ÄR EN JÄVLA IDIOT" skriker jag.

Jag vill sätta honom på plats. Jag ryser nu när jag skriver de orden för dem är hans helt och hållet. "Jag ska nog sätta dig på plats". Jag vet inte hur många gånger jag har hört honom säga det. Men jag vill göra det. Jag vill sätta honom på plats. Jag vill få honom att lyssna. "Man behandlar inte någon som man älskar sådär" vill jag att han ska höra. Men han är starkare än vad jag är. Hans rädsla och hans ångest är större. Allt han älskar håller han för munnen på. Vi kvävs och vi dör. Och ändå anser han att det han gör är för vårt eget bästa. Ändå anser han att han gör det han gör för att han älskar oss så mycket.

I'M COLD.

Jag behärskade mig såklart. Tillslut. Motvilligt vände jag honom ryggen. Jag gick. Jag stod inte ens kvar på perrongen för att se tåget gå. Kall och svart var jag. Jag började frysa med en gång förstås. Jag slog armarna om mig själv eftersom jag visste att ingen annan skulle göra det.

DON'T LEAVE ME.

När jag följde Kille till tåget var det fortfarande tidig morgon och vi var tvunga att krama sömnen ur ögonen flera gånger om. Inuti kände jag ingenting. Jag var alldeles för trött och när jag kysste honom hejdå lät jag tungan snurra runt på rutin inuti hans mun. Jag ska viska en sak, sa jag och lutade mig mycket nära hans öra. Jag älskar dig, jag drog mina händer genom hans hår. Jag älskar verkligen dig, viskade han tillbaka och lät sådär innerlig som han bara gör ibland. En kort stund tittade vi bara på varandra.

- Jahaa, hejdå da, bröt jag tystnaden. Jag kände mig fortfarande helt tom. Men när jag höjde handen för att vinka drabbades jag plötsligt av panik och smekte hans kind istället. Ångesten hade börjat nysta i mitt hjärta nu. Plötsligt var jag inte alls trött och varje gång jag försökte gå drogs jag tillbaka. Vi har blivit som magneter, tänkte jag.

Kille höll om mig när jag föll ner på hans bröst. Jag vill inte det här, mumlade jag inuti hans tröja. Jag vill följa med. Jag vill inte flytta hem igen. Ta mig med Älskling. Bär mig. Lägg mig i din säng. Läk mig älskling. Jag är inte hel än. Jag är inte redo för livet utan dig. Inte än. Jag är rädd. Låt mig sova stilla i din kärleksbädd bara ett litet tag till?

AND THAT'S WHY I LOVE YOU.

flickr: lauren peralta

Mina föräldrar kom och hämtade mina grejer igår. De blev flera väskor. Kille sa att jag var som en hamster som samlade på mig allt. Världens gulligaste hamster såklart, han kysste mig. Mamma kramade om Kille och pappa tog hans hand innan de körde iväg med bagageluckan sprängfylld av väskor och diverse loppisfynd som jag hade gjort.

- Sista kvällen, sa jag och daskade till Kille på rumpan. Vad ska vi göra nu?
- Jag är så trött babe, gäspade han. Ska vi köpa hämtmat bara och se torsdagsfilmen?
- Det kan vi göra om du vill, mumlade jag samtidigt som jag lät mina händer krypa upp innanför hans tröja.
-Jag är trött, suckade han ännu en gång och skruvade sig ur mitt grepp. Förlåt.

Sen dammsög vi lägenheten, skrubbade golven och dammade av alla hyllor innan Kille sprang ner till Thailändarn på hörnet och jag fyllde upp våra glas med den sista slatten vin som vi hade kvar.

Det blev en lugn och stillsam sista kväll. Vi sa inte så mycket. Vi rörde knappt vid varandra och när vi gick och la oss ursäktade sig Kille igen.
- Förlåt babe, men jag tror inte att jag orkar ligga ikväll. Jag är helt slut.
Jag svalde, fastän det brände till inuti och gav honom puss på munnen med sammanpressade läppar.
- Eller ...? Vad tycker du? frågade han, men avbröt mig innan jag hann svara. Dum fråga, skrattade han. Och så blev han plötsligt som förbytt, ja människan som blev ett djur. Det är klart att vi ska göra det en sista gång!

Hurra, jublade jag tyst i hjärtat och låste mina ben bakom hans rygg.

AUGUSTI 2009.

1/8-09

Den svarta klumpen. Ledsenheten i magen. Och han förstår inte alls. Jag är det där lilla barnet igen som skriker som gråter. Som viskar tyst tyst vid hans öra: Snälla se mig. snälla stanna hos mig. Snälla ha inte så bråttom iväg. Jag är fortfarande inte hel. Och det är så mycket kvar i mig som behöver lagas. Och jag vill att du ska göra det. Jag vill att du ska laga. Jag vill att du ska plocka fram verktygslådan. Ja, den stora kärlekskistan. Jag vet att det inte är rättvist. Men jag behöver dig.

Älskling, slicka mina sår. Älskling, älska mig löjligt mycket.

1/8-09

Jag är ledsen och arg på Kille. Kille fattar verkligen ingenting. Han gör mig illa. Skitkille. Han jobbade i baren igår innan han försvann ut sa han att jag kunde vara lugn. Att han skulle ta det lugnt. Jag sa: BRA! med tanke på att han har druckit varje dag den här veckan. Jag gick och la mig redan klockan elva. Jag var så trött. Jag somnade som en stock. Jag vaknar igen när jag hör nycklarna i låset. Jag vaknar upp ur den svartaste sömnen. Mumlar: Hur mycket är klockan? Kille tittar ner i golvet. Mumlar: Kvart över fyra. Jag säger ingenting. Jag tittar på min mobil. Fyra väntande sms. Där skriver Kille vad han gör. Hur han ska bara dricka klart den och den bärsen och sen komma hem. Hur han smsar igen och skriver att han blir sen. Och jag håller andan. Jag vill sova vidare. Jag är så trött. Jag vill inte bli upprörd. Jag vill inte ligga vaken. Jag vill inte att kille ska vara en skitkille.

2/8-09

Kille och jag har gnabbats hela helgen.

Jag: Du dricker för mycket!
Han: Men jag gör inte det.
Jag: JOOOO! Och du dricker jämt!
Han: Jämt?
Jag: JÄMT!

Och sen har vi makeup-sex som är fantastiskt. Bara för att börja om igen.

Jag: Bli inte så full bara, ska det så svårt?
Han: Men jag blir inte det.
Jag: Jo, du blir det. Och seriöst ... jag vill inte ha en sån kille!

Vi tystnar båda två. Vi häpnar över den fula grodan som precis har hoppat ur min mun. Vi blir livrädda båda två. Livrädda för att Vi ska gå sönder, och därför börjar vi famla hungrigt och desperat efter varandra igen. Våta kyssar och ivriga händer. Vi återförenas mellan lakanen ännu en gång.

3/8-09

Det mjuka i hela hans gestalt. Omfamnar mitt liv.

4/8-09

Men jag älskar att titta på honom som om jag inte redan känner honom. Som om jag ser på honom för första gången. Jag följer dragen i hans ansikte. Jag försöker finna den beskrivning som är mest rättvis för färgen i hans ögon. Jag försöker föreställa mig hur han är som person. Vilken typ av musik som han lyssnar på. Vad han skrattar åt.

Jag låtsas som om jag inte redan vet. Jag låtsas att han är en främling som just har fångat min uppmärksamhet.

6/8-09

Jag är ett vrak. Jag bölar och går sönder flera om dagen. Jag läser Killes skickade sms. Jag tar hans telefon i smyg. Jag är inte rädd för att han är otrogen. Men jag undrar om han är trött. Jag undrar hur mycket av mig som han orkar ta emot. Till sin bror skriver han: Ariel mår inte bra. Hon är oroar sig inför framtiden. Det är jobbigt. Jag är trött. Det tar så mycket energi.

7/8-09

September närmar sig med stormsteg. Jag är liten. Jag håller för öronen. Vill inte känna. Vill inte veta. Hemlösheten knackar i bröstet. Ensamheten sveper sin kalla kappa runtom mig.

8/8-09

Mina föräldrar bjöd ut oss igår. Jag blir som vanligt lika liten och obekväm när pappa är med. Jag försöker vara mig själv. Men det är svårt. Jag märker hur jag och mamma dansar runt honom. Jag märker hur vi har lärt oss att backa och låta honom ta plats. Det är svårt för Kille. Han blir avbruten och jag skäms lite. Jag håller hans hand. Jag håller hans hand för första gången så att mamma och pappa kan se. Jag håller den hårt. Min hand i hans hand viskar: det är vi två nu, jag är fri ...

9/8-09

Jag känner mig så jävla ensam. Jag har blitt med kille och mina singelbästisar tittar på mig med gröna ögon. Jag vill slå ut med händerna och säga: Det är inte mitt fel! Men det gör jag inte. De är rädda för att jag ska förstöra deras jakt. De är rädda för att jag ska vilja umgås på ett annat sätt nu när vi går ut. Jag är ledsen. Och kille jobbar på baren om kvällarna, flirtar med småtjejer för att få bättre dricks och dricker sen rödvin vid vattnet tills solen går upp.

10/8-09

Jag tror vi befinner oss i en svacka. Jag tycker inte alls om det. Jag vill skaka om kille och skrika: Men hallå älska.

Kille är trött. Han har fått svårt att somna om nätterna. Han tänker också på september. Han vill inte alls lämna Stockholm. Han tycker inte alls om sin studentstad. Ännu mindre nu när inte jag befinner mig i den antar jag.

Han stänger mig ute. Han säger att det är en försvarsmekanism och et gör mig helt nedstämd. Du tycker inte om mig längre, har jag pipigt ynkligt hela dagarna tills han igårkväll hastigt reste sig upp. Gick fram till mig. Kysste mig hårt och sa: JAG ÄLSKAR DIG ARIEL, OKEJ? Jag är kär i dig!

Det lät nästan som en utskällning. Jag kände mig skyldig. Jag ville gå därifrån med svansen mellan bena.

11/8-09

Jag har så svårt att föreställa mig ett liv utan Kille. Blotta tanken gör mig alldeles svart och ekande tom i bröstet. Jag vill inte påstå att han är mitt allt för det skulle betyda att jag inte skulle vara någonting alls utan honom. För det är jag. Men han har kommit att betyda så mycket i mitt liv! Han har besegrat mitt hjärta. Han har gjort mina knän alldeles svaga. Han har öppnat mina ögon. Och om han lämnade mig nu så skulle jag bli blind av sorg och förlust. Jag skulle krypa hem till mina föräldrar. Jag skulle flytt till ett annat land. Jag hade färgat håret och i flera månader tappert försökt låtsas som om jag var någon annan. Någon annan vem som helst som inte hade ont. Som inte låg och förblödde kärlek om nätterna.

Nu tror jag inte att Kille har några som helst planer på att lämna mig. Men ändå. Tänk om!

12/8-09

När jag kom hem idag hade Kille tvättat, han hade vikt alla mina kläder, till och med mina trosor och försiktigt lagt ner dem i sina små byrålådor. Jag blev rörd. Och tänkte: Han är nog världens bästa kille ändå. Dessutom strålade han sådär glatt emot mig som jag inte sett honom göra på jag vet inte hur länge. Självklart såg jag ölflaskorna på bordet och hans skäggiga trendnissar i soffan. Men jag vinkade bara lite naivt och sa att jag hade bråttom ut igen. Jag skulle träffa en kompis. Jag skickade ett sms till kille så fort jag hade slängt igen dörren bakom mig: Jag älskar dig!

Den liksom bara bubblade upp i mig igen. Kärleken.

Jag visste att Kille skulle ut. Jag förstod att Kille var extra peppad med tanke på att han har känt sig extra pressad på sistone. På kvällen när jag precis kysst kompis adjö på kinden, smsade han: Vi går till stammisbaren, kommer du? Jag var trött. Skrev: Får se. Han insisterade: Kom!

Jag kom. Jag tänkte att ett glas vin faktiskt skulle sitta fint. Klockan var bara elva. Killes kompis fick syn på mig först. Aaaarjeeell, gormade han så högt att hela stället hörde. Jag log lite nervöst. Han kastade sig om halsen på mig: Jag är skitfull! Sen blinkande han till, tittade länge på mig ... och försökte sen genast skärpa till sig. Men det är visst inte du ....
Jag försökte småsnacka lite. Men alla mina känslor kändes trånga, ja alldeles för små. Jag drog tröttsamt i dem för att ingen skulle se hur fel de satt. Jag skrattade stelt.

Jag: Eeh ... var'e kille?
Kompis: Han är därinne ... *pekar in i ett annat rum* men han är lite full ...
Jag (kall. Svart. Trött): Okej, då vet jag ... jag ska gå och titta till honom.
Kompis: Ska du inte beställa in ett glas vin först. *börjar skrika på bartendern*
Jag: Eh nej, det e bra, jag vet inte om jag ska stanna, tack ändå ...

Jag hittar kille i ett hörn mitt uppe i en djup diskussion tillsammans med en annan kille. Hjärtat hoppar hoppfullt. Han är ju inte alls full. Han sitter ju alldeles stilla och pratar. Glädjefnatt. Jag skyndar fram till honom. Kysser honom. Hans ögon går i kors och hans läppar glänser av saliv.

Hjärtat faller fritt ner i det svarta, magonda.

Jag hade fel. Han är visst skitfull. Tungan slirar och ögon fokuserar inte och han upprepar sig. Och han är äcklig. Jag får panik. Det sitter flera nya ansikten runt hans bord som jag inte känner igen och det känns som om alla glor på mig. Jag går. Fastän Kille pratar med mig, går jag bara rakt ut på gatan igen. Jag behöver frisk luft. Nu. Genast.

14/8-09

Han kröp hem på natten sen med en blomma som han hade ryckt ifrån någon rabatt. Han pussade mig på huvudet. Jag drog täcket hårdare omkring mig. Jag vet inte hur det kom sig, men sen började vi prata. Han bröt sönder kylan i mitt bröst och blåste in varmluft. Vi pratade i flera timmar om ALLT och sen knullade vi oss trötta. Och nu har vi det bra IGEN!

16/8-09

Jag har fått urinvägsinfektion igen. Jag hatar att vara kvinna just nu.

18/8-09

Vi är extra rädda om varandra just nu. Snart skiljs vi åt för ett distansförhållande som kommer att vara i trehundrasextiofemdagar, minst! Det kommer att gå bra, säger Kille. Men jag vet inte. Gu'va jobbigt det känns. Vi pussas jättemycket nu. Vi är försiktiga. Vi smyger runt varandra med mjuka tassar. Ingenting får kännas fel nu. Ingenting får gå sönder de här sista två veckorna som vi har kvar tillsammans.

19/8-09

Han : Åh! Vet du vad jag ska göra i vinter!?
Jag: Runka i en termos med varma makaroner?
Han: Meh, va snuskig du e!
Jag: Säg då.
Han: ... ta varma duschar.

Jag är redan så sjukt sur och bitter över att jag kommer tillbringa större delen av det närmsta året i min ensamhet.

20/8-09

Va fan är det för fel på min kille? Jag är så jävla less och liten och uppgiven! När jag kom hem idag började han genast snacka om chirre och vin. Om att supa sig full. Gå ner och shotta på stammisbaren. Du verkar törstig idag? sa jag syrligt. Han sa Ja! Han sa ja sådär som om han var normal, som om han var en sån som ville supa sig full en gång om året. Han sa ja sådär som om man skulle kunna skratta åt det. Jag blev trött. Jag sa: Du kan väl gå och köpa ost och kex och så kan vi sitta med varsitt glas här hemma istället? Han nappade. Han försvann ut genom dörren. Jag tar en öl på stammisbaren först bara, snackar lite med rogge, var det sista jag hörde innan dörren slog igen bakom honom.

Han är borta länge, tillslut får jag ett sms: Du vill inte komma hit (hit = stammisbaren)? Jag har varit och handlat men smet in igen. Jag kunde inte låta bli. Han avslutar smset med en glad gubbe. Han avslutar med en glad gubbe vars ansikte jag vill krossa. Slå hårt. Idiot!

20/8-09

Han kommer hem visslandes sen. Han ställer sig vid spisen. Han steker upp halloumiost och poppar popcorn och smörar kex. Det hårda i mitt bröst blöts upp. Du är väl inte sur? säger han. Jag blir liten. Jag blir den lilla flickan. Jag förstår bara inte varför du var tvungen att gå till stammisbaren en gång till efter att du hade varit och handlat när du visste att jag väntade på dig här hemma? piper jag. Jaha, säger han och låter lätt och viftar bort mig med handen. Jag trodde inte att det var någon brådska, dessutom lät på dig som om du ville vara själv stund när jag gick. Va inte arg på mig älskling. Han sätter sig bredvid mig. Han pussar på mig. Vi äter och är mjuka mot varandra och jag säger förlåt och han säger förlåt. Och sen ligger vi med varandra två gånger. Först i sängen. Sen i soffan.

21/8-09
Jag drömmer konstiga drömmar om nätterna. Om barn jag bär, katter som jag kör över. Jag är kall och orolig. Livet är en ångvält och jag kan inte värja mig. Jag sträcker ut händerna för att skydda mig. Jag hoppar till när posten kommer. Jag inbillar mig att det är någon som försöker ta sig in. Rädslan förökar sig. Elektriska stötar rycker i bröstet. Ingenting skrämmer mig mer än förändringar. Och förändringen är nära nu. Nästa vecka börjar jag studera igen. Nästa vecka går jag in som en ny människa i en ny byggnad där ingen vet vem jag är. Där det inte finns någon som jag kan hålla i. Jag vacklar runt i osäkerheten nu. Nästa vecka tar Kille tåget tillbaka till studentstaden. Nästa vecka blir jag bostadslös igen. Jag är inte gammal nu. Bara några år och jag behöver hjälp med allt.

22/8-09

Jag har börjat packa lite smått. Jag har ringt och pratat med mormor. Jag har frågat om jag får ställa upp mina grejer på hennes vind tills jag har någonstans att bo och det får jag. Det är lördag och jag ligger naken i vår säng. Jag lyssnar på lena kvinnoröster som sjunger om kärleken. Kille är på vift förstås. Det är hans sista vecka i Stockholm och han hoppas att han hinner dricka öl med alla han känner innan han sticker. Jag suckar. Jag saknar honom redan. Jag behöver honom nu. Jag känner mig ensam. Liten. Rädd. Utsatt. Jag vill inte börja skolan. Jag vill inte flytta hem till mina föräldrar igen.

23/8-09

Det är lördag och Kille kommer hem tidigt. Klockan är bara halv två. Jag har saknat dig, säger han och pussar på mig flera gånger där jag ligger i halvslummer. De kallade mig för toffel när jag gick babe, han pussar mig igen. De retade mig för att jag ville åka hem till dig. Jag tittar på honom med ett öga. Han är full. Fyfan va jag hatar att se honom full.

Jag har saknat dig, säger han och kryper ner hos mig. Han tar på mig. Jag är kall. Det sticker i mig av misstänksamhet. Varför är du hemma så tidigt? frågar jag. Men jag sa ju det! Jag saknade dig! Säger han och smeker konturerna av mina bröst med sitt finger. Gick de andra hem eller? fortsätter jag. Nej, de satt kvar. De kallade mig toffel, de retade mig när jag stack, säger han en gång till. Men jag ville hem till dig Ariel. Jag suckar. Om du hade druckit en öl till så hade du blivit skitfull, eller hur? Och du vet att jag hade blivit så jävla sur då att du tänkte att det var lika bra att åka hem? Du hade ändå redan fått din fylla och kände dig nöjd?

Jag säger ingenting mer sen. Jag orkar inte vara arg. Det är vår sista vecka tillsammans. Kille sprudlar. Han är glad. Han är lullig. Du är så fin, ler jag nu. Jag kan inte låta bli. Nä, Du är fin! Säger han och rullar upp på mig. Han tar mitt huvud i sina händer. Jag kommer verkligen VERKLIGEN verkligen sakna dig Ariel, viskar han och borrar ner sina mörka blåa ögon i mina. Men vi kommer att klara det här ....

25/8-09

Igår började jag plugga. Jag satt där i en stor sal bland en massa andra människor som ville precis som jag. Men ändå satt jag där och kände mig helt tom. Jag vill inte det här, var allt jag kunde tänka. Jag vill inte det här. Inte än. Jag gick hem. Helt tom gick jag hem och la mig och sov.

26/8-09

Bror: How's school?

Jag: Jag har hoppat av. Jag var inte redo för plugg!

Bror: Det var snabbt bestämt, var det så hemskt?

Jag: Det var bara inte jag! Inte än. Jag kan inte sitta still i tre och ett halvt år.

Bror: Oookej ... så vad är planen nu då?

Jag: JOBBA.

Bror: Oooookej ... inom vad?

Jag: Jag kommer inte på vad som passar! Jag gillar ju att skriva, titta på människor och pyssla!

(tystnad)

Bror: .... Det låter som om du borde satsa på att bli arbetslös?

26/8-09

Jag mötte upp Kille på stammisbaren igår. Han hade fått lön och ville bjuda ut mig på ett glas eller två. Vi slog oss ner i en soffa och satt med huvudena tätt ihop. Det var länge sen vi satte oss ner tillsammans och verkligen talade med varandra. Den senaste veckan har Kille dragit sig undan, gått in i sig själv och varit mycket fokuserad på någonting mycket långt bak i sitt huvud. Jag har inte fått någon kontak med honom och det har gjort mig ledsen. För om jag hade fått bestämma hade vi myst tillsammans varje sekund av varje minut. Han sticker ju snart!

Hur mår du egentligen babe? frågar jag och spänner ögonen i honom för den här gången tänker jag inte låta honom komma undan. Han kramar min hand. Han dricker en stor klunk öl.

Hela mitt vuxna liv har jag känt mig rotlös, börjar han. Jag har flyttat runt och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Inte förrän nu Ariel. Jag mår så bra här i Stockholm. Jag älskar den här stan. Jag har kompisar här. Jag är någon, märker du det? Och jag vill inte återvända till studentstaden igen. Men det måste jag. Och nu vill jag bara veta hur det kommer att bli, hur jag kommer att må där uppe. Jag tänker på det hela tiden Ariel. Och jag vill bara slita bort det här plåstret nu. Jag vill bara sätta mig på det där jävla tåget och konfrontera min nya verklighet. Jag vill bara veta hur det kommer att kännas. Jag menar sist jag bodde i studentstaden hade jag ju dig där, min bästis! Och nu ska jag helt plötsligt klara mig själv ...

JULI 2009.

1/7-09

Men får jag verkligen vara såhär lycklig och tillfreds med livet?

2/7-09
Jag är tillbaka i stockholm. Det är varmt. För varmt. Jag har urinvägsinfektion för första gången i mitt vuxna liv. Jag mår skit. Jag som trodde att urinvägsinfektion bara sved lite när man kissade och att det var allt. Gu'va fel jag hade. Jag ont i kroppen. Jag mår illa. Jag är snurrig. Jag blöder näsblod. Jag är så jävla trött. Jag pratar med bästisar, vänner och bekanta och alla har haft det. Flera gånger om till och med. Går det inte alls att undvika?

4/7-09

Jag kan inte vara arg på honom, hur gärna jag än vill. För jag älskar honom sådär obotligt mycket och alla svarta känslor som jag bär kan jag inte längre utsätta honom för. Kan inte. Vill inte göra honom illa trots att det är hans fel. Det är hans fel att han dricker så många öl och glömmer bort att jag är liten. Jag klarar mig inte själv. Älskling, se mig, hör mig, vet att mitt hjärta gråter samtidigt som det också älskar dig som aldrig förr. Kom ihåg mig. Välj mig. Snälla. Om så bara för en kväll?

6/7-09

Livet är så mycket. Hela tiden. Upp och ner. Jag gillar det. Jag tycker om att känna. Jag tycker om att vara känslig.

7/7-09

Jag tycker om att tänka tillbaka på den då jag inte hade någon aning om vem Kille var. Då allt han sa var spännande och nytt. Och ytterligare en ledtråd att dra i för att så småningom upptäcka hans hjärta. Det fanns så mycket där att hämta och förundras över. En hel orkester av känslor som han spelade på. Charmen i hans ögon. Lurifaxen bakom hans öra. Rastlösheten i hans fingrar. Den lilla pojken som busade runt i hans kropp.

Jag lyssnade intensivt på allt han sa och vi bubblade som champagneflaskor båda två i flera månader. För att inte tala om hur mycket vi längtade och åtrådde varandra. Kille var en aldrig sinande källa av kåthet. Han ville ha mig om och om igen. Och min kropp ville ingenting annat än att kapitulera under hans tyngd. Mina naglar graverade in minnen i hans rygg samtidigt som jag stönade in bekräftelse i hans öron. Jag kunde inte få nog av honom. Jag låste mina ben bakom hans rygg. Mina händer höll hårt om hans huvud. Jag älskar bara dig ... okej?

9/7-09

Min kille går i hunddrömmar. Vill ha, vill ha, säger han och så låtsas han ropa på en hund. Jaa, komdå, komdå! ååh!


10/7-09
September skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska in i september att göra. Jag kommer att famla efter en lysknapp i ett kompakt mörker. Kille flyttar tillbaka upp i den där staden som ligger i ingenstans alls för att fortsätta sina studier och jag följer inte med. Jag har ingenting där att göra längre. Han kommer ju tillbaka snart. Om en evighet eller två när hans framtid är utstakad och klar.

10/7-09

Han: Babe ... jag älskar inte bara dig .... Jag avgudar dig.

11/7-09

Jag undrar om Kille är verkligt lycklig med mig? Han har blivit så tyst på sistone. Jag tycker att han drar sig undan. Men jag vet inte, det kanske bara är jag? Jag som har börjat kräva mer. Som behöver höra hur mycket han älskar mig oftare. Som söker mig till hans famn som vilddjur söker sig till bäckar om natten.

12/7-09

Jag vet inte vad jag drömmer om längre, mer än att få ligga nära Kille om nätterna. Mitt hem i hans armar. Mitt liv i hans snusande andetag vid mitt öra.

15/7-09

Kärleken är orättvis. Jag älskar kille bortom allt vett och all sans. Jag skitälskar honom hela dagarna. Genom allt som en stålkvinna. Som en jycklare. Som en clown. Jag har ingen kontroll över min kärlek. Jag vaknar och kräks på hans bröst. Jag håller fast honom. Jag står på balkongen och skriker ut den när han går. Jag ligger vaken om nätterna när hjärtat försöker bulta sig ur bröstet. Själv står han bara där, helt upp och ner med sin kärlek fast i en trygg och oföränderlig hamn. Kärleken är orättvis.

18/7-09

Kille kom hem vid tvåtiden igår. Han la sig nära, nära. Han höll om mig hårt, pussade mig mjukt.
- Om du tänker lämna mig, får du lämna mig nu, viskade han.
- Vad menar du? Trött, nyvaken, varm i hans famn vände jag mig om och tittade på honom.
- Jag träffade Tommy ikväll, vi drack några bärs och .... och hans tjej lämnade honom efter sex år för en annan.
- Älskling ... Jag tänker inte lämna dig.
- Jag är en öppen bok, sluddrade han vidare. What you see is what you get. Jag gillar att spela tvspel, läsa serietidningar. Ariel, jag är en nörd. Han svalde som om han just hade avslöjat en stor hemlighet. Jag skrattade. Jag vet.
- Jag vill att du ska tro på oss, fortsatte han. Snälla? Jag kände hur han han hårdnade mellan bena. Han tryckte sig ännu närmare. Du måste tro på oss Ariel.

23/7-09

Hans milda ögon. Hans milda leendet. Han ser ut som en liten hundvalp. Han är helt ofarlig. Han tittar alltid upp på mig underifrån. Han underläpp putar ut lite. Och jag älskar hans underläpp. Bita, nafsa och suga mig fast i den.

Jag önskar att jag fick insupa hela honom ännu mer. Mer än vad han tillåter. Och ändå tillåter han så himla mycket.

26/7-09

Kille och jag har semestrat lite på varsitt håll. Jag har varit hos min bror över helgen. Kille har varit hos sin bästis. Jag har haft det bra. Jag har inte saknat speciellt. Vi har hörts varje dag. Kille är inte hemma än. Han kommer imorgon. Jag undrar hur sliten han är. Jag undrar hur hårt han har supit. Jag undrar om han har passat på för han låter så trött i telefon.

28/7-09
Kille ringde när han klev av tåget. Jag är hemma om trettio, sa han. Och han lät inte alls som en älskande på rösten. Och jag blev mycket rädd. Det brände till i mellangärdet. Jag blev kall i magen. Tänk om han har gjort något dumt, tänkte jag. Tänk om han har hånglat, tänk om han har knullat! Då dör jag. Jag satt som paralyserad i sängen med tusen hjärnspöken som jag försökte fäkta bort. Nu blir jag övergiven. Nu blir jag ensam igen. Nu är jag inte älskad längre. Det var en hemsk och avskyvärd känsla.

Men så ringde det på dörren. Nycklarna i låset. Jag kämpade med ett leende. Jag ville inte gå ut i hallen. Jag ville inte möta hans blick. Jag ville inte höra. Jag ville inte veta! Han fick komma till mig. Och det gjorde han! Med ett stort leende. Med en lättnad av att se mig igen i ögonen. Han kramade om mig. Han kysste mig.
- Men åh. Du lät inte alls glad på telefon, pep jag och boxade honom lätt i bröstet.
Han skrattade. Jag är glad nu, han såg på mig med förtrollade ögon. Men jag är trött, skittrött Ariel. Han kysste mig igen. Jag har saknat dig. Han la mig ner på sängen. Ariel ... jag älskar dig så mycket.

29/7-09
När jag påbörjade den här bloggen i april visste jag knappt vem kille var. Det kunde gått hursomhelst. Vi hade inte ens kysst. Ändå var jag head over heels. När vi var ute tillsammans och han satt på andra sidan bordet då dog jag. Jag dog. Det kändes overkligt. För bra för att vara sant. Hjärtat tickade: han-kan-bli-din, han-kan-bli-din, han-kan-bli-din.

Vi var så blyga båda två. Blyga eller livrädda. Ett steg fram och vi visste båda två. Vi visste båda två. Det tog flera veckor innan vi ... klockan var mitt i natten. Vi hade varit ute. Vi hade hållt varandra i handen under bordet. Vi hade tittat på stjärnhimlen. Vi var hungriga. Vi ville vi ha pommes och i kön på sibylla kysstes vi. Jag kände ingenting. Jag var omtumlad. Jag var bekymrad. Vad skulle hända nu? Kille var glad som en hundvalp. Vi fortsatte dansa runt varandra i ytterligare några veckor. Vi kysstes i smyg. Men i skolan nickade vi bara åt varandra för att under lektionerna skicka ett tiotal sms: "Va söt du är i ditt diadem idag". Vi fikade. Vi drack kaffe. Vin. Kom igen, vi gör det, sa Kille ibland sena fyllenätter. Vi satsar. Vi provar, ser hur det går. Jag sa ingenting. Tystade honom alltid med en kyss.

Han började hälsa på mig i stugan om nätterna. Han famlade efter mig i mörkret. Jag låg som en pinne. Ville inte hänge mig. Ville inte falla. Han tog på mig. Trängde sig in i mig. Tysta stön. Skönt. Sen blev det sommarlov. Vi tog tåget hem och skiljdes åt på perrongen.

Vi sågs några gånger under sommaren tvåtusenåtta. Vi smsade varandra fortfarande tjugo gånger om dagen. Vi visste inte alls vart vi hade varandra. Men vi var svältfödda varje gång vi sågs. Vi gick in i varandra. Åt upp varandra. Och när sommaren började lida mot sitt slut kändes det inte alls lika skrämmande längre utan helt självklart. Det var vi två nu.

JUNI 2009.

1/6-09

ph: andy julia

När jag kommer hem behöver jag blir tagen på. Jag behöver känna hans händer på min kropp. När jag kommer hem behöver jag bli sedd för annars går jag under.

3/6-09

ph: chris craymer

På sistone har jag blivit så rädd för att förlora honom. Jag kramar honom hårt om nätterna. Jag suger på hans hals. Mina händer vill vara överallt på hans kropp samtidigt. Mina händer vill snabbt veta: Är han verkligen hel överallt? Det är han. När jag somnar krånglar han sig ur min famn och ersätter sig själv med en kudde. Jag kramar den där kudden när han spelar tvspel. När han äter kvällsmackor. När han ser gamla weedsavsnitt på datorn. Jag kramar den där kudden hårt för på sistone har jag blivit så rädd för att förlora honom.

4/6-09

Vi talar så fint med varandra. Vi skriker aldrig. Vi höjer inte ens våra röster. Han skäms aldrig över mig. Han är så stolt. Så fort jag gör något bra så skriker han: Min tjej!

4/6-09

ph: eric guillemain

Svenssonhjulet skrämmer mig ibland. Jag vill liksom slå mig fri. Klippa håret. Färga håret. Trasa sönder mina kläder som om det skulle hjälpa. Jag vill skrika nej och ge mig ut på en lång resa. Sitta i ett tågfönster och finna mig själv ....

... För vem är jag i allt det här?

7/6-09

Jag tittar på mig själv i spegeln och jag kan inte fatta att jag är älskad. Jag, Ariel är älskad. Jag som har en sån stor näsa och såna snea tänder och en sån hög panna och som har ångest flera gånger om dagen. Helt plötsligt är jag älskad. Det är så konstigt.

11/6-09

ph: vet ej

Mina föräldrar var hos oss igår. Jag var liten, men försökte verkligen bli stor! Jaa, vara min egen och inte pappas lilla flicka längre. Ändå gömde jag undan alla bevis på vår kärlek i lägenheten. Ja, alla hjärtansdagpresenter och albumet med fotografierna ifrån vår tid tillsammans. Jag vet inte varför. Dessutom viskade jag till kille: Du får inte pussa mig. Och du får inte sträcka dig efter min hand, okej?

Jag vågade bara smeka hans lår försiktigt under bordet, och inte en enda gång vågade jag möta Killes blick. Jag var fullständigt livrädd för att de skulle upptäcka hur mycket jag älskade honom. Vilket de definitivt skulle göra om dom såg hur jag tittade på honom. För jag smälter. Jag dör. Hela jag luckras upp och samlas i ett fånigt leende. Jag älskar honom.

Varför är det så viktigt att dom inte får veta?

13/6-09

ph: anna wolf

Jag har så svårt för att hålla balansen. Närhet och avstånd. Jag hittar inte hem. Vart kan jag lägga mig ner och vila? Han älskar mig men går jag för långt ifrån honom så bottnar jag inte längre i hans kärlek. Jag måste känna hans andetag i nacken. Jag måste veta att värmen ifrån hans hud är nära.

Kärleken, en dragkamp mellan två personer där ingen riktigt vill vinna.

15/6-09

Ingen kan ge eller få det omöjliga:

en kärlek som inte kan dö.

- Maria Wine.

15/6-09

ph: vet ej

Jag jobbade min sista dag i fredags. Nu är jag arbetslös igen. Jag tycker inte om det. Det skrämmer mig. Dagarna blir alldeles för långa. Jag får för mycket tid över till att tänka. Jag blir frustrerad. Jag rycker och drar i kille som läser sommarkurser för att få CSN och långa sovmorgnar. Det gör honom gott att inte ha några tider att passa. Han tycker om att ta tid på sig. Sova länge. Duscha länge. Sitta framför datorn länge. Äta frukost vid två. Men det gör inte jag!

Hur ska det här gå?

16/6-09

ph: vet ej

Jag vaknade inatt och hade ont i nedre delen av ryggen, eller om det var i magen. Eller om det var en äggstock som skrek. Det var en smärta som jag inte kunde sätta fingret på. Den strålade ut i ryggen i vilket fall och skrämde mig lite grann. Jag rullade runt i sängen, ajjade och åhade.

20/6-09

Midsommar. Jag ville mysa och inte göra någonting alls egentligen. Jag har fortfarande ont i ryggen, magen, äggstockarna eller vad det nu är. Det har börjat oroa mig lite. Jag vill mest ligga under ett varmt täcke och titta på film. Men kille vill förstås ut i livet och känna hur det rasar igenom honom. Jag förbjuder honom inte. Jag säger inte nej,
stanna hos mig. Det är midsommar! Men jag vill inte vara utan dig, jag vill med dig, pussar han på mig.

Vi åker hem till mina föräldrar som är bortresta och jag borstar och kokar färskpotatis. Jag gör en grönsallad. Jag överraskar kille med senapsill som han har önskat. Jag tar fram raklettjärnet och skär upp ost i tjocka skivor. Kille lägger sina öl på kylning och jag tar fram en flaska vin. Vi grillar majskolvar och äter vitlöksmarinerade champinjoner. Vi har det bra. Vi ser en film. Vi spelar kort. Vi pratar med varandra. Jag smuttar bara på mitt vin. Jag är rädd för att jag ska få mer ont. Kille är inne på sin fjärde öl och river upp en påse med chips bara för att försvinna ut i hallen och komma tillbaka med en mörk och kravmärkt chokladkaka till mig. Jag ger honom en puss på kinden. Kommer du att stanna kvar här? frågar jag. Klockan är över tio och han säger: Jag tror inte det. Jag nickar bara. Inte bli arg, inte bli sårad, tänker jag.

Vi lägger oss ner och han håller om mig. Jag stannar, viskar han. Men du behöver verkligen inte, insisterar jag. Men jag vill! säger han och smeker mig över håret. Men du ... fortsätter han. Du kommer väl inte klaga på hur mycket jag dricker ikväll va? Jag biter mig i läppen. Vill.inte.att.han.ska.dricka.för.mycket. Varför frågar han så? Är det hans plan ikväll?

- Inte ikväll, säger jag och försöker le lite. Men imorgon!
- Mm, om jag går märker du inte hur mycket jag dricker, suckar han nedslaget.
- Vadå är det därför du vill gå? spottar jag fram, plötsligt arg.
Han säger nejnejnej. Han säger att han ju iallafall berättar allt nästa dag när jag frågar, men jag tror honom inte. Han säger: Nu pratar vi inte mer om det. Nu dricker vi vin och firar midsommar! Och så gör vi det. Men jag går och lägger mig halv ett och Kille stannar uppe till halv tre och dricker upp flaskan med vin, samt ringer diverse fyllesamtal.

21/6-09

Flera gånger om dagen tittar jag på Kille och förundras över att det inte finns någonting på hans kropp som jag inte tycker om. Tänk att jag tycker om hela dig, säger jag men jag är inte alls säker på att han verkligen förstår. Jag tycker om HELA dig!
De mörka hårkransarna runt dina bröstvårtor, raggarsträngen som tar sin början nedanför din navel. Den lilla födelseknoppen på din rumpa. Dina starka breda axlar. Dina mjuka läppar, beniga ben, fötterna som alltid sticker fram utanför täcket. Tatueringarna som du graverade in när du var yngre. Det krulliga håret i ditt ryggslut. Din dominanta näsa, milda ögon och grova skäggväxt. Dina runda, lena fingrar. Din taniga kroppsbyggnad. Din längd som inte alls är skrämmande. Jag älskar verkligen dig!

23/6-09

Nu är sommaren här på riktigt. Den knackade på dörren igår och gjorde mina kinder röda. Nu går jag bara i blommiga klänningar och tygskorna med hål i. Det känns fint, men lite rastlöst. Jag vill springa snabbt och känna hur sommaren åtrår mig. Slår mig över kinden och säger åt mig att leva. Men sommaren är trög och såsig och jag raglar runt i stan utan vare sig mål eller mening.

Jag försöker sammanfatta våren. Jag minns hur jag försökte vänja mig vid Stockholm igen. Jag minns att det var svårt, men att det ändå gick mycket lättare med kille vid min sida. Jag behövde inte bo hemma hos mina föräldrar, bara om jag verkligen ville. Jag fick ett jobb som jag verkligen trivdes med. Kille praktiserade. Och vi försökte hitta en vardag, ett sätt att koppla av i vår tvåsamhet utan att äta upp varandra. Utan att: jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig! hela tiden.
I april flyttade vi ihop på riktigt. Kille firade genom att röka på balkongen och jag köpte oss varsin kaffekopp. Han tog den rödrandiga och jag den blåprickiga. Kille började dricka mindre. Tre mellanöl max mitt i veckan, bestämde han. Killes föräldrar kom på besök och vi satt hundvakt en hel del. Våren var spännande. Jag tror att jag växte flera centimeter.

26/6-09

Ikväll åker vi ner till Killes hemstad. Han syster ska gifta sig. Jag har köpt en ny klänning och sandaletter med klack. Jag är nervös. Jag vill vara fin och tillräcklig. Men det är svårt. Jag är så liten. Jag sitter under bordet och leker med klossar när de andra pratar över mitt huvud.

27/6-09

Jag är här nu. I huset på lugna gatan. Vi skålade i champagne igår, allihopa. Jag sa inte så mycket, men det gjorde ingenting. Jag hackade inte på mig själv. Jag sa: Ariel, du får, det är okej. Jag var en silkeslen vante. Jag satsade på det där leendet istället som alla kvinnor har gjort innan mig.

27/6-09

Ångesten är en olycklig fågel instängd i en bur i mitt bröst här nere, än så länge har ingen släppt den fri. Det är verkligen en välsignelse

28/6-09

Killes syster var en tjusig brud i en vit klänning med snörning i ryggen och släp. Det var en enkel cermoni. Vi satt i gräset på pinnstolar. Solen sken. Det var fint. Jag hade en syrénlila klänning på mig som Kille slet av så fort cermonin var över och vi fick smita upp på våra rum igen. På kvällen dukades en trerättersmiddag upp i salongen. Jag drack vin och höll killes hand under bordet. Kille sa att hans syster hade fyrat av ett blixtrande leende emot honom när jag tittade bort. Att hon hade pekat på mig sen och givit honom två tummar upp.

MAJ 2009.

1/5-09

För ett år sen satt jag och kille och var rädda för varandra på en krog högt upp i landet. Vi beställde in flera glas vin. Tillslut beställde vi in en hel flaska som kom in nedkyld i en ishink. Kille berättade om sitt liv. Femton år gammal och annorlunda. Tjugofem år och rock n roll. Jag ställde många frågor, sa inte så mycket själv. Lyssnade bara mycket noga. Och kille sa att jag fick honom att prata om saker som han vanligtvis inte pratar om. Jag minns att det värmde, men att jag hade hört det förut ifrån många andra män. Kvinnor också för den delen. Jag lyssnar alltid mycket noga. Jag ställer alltid många frågor. Ja, så många frågor ställer jag att de aldrig får en chans att fråga mig någonting tillbaka. Det är ingen slump förstås. Jag pratar sällan om mig själv.

Kille får inte kyssa mig den kvällen. Han försöker inte ens. Han förstår nog att jag är en sån där som tar tid. En sån där som måste ligga i blöt länge. Innan vi skiljs åt frågar han bara: Har du någonsin provat att lita på någon Ariel? Bara provat en stund? Ja vågat en dag eller två? Inte?

2/5-09

ph: cobrasnake

Kille och jag har supit ihop oss den här helgen. Det hjälper. Då är allt frid och fröjd. Och vi är nykära och vi älskar varandra innerligt. Och vi får för oss att vi skiner och älskar lite mer än alla andra par, och att alla kan se det. Skål, säger vi och skrattar i mun på varandra. Vi utbyter blickar och vi försvinner tillsammans in på krogtoaletten. Och när vi återvänder till baren där våra vänner står möts vi av en kör som skriker: HAR NI PIPPAT ELLLER? Och vi flinar och blir rosiga men skakar ändå envist på huvudet.

3/5-09

Söndag. Vi har varit trötta. Vi har legat länge och dragit oss. Inte orkat gå upp. Jag har haft ångest. Jag har inte alls mått bra. Jag mår fortfarande inte bra. Jag har druckit för mycket den här helgen. När jag dricker för mycket tar jag alldeles för mycket plats. Och när jag tar alldeles för mycket plats då finns det så mycket att ångra. Varför sa jag så? Varför gjorde jag si? Jag hackar på mig själv hela morgonen. Kille försöker hejda mig. Kille säger att jag inte alls har gjort bort mig. Kille säger att jag har varit omtyckt av alla hela helgen. Men jag lyssnar inte. Ingen får störa mig när jag försöker sätta mig själv på plats igen. Ingen får störa mig när jag tar över min fars jobb. När jag trycker ner mig själv. När jag gör det mycket klart för det lilla barnet i mig att hon inte får tro att hon är något. Kille håller om mig i flera timmar. Han anstränger verkligen. Han säger: Ska vi inte gå på en promenad? Du behöver komma ut lite. Men allt jag kan säga är: Nej, nej, nej, inte störa nu när jag är fullt upptagen med annat.

4/5-09

Kille påbörjade sitt sommarlov idag, dvs sin arbetslöshet.

Och hur firar han detta?

Med bärs såklart! Hurra, hurra, hurra!

5/5-09

Han drack visst bara tre mellanöl igår och valde att avsluta kvällen med en kaffe. Kille kanske på riktigt gör en ansträngning nu? Hoppas.


6/5-09

ph: vet ej

Föraktet. Det saknar slut och ingenting hjälper. Han hjälper inte, hur gärna han än vill göra skillnad i mitt liv är han aldrig nog. I mitt liv räcker han aldrig till.

Hit, men inte längre.

Ändå behöver jag honom jämt. Och helst ständigt vid min sida. Jag är sjuk. Jag vet det. Någonstans förstår jag att allt inte riktigt är som det ska. Jaa, att jag har tappat något på vägen för jag höll fast honom i duschen idag.

Han sa:
- Det räcker nu.
Han sa:
- Sluta .... Men sluta då Ariel.
Han sa:
- Jag måste gå, jag måste skynda. Det vet du.
Tillslut sa han:
- Ariel, nu gör du mig ledsen.
Och då släppte jag direkt. Mina armar föll som tunga stenar ifrån hans axlar. Hela jag blev svart. Jag vände mig bort och sjönk ner längs badrumsväggen. Jag vill inte göra honom ledsen. Jag vill inte få honom att känna sig otillräcklig och elak bara för att jag mår dåligt.
- Behöver jag vara orolig? Frågar han och försöker vinna min blick åter. Men jag skakar bara på huvudet där jag sitter naken på golvet och droppar vatten.

Jag kväver honom. Jag vet det.

Men jag tänker om jag bara håller om honom lite längre. Om jag bara håller om honom lite hårdare. Om jag bara kan få honom att vilja! ... stoppa in den i mig en gång till. Då måste det betyda att han älskar mig. Då måste det betyda att jag är älskad. Och då måste det tillslut leda till att jag känner mig älskad, inte sant?

Det är så hopplöst allting.

Innan han försvinner ut igenom dörren, lyfter han upp min haka och säger:
- Jag älskar ju dig helt jävla pissmycket Ariel. Ring om det är nåt, jag kommer direkt.

9/5-09

Föraktet;

Han får inte lämna min sida för då glömmer jag med en gång bort att jag är älskad.

9/5-09

ph: lina scheynius

Men fråga mig vad jag älskar och jag ska svara med hans namn tusen gånger om.

9/5-09

Jag vet att jag äter upp dig, viskar jag i hans öra om nätterna.

10/5-09

ph: david hamilton

Jag är sjuk nu. Det går inte. Kryper runt. Hatar. Han ser mig inte. Han spelar sitt tv-spel. Han förstår inte allvaret. Han vet inte vad jag ser när jag blundar och vad som ringer i mina öron hela tiden. Och jag är bara sju år och jag skriker: ÄLSKA MIG!!!!

11/5-09

Jag känner ingenting längre ... tror jag. Jag tittar på honom och tänker: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar verkligen dig. Men samtidigt så känns det tomt och uppgivet inuti mig. Älskar du mig? tänker jag. Älskar du verkligen mig Älskling? Jag stirrar på dig. Borrar ner mina ögon i dina. Jag viill att du ska höra mina tankar. Hör mig, tänkskriker jag.

Du säger: Ja, ja, ja, ja, jag älskar dig!
Framför tvn, i sömnen, på krogen, i livet, ständigt.

JAG ÄLSKAR DIG ARIEL!

Bra, tänker jag. Skönt. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Och det jag frågar mig själv nu allt oftare är om du älskar du mig på det sättet som jag behöver bli älskad på för att överleva den här sortens tvåsamhet?

13/5-09

Jag har flyttat hem till mina föräldrar i väntan på att ännu en gång få höra hur han använder den där mjuka ömma rösten när jag ringer och han ser att det är jag.

14/5-09

ph: christophe kutner

Jag tror inte att du älskar mig mindre för att du flyttar hem till dina föräldrar i några dagar, säger han. Och inuti skriker jag: MEN JAG TROR ATT JAG ÄLSKAR DIG MINDRE NÄR JAG FLYTTAR HEM TILL MINA FÖRÄLDRAR ETT TAG! (GÖR NÅGONTING!!!!).ph: vet ej

18/5-09

Mest älskar jag honom för hans ögon. De är mjuka och kan inte dölja någonting alls. I hans ögon förstår jag att han värnar om mig som om jag var hans finaste skatt. Hans ögon är en öppen famn för mig att komma hem till och bygga bo i. Han älskar mig. Det står skrivet där i. Jag kan se det.

19/5-09

På många sätt har jag ändå inte varit lyckligare än vad jag är just nu. Jag menar kärleken bubblar fortfarande som sockerdricka under huden. Han gör mig fortfarande knäsvag och jag älskar på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det är fantastiskt. Och jag har ingen brådska längre. Det får ta tid. För det tar tid när två människor försöker skapa ett gemensamt liv tillsammans. Och det är inte konstigt. Det händer inte över en natt. Det är svårt att låta två plötsligt bli ett.

21/5-09

ph: vet ej

Det var skönt att komma hem idag. Som en liten dröm som nästan inte var sann. Och ändå hände ingenting speciellt alls. Men sånt är livet, det är inte de där stora jublande grejerna som gör skillnad.

Vi låg raklånga på magen bredvid varandra i sängen med våra datorer. Vi tittade på lägenheter. Vi bor i andrahand på tjugofem kvadrat nu. Och jag vill aldrig mer vara två och göra om det här igen. Vi hittade en fin lägenhet på söder, vi tittade på planlösningen och fantiserade om hur vi skulle inreda den, och om hur vi skulle leva väl där.

Sen slog vi ihop våra datorer och trasslade in oss i varandra. Armar och ben i en stor hög. Jag somnade där i, och Kille låg alldeles stilla för att inte väcka mig. "Oj, jag somnade visst" sa jag när jag vaknade. "Mm, du snarkade lite" sa han som om det var det gulligaste han någonsin hade hört. Jag rodnade och gömde mig i tröjan som han snabbt drog av för att kyssa mina bröst.

23/5-09

Tacksamheten över att ha någon som verkligen älskar mig och som jag älskar minst lika mycket tillbaka.

23/5-09

ph: irene suchocki

Killes föräldrar är här i helgen. Igår sågs vi för andra gången. Det var ett halvår sen sist. De var sig lika. Men ändå inte. Första gången vi sågs var jag så uppe i Kille att det inte riktigt fanns rum i mig för att omfamna dom också. Jag var så helvetiskt jävla förälskad att jag inte kunde se någonting annat än Killes alla underbara egenskaper och färdigheter. Killes mamma skrattar till exempel visst mycket! Och hon är lätt och ungdomlig i korta jeanskjolar med leggings undertill. Hon påminner inte alls om min egen mysmamma som bara pratar barn, och jobb, och nybakta bullar. Killes mamma har starka åsikter och bubbliga känslor. Och jag tycker om det!

Hans far då? Fortfarande ett huvud kortare än mig. Pratar inte i onödan. Tycker inte om när kille beställer in öl och pikar honom för det. Killes pappa är stolt och rakryggad av gammal kristen moral. Och jag vet att det irriterar Kille och att han ibland beställer in en öl extra bara för att provocera honom.

25/5 - 09

Vi har det bra just nu. Lite för bra. När ska det gå sönder, nervöstänker jag.

26/5-09

ph: angela boatwright

Min psykolog säger att jag inte bara får skriva om Kille längre, att jag måste lyfta fram andra saker med. Som tex vårens intågande. Hon sa faktiskt så. Vårens intågande. Hahahaha, skrattade jag inuti. Vårens intågande.

För inte bryr väl jag mig om våren?

Jag har någon att älska. Och om tio år är det allt jag vill komma ihåg. Ja, hur jag älskade. Innerligt. Intensivt. Och på riktigt. Och hur det var allt jag önskade mig av livet trots allt det där andra som världen hade att erbjuda mig.

27/5-09

Det är så konstigt det där hur jag en dag bara var älskad. Ja, på ett sånt givet och självklart sätt med. Ja, nästan som om jag alltid hade varit det.

28/5-09

ph: michael dweck

Kärleken förändrade mig. När kärleken fann mig krälade jag på botten av allt det svarta som jag bar inuti mig. Jag vacklade omkring i livet. Jag såg ingenting i mig som var värt att älska. Jag vaknade på morgonen och allting inuti mig grät. Du är så ful. Du är så jävla äcklig. Jag ville knyta mina nävar och slå sönder spegelglaset som skrattade åt mig. Jag rodnade i universitets korridorer. Jag kom hem om kvällarna och var utmattad av det krig som min kropp förde om dagarna. Jag var misslyckad. Jag hade inte fullföljt någonting sen studenten. Studieskulder, a-kassa och antidepp, hurra!

Men så plötsligt en dag så stod han där i kulissen och tittade på mig med roade ögon. Han var fantastiskt snygg. Jag ville bara vara honom nära. Hålla i cigarretten som han rökte eller värma händerna på hans kopp med kaffe. Jag ville pussa honom lätt i nacken och jag ville dra fingrarna igenom hans hår. Jag ville så jävla mycket med just honom. En dag sa jag hej. Jag hade tränat och upprepat det där hejet tyst för mig själv i flera dagar. Jag minns hur det krånglade sig ur min mun och lät som ett ord på ett främmande språk.


30/5-09

Kille har besök i helgen. Han är full varje dag och jag blundar skithårt. Han dricker ölen sådär snabbt som han gjorde i början när vi träffades. Jag tycker inte om det. Men jag dricker jag med. Vin och irish coffee, och då bryr jag mig inte lika mycket.

31/5-09

Plusgrader. Parkhäng. Roséflaskor och lätta fötter. Han säger att han vill tatuera in mitt namn på armen och sjunger: there's a place on my arm where I've written her name next to mine ... Och jag säger att han inte är riktigt klokt. Och han säger att det hade varit en kul grej att ha. mycket.

APRIL 2009.

3/4-09

Killes anledning till varför vi inte bör tillbringa fredagarna tillsammans längre: Vi bor ju ihop nu! Vi kommer att ses jämt.

Jaha?

Kul.

3/4-09

En klump i magen.
En blå fågel som sjunger om olycklig kärlek i bröstet.
Jag vet inte längre.
Jag älskar honom.
Och jag vet med all säkerhet att han fortfarande älskar mig.
Men räcker det?
Räcker det med att bara älska?
Jag trodde det.
Jag trodde verkligen det.
Jag menar det var allt jag begärde av livet, men nu vet jag inte längre.

4/4-09

Jag: Jag orkar inte bråka nu.
Han: Vi bråkar inte.
Jag: Vad gör vi då?
Han: Vi rensar luften.
Jag: Vi bråkar.
Han: Vi rensar luften.
Jag: Vi rensar ju för fan ingenting. Skiten är ju fortfarande kvar!!! Vi löser ingenting, det här leder ingenstans alls. Jag hatar det här!!!!
Han: Baby ... jag ska skärpa mig. Jag lovar.

5/4-09

Jag är en bergochdalbana att leva med. Och nu tycker jag att vi har det fint igen. Vi har pratat. Talat ut. Lyssnat och förstått. Vi har druckit vin och hånglat. Allt kommer att bli bra. DET RÄCKER MED ATT ÄLSKA!

7/4-09

ph: vet ej

När jag kom hem idag låg kille naken och väntade på mig under täcket. Det var så skönt att få kasta av sig alla kläder, lager, masker och låtsasgrimaser för att göra honom sällskap. Han var alldeles varm. Jag skrattade: Bästa överraskningen ever babe!

11/4-09

Trött. Oerhört trött.

Han kommer hem mitt i natten. Full. Pissar i vår säng, sover på en handduk. Och nästa dag låtsas vi som ingenting.

Normalt.

12/4-09

Kille är ofantligt tung när han kommer hem och däckar på sängen. Han går inte att rubba. Han tar allt täcke och han tar all plats. Och jag ligger och gör mig liten med ansiktet emot väggen.

Det här är inte kärlek.

12/4-09

Men jag vägrar byta ut tvåsamheten emot ensamheten. Vägrar, hur ont i magen jag än har, hur många tårar han än kostar på min kudde. Jag gör inte den här resan en gång till.

Jag gråter när jag skriver det här för hopplösheten börjar växa sig så stor. Och min mor ringde precis och bjöd ut oss, båda två. och jag tittade på min kille som låg fyllesjuk i fosterställning och frågade om jag kunde ringa upp om en timme eller två.

13/4-09

Jag blev hysterisk, ställde till med en stor scen, rev ner bilder ifrån väggarna, grät och skakade och så lovade han att vara helt vit i två veckor.

14/4-09

Förut när jag ringde honom och han hörde att det var jag hade han ett sätt att säga hej på som fick mig att trycka luren närmare örat. Han säger aldrig hej så längre.

16/4-09

Han: Vi befinner oss i en svacka nu. Men jag tänker inte lämna dig Ariel. Alla förhållanden har ju svackor ibland.
Jag: Men jag tycker inte att vi har en svacka. Vi löser ju allt på en gång och sen älskar vi dubbelt upp i nästa sekund. VISST? Jag insisterar. Blundar hårt. Visst? propsar jag igen när han skruvar på sig. VI BEFINNER OSS INTE ALLS I EN SVACKA!
Han: En liten svacka bara babe, suckar han.

Det bränner till i mellangärdet. Svacka låter:

1. Just nu älskar han mig inte lika mycket som han brukar.
2. Just nu tycker han att jag är svår och jobbig.
3. Just nu attraheras han inte av mig i lika höga grad.
4. Just nu vill han inte sexa med mig lika ofta som förut.

17/4-09

Jag: Jag vill att du ska tycka om mig lika mycket som förut!!!
Han: Men jag tycker om dig lika mycket som förut Ariel.
Jag: FAST DU GÖR INTE DET!!!

18/4-09

Självklart drog jag tillbaka mitt krav om en vit vecka så fort han tog det fula ordet i sin mun; svacka. Du får dricka, pep jag. Bara du inte dricker jättemycket. Bara du inte blir jättefull. Bara du inte glömmer bort mig ... Och genast sa han: Åh, Ariel. Du är världens bästa flickvän. Jag älskar dig!

22/4-09

ph: edward steichen

Kille älskar sin dator. Han sätter den i knät så fort han kommer hem ifrån jobbet och sen får den sitta där till sent inpå nätterna. Han spelar diverse olika onlinespel och är mycket fokuserad. Gamnacke och stora ögon. Jag sitter bredvid med is i magen. Svart och kall i mellangärdet. Jag försöker sysselsätta mig med annat undertiden. Jag skriver och jag läser och jag datar jag med. Men det känns inte bra. När det har gått tre timmar och han aldrig riktigt tittat på mig ordentligt. Då blir jag arg. Jag blir liten. Jag blir fem med en pappa som aldrig lyfter upp mig i sin famn, eller säger att han älskar mig. Jag blir desperat. Jag biter kille i armen, men han säger bara: Aj, sluta. Jag skriver: Jag då!!! på hans rygg. men han frågar inte ens vad det står. Tillslut säger jag som det är: Jag vill bara ha din uppmärksamhet babe.

Han: Jag vet att jag sitter framför datorn för mycket.

Han säger ingenting mer. Han tittar inte ens på mig. Det gör ont. Jag går in i mig själv och sluter mig som en mussla. Och när han väl slår igen datorn och tittar på mig som om vi var ensamma i världen, ja då finns det inte längre någonting kvar av mig. Jag är helt tom. Det är försent.

25/4-09

Jag tycker så mycket om när Kille pysslar om mig. När jag kommer hem och är trött, och han tar av mig alla kläderna. Ja, försiktigt rullar han av mig strumbyxorna. Drar han av mig klänningen. Knäpper han upp min bh och bär mig till säng. Bäddar ner mig. Bäddar in mig. Pussar mig på pannan. Älskar mig. Älskar det.

26/4-09

Kille och jag har haft en fin helg. Kille har fått csn och blivit rakare i ryggen. Han har bjudit ut mig. Kokt potatis och laxfjäril vid vattnet. Rosé på balkongen. Solen har stått högt på himlen. Vi har hållt varandra i handen och jag har haft nyinköpta klänningar på mig och känt mig söt. Kille har pussat mig på mun och bekräftat att jag är det.

Vi har skojat och vi har varit allvarliga och vi har suttit tysta bredvid varandra. Vi har sexat och skrattat åt hur misslyckat det kan bli tidiga bakismorgnar. Vi har älskat och kippat efter andan med fladdrande ögonlock. Och jag vill ha flera såna här helger. Snälla värld.

28/4-09

Jag önskar att det fanns ett slut på det självförakt som jag håller för mig själv. Jag är så svart inuti. Så ful och ovärdig i varje liten por.

29/4-09

Jag älskar honom så helvetiskt mycket och jag kan inte säga det nog ofta. När jag kom hem idag så pussade han mig över hela ansiktet och sa att han hade saknat mig.

30/4-09

Kille skulle se på fotboll igår. Jag kom inte med några förmaningar. Jag sa inte:
- Simma lugnt.
- Ta det försiktigt.
- Drick inte den där sista ölen älskling.
Jag sa inte det. Jag lät honom gå. Inte ens när han smsade och skrev: Vi drar vidare, jag blir blir nog lite sen. Sa jag något. Jag svalde. Jag lät den där hårda välbekanta knuten i magen tjura i sin ensamhet. Jag valde att lita på honom. Han kommer att dricka lagom eftersom han ska träffa delar av min släkt för första gången imorgon, intalade jag mig själv. Bara för att vakna av en smäll när ytterdörren slog igen och kille snubblade in i hallen och vidare inpå toaletten för att kräkas.

- Förlåt babe, viskade han sedan. Jag vet inte varför jag blev så full. Förlåt, förlåt, förlåt.

Jag drog täcket tätare omkring mig. Jag kröp upp i fosterställning. Jag ryckte till när han rörde vid mig och jag försökte desperat somna om. Blunda. Låtsas som om han inte fanns. Som om inte det här hände en gång till.