När jag följde Kille till tåget var det fortfarande tidig morgon och vi var tvunga att krama sömnen ur ögonen flera gånger om. Inuti kände jag ingenting. Jag var alldeles för trött och när jag kysste honom hejdå lät jag tungan snurra runt på rutin inuti hans mun. Jag ska viska en sak, sa jag och lutade mig mycket nära hans öra. Jag älskar dig, jag drog mina händer genom hans hår. Jag älskar verkligen dig, viskade han tillbaka och lät sådär innerlig som han bara gör ibland. En kort stund tittade vi bara på varandra.
- Jahaa, hejdå da, bröt jag tystnaden. Jag kände mig fortfarande helt tom. Men när jag höjde handen för att vinka drabbades jag plötsligt av panik och smekte hans kind istället. Ångesten hade börjat nysta i mitt hjärta nu. Plötsligt var jag inte alls trött och varje gång jag försökte gå drogs jag tillbaka. Vi har blivit som magneter, tänkte jag.
Kille höll om mig när jag föll ner på hans bröst. Jag vill inte det här, mumlade jag inuti hans tröja. Jag vill följa med. Jag vill inte flytta hem igen. Ta mig med Älskling. Bär mig. Lägg mig i din säng. Läk mig älskling. Jag är inte hel än. Jag är inte redo för livet utan dig. Inte än. Jag är rädd. Låt mig sova stilla i din kärleksbädd bara ett litet tag till?
2 kommentarer:
GE INTE UPP SE INTE NER
I'll try, :C
Skicka en kommentar