NI FÖRSTÅR JAG ÄR RÄDD FÖR SÅ MYCKET.

ph: lauren dukoff.

Jag är så rädd för att vi en dag ska sluta se varandra. Att vi en dag bara ska pussa varandra i förbifarten. Bara lyssna med ena örat. Sluta besvara sms. Stoppa händerna i fickorna istället för att hålla hand. Somna utan att säga godnatt. Sluta fråga: Vad tycker du? Bara ta på de ställen på varandras kroppar där det känns som allra mest. Jag är så rädd för att vår kärlek en dag ska bli gammal och trött.

FÖR JAG ÄR ARIEL.

Varje dag måste jag påminna mig själv om vem jag är. Du är Ariel, viskar jag och stirrar ner mig själv i spegeln. Och du är viktig, jag nickar och pekar. Gör stora ögon och upprepar tyst för mig själv. Jag. Ariel. Viktig.

Jag måste hålla i mig själv hårt, prata med mig själv ofta och mycket för annars springer jag bort. Vilse i svarta snårskogar och det kan ta dagar, veckor, ibland månader innan jag hittar hem igen.

Du är Ariel och du tycker om mycket, fortsätter jag viska och stirra. Du tycker om att bada och gå långa promenader. Du tycker om att sjunga, fastän du inte ens sjunger bra. Du tycker om att fika och skriva om ingenting. Du älskar dina frukostmackor och de där böckerna som får dig att glömma .... För du är Ariel och även om han en dag går ifrån dig, så har du en hel värld som stannar kvar hos dig för alltid. Och du får inte glömma bort det.

Små ångestblåsor under huden. Det drar kallt inuti. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte varför jag har så bråttom hela tiden. Men här kan jag inte stanna, det vet jag alldeles säkert.

THIS TROUBLE JUST SHOULD'NT BE MINE.

Jag är så liten och jag vill att han ska lyfta upp mig. Jag vill sitta i hans famn. Jag vill att han ska stryka mig över håret. Jag vill att han ska säga att jag är söt. Du är så söt Ariel. Flera gånger om vill jag höra honom säga det. Du är så söt. Du är så söt Ariel. Jag vill att han ska titta på mig med varma ögon. Jag vill att han ska krama min hand. Jag vill att han ska måna om mig. Jag vill att han ska värna om min tilllit. Jag vill att han ska ge mig tusen löften och hålla dem allihop. JAG VILL ATT HAN SKA ÄLSKA MIG. ÄLSKA MIG ÄLSKADE PAPPA. FÖR JAG ÄLSKADE DIG I TUSEN OSKYLDIGA ÅR OCH DET ÄR INTE RÄTTVIST!

Du har gjort det så svårt för mig att bli stor pappa. Jag har stannat i växten. Du skulle ha vattnat mig med mer kärlek pappa, varför gjorde du inte det? Varför ryckte du upp mig som ogräs så många morgnar? Var jag verkligen inte värd mer?

Jag är tjugofyra år nu pappa och jag vet fortfarande inte om jag var värd mer. Om jag fortfarande idag är värd någonting överhuvudtaget? Och det gör så ont. Det gör så ont att inte veta Pappa. Det gör så ont att inte våga tro. Det gör så ont att inte ens vara kapabel till att våga chansa, att kanske kanske för någon? Men nej. Jag kan inte. Det går inte. Det gör för ont pappa, tänk om jag har fel ...

THE SPACES BETWEEN MY FINGERS ARE RIGHT WHERE YOURS FIT PERFECTLY.

Stissig längtan spritter runt i kroppen, hittar inte hem. Jag vet inte vart jag ska göra av mina händer. Orolig och nervös. Öppnar kylskåpet, slår i köksluckor. Gammal vana: Jag kanske kan döva en känsla med en annan: Mättnad. Jag saknar honom så mycket. Smärtgränsten för hur länge man kan gå utan att se sin älskade i ögonen borde dras här.

HAN ÄR SOM VANLIGT BARA ETT SAMTAL BORT.

Min kille har den mjukaste rösten och det är skönt att ha honom i örat. Det är skönt att veta att han vill mig väl. Hans skratt är läskande. Skratta mer, och oftare! vill jag begära. Snälla!

BUT REALLY, I HAVE NO IDEA.

Jag har fortfarande svårt för det där att förstå att han verkligen

verkligen!

tycker om mig. Och jag tror att det är det som förstör

(.... förgör).

I NEED MORE SKIN.

Jag vill fylla tomheten med hans hud. Det finns dagar då jag är som besatt av den tanken. Jag vill fylla min tomhet med din hud. Jag vill fylla min tomhet med din hud. Jag vill fylla min tomhet med din hud. Besatt. Det är sant. Han har rätt. Jag är det där svarta hålet. Hud, mer hud. Hud. Hela dagarna, det är jag.

EMPTINESS.

Jag vill inte skriva om tomheten. Jag försöker gå runt den så gott det går. Men det är svårt. Den tar sån stor plats inuti mig. Den har vassa kanter och den skriker. Och det gör ont. Tomheten värker som en saknad efter någon som just har gått bort. Och allt jag kan göra för att döva den smärtan är att skriva. Så jag skriver varje dag som om mitt liv hängde på det, och kanske är det också lite så.

COME BACK, please?

Jag: Förbannade söndagskvällar. Jag vill ha mina händer innanför dina kläder. Jag vill vara näranäranära. Jag vill, jag vill, jag vill. Svårhanterlig saknad nu.

Han: Åh, babe. Väntan är lång och tråkig, jag vet... Saknar dig jättemycket.

WHY DO I ALWAYS FEEL THE NEED TO JUST PICK UP AND LEAVE?

Den här längtan efter något nytt och annorlunda som knackar på med jämna mellanrum, knackar på riktigt hårt nu. Jag längtar ut. Bort. Igen vill jag göra ett sånt där avbrott i livet. Sticka till Paris, Barcelona, Bangkok. Säga Stopp. Pause. Sätta mig på det där tåget och finna det där andrummet som gör ryggen mer rak. För just nu så underkastar jag mig allt med nerböjda ögon och krökt figur. Och jag tycker inte om det.

SLOW DOWN.

Maja är en av mina bästa vänner. Hon är en sån där som verkligen bryr sig. En sån där som delar sitt eget hjärta i så många bitar som det finns behövande. Maja är snygg, mystisk. Hon har kolsvart hår och påkostade tuttar. Igår var vi ute och sippade drinkar. Vet du, jag fokuserar på mig nu. Jag ringer inte ens Kille längre, berättade jag och fingrade nervöst på min mobiltelefon. Jag liksom säger till mig själv nej och sen frågar jag: Ariel, vad tycker du om att göra förutom det? Maja skrattade och log sedan sådär mjukt. Bra, sa hon. Jag tror att du behöver tänka på dig själv mer. Du går så lätt upp i människor. Du är alldeles för passionerad för ditt eget bästa. Du förstör liksom för dig själv.

note:

Jag heter Ariel och jag är viktig. Och Kille är inte hela mitt liv.

SELF HATE? well, yes of course.

Det är bara det att jag inte älskar mig själv. Och att jag gång på gång tänker att det är tur att Han finns, så att han kan älska mig för oss båda. Det är bara det att det blir så jävla svårt att veta vart jag ska göra av mig själv när han inte ringer. För då sitter jag här med mig själv och står inte riktigt ut med mitt stripiga hår, mina knallblåa ögon och min trubbiga näsa. Och då haglar plötsligt de hårda orden, det svarta hatet och det hopplösa i hela min gestalt.

YOU AND I ARE GOING TO BE OKAY. YOU KNOW THAT RIGHT?

I'M SCARED BEACAUSE THERE'S ONLY ONE OF YOU.

Jag: Åh, babe! Nu är jag sådär jävla febrigt kär i dig igen. Suck.
Han: Stackars.
Jag: Ja, skit också.

WHAT IF?

Ändå kan jag inte föreställa mig den tomhet som skulle infinna sig om det tog slut mellan oss. Jag tror att den skulle ta kål på mig fullständigt. Det där svarta hålet som han säger är jag skulle sluka mig helt och hållet. Jag tror att jag skulle sitta som förstenad i flera veckor. Stirra in i väggen. Allt skulle göra ont. Hjärtat skulle skava i bröstet. Och inga skavplåster i världen skulle hjälpa.

BLOODY SUNDAY.

Jag: Jävla tomhet så fort vi har sagt hejdå och lagt på.

Han: Är det så?

Jag: Ja, idag är det så. Idag vill jag vara skitnära.

Han: Det vill jag också ...

Jag: Jag saknar att ta på dig så jävla mycket.

Han: Och jag saknar att ta och bli tagen på av dig!

Jag: Mm, söndagsligg och skräptv liksom.

Han: Istället får det bli söndagsrunk och pannkakor.

OH I AM A DREAMER, BUT I'LL DENY IT 'TIL THE DAY I DIE.

Han låter fan aldrig glad när jag ringer längre. Själv låter jag bubblig och uppspelt, och vill berätta allt om min dag. Varje liten mysig detalj, vill jag höra hans röst kommentera. Jag ringer nästan bara när jag är riktigt uppåt numera. Jag tänker att han inte har något annat val då än att haka sig fast i min energi. Men jag blir lika besviken varje gång som han inte gör det. Jag går in i mig själv. Det känns som en fet käftsmäll tvärs över ansiktet. Och jag skäms. Jag skäms så jävla mycket. Jag känner mig så jävla ful och töntig. Här ringer jag och ber om att bli älskad en gång till utan resultat. Jag känner mig så patetisk. Han låter trött. Trött, trött, trött jämt och ständigt. Suck. Jag behöver att han återminstone ger mig lillfingret någongång ibland för att jag ska tycka att allt det här är värt det, för just nu ekar tomheten alldeles för högt i bröstet efter att vi har lagt på.

HUR FAN ORKAR MAN?

ALL I WANT IS A LITTLE MORE, THAN I'LL EVER GET.

Jag har så mycket förväntningar på min kille. Jag önskar att jag kunde sluta hoppas. Fantisera och knyta mina tummar. Jag önskar att jag kunde sluta vara den där lilla flickan som gång på gång blir besviken. Jag önskar att jag kunde bli mätt någongång. Och inte vara såhär svältfödd på kärlek och beröm. Kille säger ofta att jag är som ett svart hål som inte går att fylla. Jag antar att det får honom att känna sig otillräcklig och trött. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag står på mina knän och skriker varje natt: Bara lite till ... SNÄLLA?

YOU ARE MY KIND OF BEAUTIFUL.

Just idag saknar jag honom extra mycket. Kroppen skriker: Krama mig. Kroppen skriker: Kom här och finns för mig. Jag längtar. Jag är svart. Kom hit och tänd mig igen. Kom och håll om mig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag är desperat. Jag behöver dig. Min kropp flackar, hakar upp sig där du fattas. Jag behöver dig idag. Ta emot mig. Hitta ditt fäste i mig. Stig in i mig. Jag behöver dig. Jag vill känna dig överallt, hela tiden. Just idag. Kom hit lilla älskling. Jag väntar här.

AND WE ALL TURN OUT FINE, ONE WAY OR THE OTHER.

Jag: E vi okej eller? Du har varit så konstig och kort på sistone.
Han: Vadå konstig?
Jag: Men såhär trött och avståndstagande.
Han: Jag tycker bara inte om att behöva ha ett distansförhållande, jag vill inte att det ska märkas, men det är fan jobbigt. Jag saknar dig.
Jag: Jo, jag vet. Men står du ut eller?
Han: Ja, det gör jag.
Jag: Men jag tycker det är skönt när du säger vad du känner för annars känns det som om jag är ensammast i världen med att tycka det är jobbigt.
Han: Nej, det ÄR jobbigt. Men vi får härda ut.

THIS IS A MAN'S WORLD.

Jag är så arg och ledsen på männen i mitt liv just nu. Min far som skriker och gormar hela dagarna. Som går med blodsprängda tinningar och säger att jag är en idiot. Som är arbetslös och ingenting gör om dagarna. Som är på min mor och kommer med trötta svarta hot. Jag stänger fortfarande in mig på toaletten och gråter. Jag står knappt ut med att finnas till när det känns som om kroppen ska sprängas i bitar. Jag tänker att jag verkligen hatar honom ibland.

Jag ringer min Kille om kvällarna ibland med förväntningar om att han ska linda in mig i mjuka ord, men det gör han inte. Han låter trött. Och när jag säger att jag älskar honom, säger han "detsamma" och jag tycker inte om hur det låter heller. VAKNA! vill jag skrika. ÄLSKA! Det är jag, lys upp. Bubbla glatt om ditten och datten med mig. Jag längtar efter dig. Men kille är trött. Han är ju så trött jämt. Han berättar att han är bakis. Att han var så jävla full igår. Jag tystnar. Jag orkar inte försöka mer. Jag säger att vi hörs imorgon och han säger: Ariel, jag vill inte ljuga för dig, jag dricker inte alls cola nu. Jag dricker vin bara såruvet.

YOU AND ME (han har åkt hem nu).