Jag har så mycket förväntningar på min kille. Jag önskar att jag kunde sluta hoppas. Fantisera och knyta mina tummar. Jag önskar att jag kunde sluta vara den där lilla flickan som gång på gång blir besviken. Jag önskar att jag kunde bli mätt någongång. Och inte vara såhär svältfödd på kärlek och beröm. Kille säger ofta att jag är som ett svart hål som inte går att fylla. Jag antar att det får honom att känna sig otillräcklig och trött. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag står på mina knän och skriker varje natt: Bara lite till ... SNÄLLA?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar