EVERYTHING WE HAD IS NO LONGER THERE ...

Det har snart gått ett år nu sen du gjorde slut. Och den här resan har varit så lång. Och vart hade jag befunnit mig nu om du inte hade varit där hela tiden och knackat på min dörr. Räcker det inte nu? Frågar jag mig själv. Har du inte fått nog? Är det inte på tiden Ariel att du sätter ner foten nu och säger stopp?

- För jag tror att det är dags, viskar förståndet.

I'M SO TIRED OF BEING.

Jag är så vansinnigt trött.

Och så jävla jävla rädd precis hela tiden.

WILL YOU KEEP OUT ALL THE SADNESS?

Det är tisdag och Kille har smsat mig flera gånger under helgen. Nu kommer han över. Jag är stirrig, inne i mig själv. Har varnat. Glömmer att krama om honom. Frågar om han har vinet med sig och det har han förstås. Häller upp ett stort glas rött till mig själv. Andas ut. Mår inte bra. Men är ändå glad över att han är här.
- Får jag lägga mitt huvud i ditt knä? Frågar han.
- Men det är klart att du får, skrattar jag.
- Är det säkert? De allvarliga ögonen. Det nervösa knäppandet i hans händer.
- Helt säkert! Lugnar jag och drar ner honom i sängen. Smeker hans hår ur ögonen.
- Jag har varit så orolig över att du inte vill göra det här längre, fortsätter han. Du har varit så kort i dina sms på sistone. Men du kanske bara är nere?
Jag skruvar på mig. Jag har ju försökt att slita mig. Dra mig ur lite försiktigt. Men det är inte bara det.
- Jag är nog lite nere, suckar jag. I alla fall tror min gamla psykolog det. Jag var hos henne idag och hon insinuerar att jag är deprimerad. Hon frågade om jag behövde en boendestödjare. Är det inte lite vansinnigt?
Kille ler snett och tittar sig omkring. De uppochnervända stolarna. Kläderna som ligger i högar överallt. Disken som står på lut. Maten som ligger och möglar. Kassarna med mat som inte är uppackade. Snuspåsarna som är kastade överallt. Papperskorgen som svämmar över. Spegeln som har gått sönder.

Och jag vill skrika. Jag vill gråta och därför kysser jag honom hetsigt istället.

WHATEVER DOESN'T KILL YOU IS GONNA LEAVE A SCAR.

Lova kör och jag lutar mig tillbaka. Vi pratar och pratar i flera timmar. Och det är skönt. Vi pratar om knutarna, snubbeltrådarna och de fällor vi har ramlat ner i. Det är skönt. Jag klappar hennes kind, skruvar upp musiken och så skriksjunger vi oss igenom Sverige. Och det här är precis vad jag behöver just nu. Det här är alldeles alldeles lagom, tänker jag.

YOU GOT A FAST CAR AND I GOT A PLAN TO GET UT OUT OF HERE.

Ibland blir jag rädd för vad jag skriver här. Nu sätter jag mig i en bil och låter Lova köra mig tills det blir natt. Och sen kryper vi ner i varma nybäddade hotell lakan och låtsas en stund.

Det kommer att göra mig gott.

THE THINGS YOU HOPED FOR THE MOST ARE THE THINGS THAT DESTROY YOU IN THE END.

Allt är svårt och fel just nu. Jag hittar inte hem. Jag dricker vin. Jag skrattar ibland. Men det låter så ihåligt. Ingenting är som det ska längre. Det skaver och smiter åt. Jag hittar inte hem. Jag vill glömma. Lämna. Börja om på nytt. Men jag vet inte om det hjälper längre. Hopplösheten, vart kommer den ifrån? Vad har den i mitt liv att göra? Vad är det jag när den med? Vad är det den äter av? Det räcker nu. Jag har fått nog. Jag orkar inte. Kraften rinner ur mig. Jag vill lämna. Jag vill gå. Jag vill inte titta tillbaka. Jag vill vara som ny en gång till. Jag vill inte bära mer. Det är för tungt. DET ÄR FÖR TUNGT. Är det någon som lyssnar? Är det någon som förstår?

SOME MEMORIES NEVER FADE.

Mina mardrömmar. De jagar mig. Försvinner inte. Vaknar med ett ryck. Det går inte över. Jag är så trött. Blå under ögonen. Fy fan. Uppgivenheten. Tröttsamheten. Kan någon komma för nära? Andan i halsen nu. Stirriga ögon. Kallsvettig. Är dörren verkligen låst?

I JUST WANT SOMEONE TO SIT WITH. NOTHING MORE. NOTHING LESS.

Jag träffade Anton igår och det var länge sen, och det är säkert mitt fel. Jag som har lämnat sms hängande i luften. Han som har tänkt att jag var kär igen och att det inte finns någon plats för honom i mitt liv då. Och kanske var det så även om det tar emot att erkänna. Men nu sitter vi mitt emot varandra igen och jag tänker att jag har saknat honom. Det pirrar lite i mig när han ler och biter mig i handen för att han inte kan kontrollera sig själv. Vi dricker vin. Och jag säger att jag drack en halv flaska innan jag åkte hit och att det snurrar skönt inuti mig nu.

Sen planerar vi vårt bröllop.
- Jag tänker i alla fall inte bära vitt, säger jag. Och jag vill ha en flock fjärilar som bär upp mitt släp. Och han säger att han ska ha frack och frågar om han får filma min födsel. Du vet, när blygdläpparna vidgas och barnet ploppar ut. Jag tycker att det är så häftigt. Och jag skrattar, säger att någon annan får filma, men i svartvitt då och att han bara ska stå och hålla min hand hela tiden. Och han säger okej och så tummar vi på det. Och jag säger att jag ser så himla mycket fram emot att fylla trettiofem nu.

AND IT'S JUST NICE TO FEEL SPECIAL SOMETIMES.

Den här tomheten. Den här mättnaden. Som om jag har fått nog, men ändå inte kan släppa taget. Det finns ingen plats för honom längre. Det han har att erbjuda mig är inte längre tillräckligt. Och det är overkligt. Det är konstigt hur hjärtat helt plötsligt har vänt honom ryggen utan min tillåtelse. Vad var det som hände? Jag är inte redo att gå vidare än.

Helt plötsligt vill jag stanna kvar och känna allting sådär mycket en gång till. Men nu är det inte längre möjligt och egentligen borde jag vara glad. Men det är svårt när allt känns så vemodigt och det var så skönt att vara sådär kär. Och sen vara sådär jävla säker på att jag var helt förbannat olycklig när det tog slut. Men nu är jag bara avtrubbad och ensam på ett sätt som jag aldrig har upplevt i mitt liv tidigare.

THERE WERE THINGS I WANTED TO TELL HIM. BUT I KNEW THEY WOULD HURT HIM, SO I BURIED THEM, AND LET THEM HURT ME.

Det är mitt i veckan och jag har äntligen frisknat till efter att ha legat nerbäddad i flera dagar. Kille kommer över.
- Systembolaget hade stängt, säger han. Och det svider i mig för tänk om han inte tycker att det är lika roligt att vara här nu? Jag vågar inte titta på honom. Vi skulle ju dricka vin fastän jag inte får eftersom jag fortfarande äter penicillin, men ändå! Vi skulle dricka vin, vi skulle bli lite mjuka och inte lika farliga för varandra. Vad ska vi göra nu?

Vi köper upp mat ifrån indiern på hörnan. Han sitter på en stol och har en hylla i min bokhylla som bord och jag sitter på sängen eftersom jag har svårt för att göra saker som man ska. Jag kan inte äta. Petar bara upp en räka och dricker upp min cola.
- Du äter aldrig ordentligt, säger han. Du har aldrig gjort det.
- Nej, jag vet, det är dumt, suckar jag. Men det är ju så tråkigt. Jag får aldrig någon ro.
Han skakar på huvudet. Slevar i sig maten. Kommer och lägger sig på sängen sen.

Jag tänker inte. Orkar inte vänta på att låta det hända. Lägger mig på hans arm med en gång. Snusar i hans tröja. Säger att han doftar gott. Säger att jag jämt säger att han doftar gott. Vi hånglar och det är konstigt. Det är konstigt för han tar på mig sådär som han gjorde när han var kär i mig. Jag kan inte komma ihåg när han gjorde det senast. Och han låter på ett sätt som får mig att tro att han har saknat mig. Och sen ligger vi nakna i sex timmar och småpratar tills vi somnar.

Och ändå. Ändå kan han alltså inte vara rätt för mig. Och det är så fel.

THINGS ALWAYS END UP BEING SO UGLY.

Jag ser "lite sällskap" idag och får ont i magen. Nina är så duktig. Hon vill inte ha någon som dricker. Det spelar ingen roll hur trevliga de är. Hon räknar deras glas. Sen kommer en av hennes fyra utvalda med i bild: Per-åke. Dagfull, står det under.

Och jag tänker på Kille. Jag tänker om Kille var med i ett sånt där program skulle han vara fullast av alla. Precis som han var när vi började skolan. Har jag berättat vad det första han sa till mig var?
Han sa: Men vi pratade ju igår, eller hur? Vad var det du hette nu igen?
Men vi pratade inte igår. Jag var inte med på nollningen. Jag tycker sånt är läskigt. Men han hade varit så full förstås att han hade glömt det mesta ifrån gårdagen.

Andra gången vi träffades var på en hemmafest hos honom. Vi satt uppe till fem. Han var alldeles för full även då.

Han var jämt full nu när jag tänker efter.

Första gången han närmade mig offentligt i skolan så att alla kunde se det var han full. Jag kommer ihåg att jag blev så glad men lika snabbt kall när jag kände hur han luktade. Han hade aldrig gått och lagt sig den där natten. Han hade varit ute och kommit direkt till skolan morgonen därpå.

Alla dessa varningsklockor som ljöd så högt. De spelade verkligen ingen roll då. Men kanske nästa gång?