Jag träffade Anton igår och det var länge sen, och det är säkert mitt fel. Jag som har lämnat sms hängande i luften. Han som har tänkt att jag var kär igen och att det inte finns någon plats för honom i mitt liv då. Och kanske var det så även om det tar emot att erkänna. Men nu sitter vi mitt emot varandra igen och jag tänker att jag har saknat honom. Det pirrar lite i mig när han ler och biter mig i handen för att han inte kan kontrollera sig själv. Vi dricker vin. Och jag säger att jag drack en halv flaska innan jag åkte hit och att det snurrar skönt inuti mig nu.
Sen planerar vi vårt bröllop.
- Jag tänker i alla fall inte bära vitt, säger jag. Och jag vill ha en flock fjärilar som bär upp mitt släp. Och han säger att han ska ha frack och frågar om han får filma min födsel. Du vet, när blygdläpparna vidgas och barnet ploppar ut. Jag tycker att det är så häftigt. Och jag skrattar, säger att någon annan får filma, men i svartvitt då och att han bara ska stå och hålla min hand hela tiden. Och han säger okej och så tummar vi på det. Och jag säger att jag ser så himla mycket fram emot att fylla trettiofem nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar