tisdag 12 oktober 2010

SOME MEMORIES NEVER FADE.


Mina mardrömmar. De jagar mig. Försvinner inte. Vaknar med ett ryck. Det går inte över. Jag är så trött. Blå under ögonen. Fy fan. Uppgivenheten. Tröttsamheten. Kan någon komma för nära? Andan i halsen nu. Stirriga ögon. Kallsvettig. Är dörren verkligen låst?

3 kommentarer:

Mari sa...

När jag mådde som sämst ringde jag min mamma, var hystersik och sa att just när jag kommit upp över ytan är det något som drar ner mig igen. Djupare än vad jag var tidigare. Min fina mamma sa då att för varje kliv jag tar framåt så kommer jag säkert ta fem tillbaka igen, men efter ett tag så kommer dom där stegen tillbaka bli färre. Nästa gång tar jag bara fyra och ett halvt steg tillbaka, sen fyra osv. Till slut kommer jag upptäcka att jag inte tar några steg tillbaka utan att jag faktiskt går framåt. Och dom där orden hjälpte mig så väldigt mycket. Kanske för att det var min mamma som sa det. Jag vet inte. Men jag började tänka på att hon hade rätt. Att det faktiskt kommer bli så att de där stegen tillbaka blir mindre och mindre. Och nu nästan ett år senare så går jag faktiskt framåt. Varje dag. Inte ett enda steg bakåt. Och det har liksom smugit sig på. Helt plötsligt så var jag bara där. Stegen är lättare och jag går framåt! Den dagen kommer för dig med Ariel. Ha bara tålamod.

Anonym sa...

Ariel, förut visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva för du finns på riktigt och är inte bara någon film som man kan tänka lite kort på och ge ett godtyckligt svar, för du är riktig och viktig. Men nu har jag kommit fram till vad din hjärna kommit fram till, kanske just därför. Du är Ariel, du är inte Ariel utan H inte "bara" Ariel. Du är rätt och slätt Ariel! Visst får det ta tid, men du ska inte förminska dig själv, du får vara ledsen, men jag tror att du också kommer vara ensam. Ensam från Kille alltså (inte ensamensam, men ensamutanKille).

Varje gång du skriver att du haft en bra dag, en bra stund och hur du tänker att du glömt hur det kändes eller att du inte trodde du skulle känna det igen så blir jag glad. För jag vill så gärna för din skull att du ska ha det bra - för dig, rätt och slätt. Och när du upplever det så tror jag och hoppas innerligt att det är för att du är på väg åt det hållet (som om du någon dag kanske tar ett steg framåt, även om de andra dagarna runtomkring ger totalt 3 steg bak. Jag tror inte på att det är en tursam dag för dig, det är bara en försmak på vad du kommer att få.

Egentligen är det inte att skriva så här jag vill göra till dig, jag vill bara ge all den kärlek och tröst jag önskar när jag är ledsen. Men jag vet inte hur man ger den, men om jag visste exakt hur skulle jag överösa dig med den nu.

ARIEL MED A sa...

Mari - Jag tycker om din mamma, hon verkar fin. Jag skulle vilja tala så med min mamma. Men jag berättade inte ens att vi hade gjort slut förrän tre månader senare när hon frågade och då sa jag att vi hade tagit en paus. Men jag tar de där orden nu och stoppar ner de i bröstet som en liten tröst för mitt hjärta i helgen, tack. Och jag är så glad för din skull vet du.

Ellen - Det är så svårt att inte förminska sig själv. Jag vill sluta. Men jag orkar inte brottas med sjävföraktet jämt. Ibland är det så mycket lättare att bara lägga sig ner.

"Jag tror inte på att det är en tursam dag för dig, det är bara en försmak på vad du kommer att få."

Jag tyckte det där var så varmt, jag kände kärleken i det.