Det blir kväll och ångesten flyttar in i kroppen. Kramar huden svart. Jag åker buss och dunkar huvudet i fönstret. Det gör så ont inuti. Jag är sjuk. Jag är en sjuk människa. Jag har alltid varit det. Aldrig varit helt frisk. Anton står med en öppen famn, han kramar om mig hårt. Flera gånger. Vi gör som vi gör ibland. Går några meter och kramas igen, går några meter och kramas igen. Det hjälper. Han vet det. Vi smiter in på någon kvarterskrog. Vitt vin? säger han och försvinner iväg för att komma tillbaka med två vinfyllda glas. Tack.
- Hur mår du? Vad händer? Frågar han. Kom får jag din hand. Han håller i min hand, han smeker min hand med mjuka rörelser. Jag vill gråta, men jag gråter inte. Jag är hopplös. Hopplösheten tar plats i mig. Mina skrik är stumma. Jag kan inte för allt i världen förstå hur livet ska bli på riktigt bra. Och Anton säger om allt skiter sig så gifter vi oss om femton år och lever resten av våra liv tillsammans, okej? Och jag säger okej.
Jag säger okej, men vad gör jag undertiden?
2 kommentarer:
kram!
åh snällis
Skicka en kommentar