Den här tomheten. Den här mättnaden. Som om jag har fått nog, men ändå inte kan släppa taget. Det finns ingen plats för honom längre. Det han har att erbjuda mig är inte längre tillräckligt. Och det är overkligt. Det är konstigt hur hjärtat helt plötsligt har vänt honom ryggen utan min tillåtelse. Vad var det som hände? Jag är inte redo att gå vidare än.
Helt plötsligt vill jag stanna kvar och känna allting sådär mycket en gång till. Men nu är det inte längre möjligt och egentligen borde jag vara glad. Men det är svårt när allt känns så vemodigt och det var så skönt att vara sådär kär. Och sen vara sådär jävla säker på att jag var helt förbannat olycklig när det tog slut. Men nu är jag bara avtrubbad och ensam på ett sätt som jag aldrig har upplevt i mitt liv tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar