Det är tisdag och Kille har smsat mig flera gånger under helgen. Nu kommer han över. Jag är stirrig, inne i mig själv. Har varnat. Glömmer att krama om honom. Frågar om han har vinet med sig och det har han förstås. Häller upp ett stort glas rött till mig själv. Andas ut. Mår inte bra. Men är ändå glad över att han är här.
- Får jag lägga mitt huvud i ditt knä? Frågar han.
- Men det är klart att du får, skrattar jag.
- Är det säkert? De allvarliga ögonen. Det nervösa knäppandet i hans händer.
- Helt säkert! Lugnar jag och drar ner honom i sängen. Smeker hans hår ur ögonen.
- Jag har varit så orolig över att du inte vill göra det här längre, fortsätter han. Du har varit så kort i dina sms på sistone. Men du kanske bara är nere?
Jag skruvar på mig. Jag har ju försökt att slita mig. Dra mig ur lite försiktigt. Men det är inte bara det.
- Jag är nog lite nere, suckar jag. I alla fall tror min gamla psykolog det. Jag var hos henne idag och hon insinuerar att jag är deprimerad. Hon frågade om jag behövde en boendestödjare. Är det inte lite vansinnigt?
Kille ler snett och tittar sig omkring. De uppochnervända stolarna. Kläderna som ligger i högar överallt. Disken som står på lut. Maten som ligger och möglar. Kassarna med mat som inte är uppackade. Snuspåsarna som är kastade överallt. Papperskorgen som svämmar över. Spegeln som har gått sönder.
Och jag vill skrika. Jag vill gråta och därför kysser jag honom hetsigt istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar