Lova kör och jag lutar mig tillbaka. Vi pratar och pratar i flera timmar. Och det är skönt. Vi pratar om knutarna, snubbeltrådarna och de fällor vi har ramlat ner i. Det är skönt. Jag klappar hennes kind, skruvar upp musiken och så skriksjunger vi oss igenom Sverige. Och det här är precis vad jag behöver just nu. Det här är alldeles alldeles lagom, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar