Han låter fan aldrig glad när jag ringer längre. Själv låter jag bubblig och uppspelt, och vill berätta allt om min dag. Varje liten mysig detalj, vill jag höra hans röst kommentera. Jag ringer nästan bara när jag är riktigt uppåt numera. Jag tänker att han inte har något annat val då än att haka sig fast i min energi. Men jag blir lika besviken varje gång som han inte gör det. Jag går in i mig själv. Det känns som en fet käftsmäll tvärs över ansiktet. Och jag skäms. Jag skäms så jävla mycket. Jag känner mig så jävla ful och töntig. Här ringer jag och ber om att bli älskad en gång till utan resultat. Jag känner mig så patetisk. Han låter trött. Trött, trött, trött jämt och ständigt. Suck. Jag behöver att han återminstone ger mig lillfingret någongång ibland för att jag ska tycka att allt det här är värt det, för just nu ekar tomheten alldeles för högt i bröstet efter att vi har lagt på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar