OLD TEDDY BEAR.

Jag bor hemma igen. Jag hade glömt hur det var. Hur han var. Pappa. Han tar så mycket plats. Han svämmar över i den lilla lägenheten som de flyttade in i när jag flyttade ut. Jag är den där flugan i hans öga igen. Det rycker irriterat i hans öga när han ser mig. Ändå gör jag allt för att hålla mig undan och inte vara ivägen.

Pappa skriker på mamma. Han brusar upp. Han brusar upp ofta. Blodådrorna i hans tinningar kryper fram som giftiga ormar. Han kallar henne idiot. Han skriker att hon aldrig kan göra någonting rätt. Mamma säger ingenting, hon rör sig tyst när hon försöker göra allting bra igen. Rätar ut duken som har veckat sig.

Jag har ont i magen. En blå och kall känsla som har burit med mig hela livet. Jag kramar om den som en gammal urtvättad nallebjörn. Jag försöker hålla för öronen, men jag hör honom ändå. Jag kan också brusa upp. "DET ÄR DU SOM ÄR EN JÄVLA IDIOT!" skriker jag, men ångrar det jag har sagt med en gång. De lever sitt liv och jag måste leva mitt. Jag kan inte gå in i det där igen. Jag får inte. Det bryter ner mig, rånar mig på allt jag har. Men det är svårt att låta bli. Det är en svart och blixtsnabb instinkt som jag har. Jag måste skydda mamma. Hon får inte tro på allt han säger. Jag har gjort det och det gör allt för ont. Jag måste skydda henne. "DET ÄR DU SOM ÄR EN JÄVLA IDIOT" skriker jag.

Jag vill sätta honom på plats. Jag ryser nu när jag skriver de orden för dem är hans helt och hållet. "Jag ska nog sätta dig på plats". Jag vet inte hur många gånger jag har hört honom säga det. Men jag vill göra det. Jag vill sätta honom på plats. Jag vill få honom att lyssna. "Man behandlar inte någon som man älskar sådär" vill jag att han ska höra. Men han är starkare än vad jag är. Hans rädsla och hans ångest är större. Allt han älskar håller han för munnen på. Vi kvävs och vi dör. Och ändå anser han att det han gör är för vårt eget bästa. Ändå anser han att han gör det han gör för att han älskar oss så mycket.