Vi sitter i hamnen. I hamnen där han en gång för länge sen dansade med mig. En gång för länge sen försökte stjäla kyssar ifrån mig. Det behöver han inte göra längre. Han har mig. Vi äter falafel och pommes som badar i vitlökssås.
- Du gör aldrig någonting för mig, hör jag mig själv säga. Kille säger ingenting. Han vet inte vad han ska säga. Det är inte första gången jag brister ut såhär. Du gööör aaaaldrig nåt fööör meeeej, fortsätter jag stöna teatraliskt när han inte reagerar. Jag gör allt för dig, hela tiden! Jag knyter näven och kör in den löst i hans axel. HALLÅ?
Kille tittar ner i sina händer. Han är trött på att känna sig sämst i vårt förhållande.
- Men vad gör du då? frågar han plötsligt. Jag ryggar tillbaka. Jag blir helt paff. Han har aldrig frågat mig det förut. Jag har hela tiden tänkt att det har varit så självklart för oss båda att det är jag som gör mest. Men nu när han frågar mig vad jag gör för honom har jag inget bra svar. Inget svar alls. Så jag ler pillimariskt och skjuter ut tungan i kinden och rör handen fram och tillbaka. Sen fnissar jag. Kille himlar med ögonen.
- Jag följer med dig ut om kvällarna .... muttar jag tillslut och rycker uppgivet på axlarna.
- Men vadå, det är väl bara trevligt? Kille höjer ögonbrynet frågande. Jag tiger. Jag kommer på att jag inte alls gör mycket för Kille, mer än att alltför ofta kväva mig själv och mina känslor. Men det är ju inte alls hans fel. Det har ju egentligen inte alls med honom att göra även om det känns som om jag gör det för hans skull. Som jag begränsar mig själv gång på gång för att han ska tycka att jag är en kul flickvän. Men det är ju ingenting han begär utav mig! Det är ju mitt eget påhitt.
Helt plötsligt inser jag att Kille aldrig begär någonting utav mig, mer än att jag träffar hans föräldrar någongång om året. Jag åt andra sidan begär allt utav honom. Varje dag slår jag näven i bordet och kräver ditten och datten. Och sedan blir jag sur och otillfredsställd om han inte uppfyller mina krav med en gång. Känslan av att han tycker att jag alltid är sur och pessimistisk kommer jag inte i från. Kanske är det inte bara Kille som behöver förändras utan även jag? Jag har gjort mig alltför beroende av honom i min vardag. Jag behöver honom jämt och surnar till så fort han inte går vid min sida.
Kille tittar ner i sina händer. Han är trött på att känna sig sämst i vårt förhållande.
- Men vad gör du då? frågar han plötsligt. Jag ryggar tillbaka. Jag blir helt paff. Han har aldrig frågat mig det förut. Jag har hela tiden tänkt att det har varit så självklart för oss båda att det är jag som gör mest. Men nu när han frågar mig vad jag gör för honom har jag inget bra svar. Inget svar alls. Så jag ler pillimariskt och skjuter ut tungan i kinden och rör handen fram och tillbaka. Sen fnissar jag. Kille himlar med ögonen.
- Jag följer med dig ut om kvällarna .... muttar jag tillslut och rycker uppgivet på axlarna.
- Men vadå, det är väl bara trevligt? Kille höjer ögonbrynet frågande. Jag tiger. Jag kommer på att jag inte alls gör mycket för Kille, mer än att alltför ofta kväva mig själv och mina känslor. Men det är ju inte alls hans fel. Det har ju egentligen inte alls med honom att göra även om det känns som om jag gör det för hans skull. Som jag begränsar mig själv gång på gång för att han ska tycka att jag är en kul flickvän. Men det är ju ingenting han begär utav mig! Det är ju mitt eget påhitt.
Helt plötsligt inser jag att Kille aldrig begär någonting utav mig, mer än att jag träffar hans föräldrar någongång om året. Jag åt andra sidan begär allt utav honom. Varje dag slår jag näven i bordet och kräver ditten och datten. Och sedan blir jag sur och otillfredsställd om han inte uppfyller mina krav med en gång. Känslan av att han tycker att jag alltid är sur och pessimistisk kommer jag inte i från. Kanske är det inte bara Kille som behöver förändras utan även jag? Jag har gjort mig alltför beroende av honom i min vardag. Jag behöver honom jämt och surnar till så fort han inte går vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar