Jag skäms aldrig över Kille. Jag sitter alltid rakryggad och stolt bredvid honom. Det är viktigt för mig. Jag skämdes alltid över pappa. Han var så fel, inte alls som andra pappor. Han tog så mycket plats hela tiden. Jag var alltid rädd. Ofta satt jag alldeles tyst bredvid honom tills jag blev tonåring och försökte slå mig fri. Det fick jag inte. Jag skulle vara pappas lilla flicka som höll i spegeln när han skulle raka sig. Som putsade hans skor innan han skulle gå till jobbet. Som rollade hans skjortor. Som klippte av de små hårstråna som enivst stack upp på hans kala flint. Han tappade ofta humöret när det inte blev som han ville. Han hade inget tålamod trots att jag gjorde allt jag kunde för han skulle bli nöjd. Jag gick på knäna.
Kille i sin tur har jordens tålamod. Jag får göra vad jag vill och han skriker aldrig. Han ber mig aldrig om något. Han skulle aldrig få för sig att ställa några krav på mig överhuvudtaget. Innan jag träffade Kille var jag rädd för allt som hade med närhet och tillit att göra. Min största rädsla var att bli lika knuten till någon annan som jag hade varit till pappa. Det var en sån stark rädsla att jag inte vet hur många män jag förskjöt och sårade innan jag gav upp killar helt och hållet.
Jag hade lovat mig själv att aldrig leva under någon annans makt igen. Jag var äntligen fri, men ensamheten var tung och ekade ödsligt inuti mig. Jag var full och spickfärdig av längtan efter att bli sedd igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar