Vi har fina lättsamma telefonsamtal igen. Det är skönt. Våra mjuka röster snurrar runt varandra som sockervadd igen. Allt är bra. Han älskar mig. Jag älskar honom. Men fortfarande. Det där kalla, gnagandet som kryper in i mig fastän han protestrerar: Nej, Ariel, vi ska vara tillsammans hela dagarna. Jag lovar. Jag kommer inte sova länge och springa ute sent.
Jag hatar att jag inte tror honom. Men jag gör mig fin. Jag köper nya kläder. Jag tar långa bad och små doftbomber som exploderar på botten. Jag rakar mig och jag sminkar mig omsorgsfullt. För jag tänker om jag gör mig själv oemotståndlig, om jag blir ursnygg, om jag väcker honom ur hans trötta dvala. Då kanske han inte lämnar min sida. Då kanske han håller min hand hårt i sin hela tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar