En oro som gnager. Jag tänker att jag borde lyssna, jaa, att den försöker säga mig något. Men jag vill inte höra. Jag behöver honom och han kommer upp i helgen. När han ringer talar han om vilka han ska träffa och vart det är fest.
Hackspetten hackar svarta hål i mig. Jag är rädd för att han kommer att springa ute hela nätterna, sova länge på morgonarna och inte alls vilja hitta på något om dagarna. Och det gör redan ont.
Jag tänker: Kanske är vi alltför olika för att överleva ett långt liv tillsammans?
Jag tänker: Kanske är vi alltför olika för att överleva ett långt liv tillsammans?
Jag tänker: Hoppas inte! Men kanske ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar