Han är här nu. Det är konstigt och alldeles självklart. När han klev av tåget blev hjärtat dubbelt så stort. Mitt leende åkte upp i höjden och fastnade där. Om jag var ett litet barn hade jag hoppat upp och ner. Jag hade trängt mig in i tåget, förbi alla människor som var påväg ut och kastat mig om hans hals. Jag hade tryckt ner honom på sätet igen och hoppat upp i hans knä. Men jag är inget barn. Och hur ofta måste jag inte påminna mig själv om det? Så jag stod kvar på perrongen och väntade på att han skulle komma ut. Jag väntade och väntade i vad som kändes som en halv evighet. Jag var fånig och knäsvag. Blyg. En snabb puss på mun bara när han äntligen stod framför mig. Men mitt leende, det satt på hela kvällen. Jag kunde inte bli av med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar