Han har varit full och jag har varit ledsen och arg. Jag har haft ont i kroppen. Hela lördagen gick jag runt och trodde att jag värkte ut honom. Att kroppen i rent självförsvar gjorde sig av med honom. Jag vaggade runt i mina föräldrars lägenhet och undrade varför han inte längtade och trånade efter mig varje sekund av varje minut som jag längtade och trånade efter honom jämt. Jag skickade arga och ledsna sms. Jag tänkte om han inte hade varit så bakis så kanske han hade orkat gå upp lite tidigare. Så kanske han hade velat leva aktivt med mig om dagen med! Jag ringde ett kallt telefonsamtal. Jag var svart och kort och frågade när vi kunde ses. Jag grät i luren. Jag grät hela dagen fram tills det att vi sågs. Kille var rädd förstås. Han trodde att jag hade fått nog. Han trodde att jag skulle göra slut. Kanske trodde jag det också, att det var över nu, att kärlekshistorien tog slut här. Att han skulle åka hem till studentstaden igen utan långa långa längtande telefonsamtal ifrån mig. Kanske försökte vi båda förbereda oss inför en mycket kall och lång vinter, där vi stod handfallna och tomma framför varandra. Vi famlade båda efter ord som kunde göra allting bra igen, men vi förblev tysta inför mitt hjärta som slog bakut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar