PART TWO, give me time.

Jag hade ena handen långt nerstucken i min väska och den andra knöt jag hårt. Mina jeans var alldeles för tajta för att jag skulle kunna sticka ner dom i nån av fickorna. Jag ville putta till honom lätt med axeln bara för att få känna om han gick bestämt eller fortfarande i drömmar om oss. Vi slog oss ner på en av uteserveringarna längs sveavägen. Kille la sin hand på bordet. Alldeles skyddslös som en fågelunge låg den där och viskade: lyft upp mig, ta på mig snälla, du kan väl åtminstone snudda vid mig en kort sekund?

Men jag satt alldeles stilla och hela tiden var jag mycket medveten om att mina händer inte rörde vid hans.

- Du pratar inte med mig längre ... du bara gör, sa jag samtidigt som jag vägrade att titta honom i ögonen. Du bryr dig inte om mig! Suckade jag och visste att jag överdrev, men ibland kan det faktiskt kännas så. Kille såg uppgiven ut.

- Men vad är det du vill att jag ska göra egentligen?

- Jag vill att du ska vilja göra saker med mig! sa jag och fortsatte vägra möta hans blick.

- Men vi gör ju saker tillsammans hela tiden! Eller hur?

- Vi gör bara saker som du vill ... surnade jag.

- Men du har ju aldrig några planer, du vill ju aldrig nåt ... Kille slog ut med armarna i en tröttsam gest.

Jag tystnade. Det är sant som han säger, jag har sällan några storslagna planer eller några markerade kryss i kalendern. Inga jättefester inbokade eller så. Men det intresserar mig inte heller. Jag vill bara att han ska göra tid för mig på samma sätt som han gör tid för sina vänner. Tid då vi kan ses och umgås, bara vi två. Istället får jag den tiden som blir över. När han råkar befinna sig hemma, när han ligger utslagen framför tvn, när han slänger i sig sin frukost, när han sitter framför datorn. Och han förstår verkligen inte att det är skillnad. Istället älskar han den tiden då han får göra sitt, men ändå ha mig hos sig. Han menar på att vi umgås då. Men jag tycker inte det. Jag tycker verkligen inte det. Och när vi väl kommer till skott och gör saker, ja då gör vi saker som han vill! Det finns inte ens chans att vi skulle gå en promenad eller stänga av tvn bara för att prata. Nej, när vi väl kommer till skott då måste vi slå på stort. Då måste vi träffa andra, käka ute eller dricka mycket vin.

- Vi kanske är alltför olika bara? suckade jag och la min hand över hans som en gammal reflex.