SLEEPLESS NIGHTS.

flickr: no but and or yes

Jag kunde inte somna inatt. Jag fick panik. Jag saknade honom så mycket och saknaden började gräva i mig. Ett stort svart hål som spelade sorgliga gramofonskivor på repeat. Ihålig var jag. Urholkad på alla andra känslor. Jag kippade efter hans värme utan resultat. Jag vände och vred på mig, men min kropp hade fått vassa kanter som tvingade mig att byta ställning var femte minut.

Babe, jag vill va hos dig, skriver jag till honom i ett meddelande på telefonen. Jag vill bara att du ska ligga bredvid mig. Jag vill känna värmen ifrån din kropp. Jag vill ha dina snälla milda ögon. Finns du fortfarande?

För sån är jag. När människor reser bort tror jag att de försvinner, att de inte finns längre. Det har jag trott sen jag var liten och det är också därför saknaden blir så stor och desperat. Tänk om jag aldrig mer får se honom igen. Men han skriver tillbaka att han finns. Ja, bara en liten bit bort. Han skriver att han saknar mig med. Och jag att är fin. "Du är så fin, vet du det?" skriver han.

Jag vet inte det.

Jag saknar hans doft. Hans lukt. Jag skriver ett till meddelande och anklagar honom: "Varför lämnade du inte kvar någon tröja här som luktade du?". Men i samma stund som jag skriver det, slår det mig. Vårt smutsiga gamla täcke ligger ju fortfarande i tvättkorgen och jag vet att jag inte är riktigt klok när jag tassar upp i det becksvarta så tyst jag bara kan. För det är viktigt nu att pappa inte vaknar till. Det är viktigt att han inte frågar vad jag håller på med nu när jag är tokig av längtan. Jag drar upp vårt blårandiga täcke ur botten av den smutsiga korgen. Jag är galen av saknad när jag snurrar det runt mig. Jag håller i det hårt som en snuttefilt, mina knogar vitnar. Jag drar in doften i näsan, det är fantastiskt. Det luktar Kille. Det luktar gammal älgskog och svagt av hans parfym. Jag låter täcket krama om mig. Jag låter täcket vyssa mig till sömns för jag är hemma nu.