Släpp inte, svarade han tillslut efter jag hade suttit och stirrat mig blind på en svart display med en ångest som stegrade med varje sekund.
Jag ville vara arg. Jag ville skrika och spotta på honom: DU BRYR DIG INTE OM MIG PÅ RIKTIGT JU, du låtsas ju bara! Men istället förvandlades jag till den lilla teskedsgumman som viskade: Jag vill vara hos dig. Jag vill ligga gömd på ditt rum som en hemlighet.
-Fast det funkar ju inte i längden babe, du får inte gå ner dig nu, svarar han torrt och sådär så att jag faller platt till marken.
Jag vill kramas med dig. Jag vill försvinna in i dig, när ses vi? snyftar jag där jag står på botten av allt och skriker: Äääälska mig snääällah.
- Om ett par tre veckor. Jag hatar när du mår dåligt och jag bor så långt bort, skriver han tillbaka. Men jag tror att han ljuger. Jag tror han tycker att det är oehört skönt att slippa ha med mig överallt som en apa på axeln när jag mår såhär. Men jag försöker ändå en sista gång eftersom jag inte förstår bättre. Jag vill åka upp till dig så fort jag vaknar imorgonbitti, får jag det? skriver jag och jag vill så gärna att han ska svara: Ja gör det! för guds skull kom!
Och någonstans långt inuti mig tror jag faktiskt att han ska svara precis så. Någonstans står fortfarande det där förväntansfulla barnet med de blåa ögonen kvar i mig och väntar på att den där önskan som äntligen ska få gå i uppfyllelse. Men han skriver inte så. Han skriver: "Jag tror att jag skulle vilja vara ensam här ett tag till. Så känns det nu iallafall."
Och jag lovar att jag dör när jag läser det. Jag som räknar dagarna. Jag som tänker på honom jämt. Jag som skulle jubla om jag bara fick skymta honom på stan en dag i en halv minut. Jag dör.
Jag dör.
2 kommentarer:
Vet inte vad jag ska skriva men vill inte gå härifrån utan att skriva någonting.
Har läst inlägget ett par gånger nu. Dina kvävda rop på hjälp. Hans svar. Jag förstår att du dör. Och jag kan inte låta bli att tänka att han är en idiot som svarar så. Och kanske du lite också nästan, som gjort dig så beroende av honom. Men jag vet ju hur det är. Jag har varit i nästan precis samma situation som du. Suttit på botten av brunnen och vädjat plocka upp mig jag är svältfödd på dig, men fått till svar att inte nu, måste fixa lite saker först.
Jag tror att det enda som hjälper är att ta det där riktigt stora snacket. Om alkoholen, självuppoffringarna, allt. Och om inte det hjälper göra det allra jobbigaste; lämna och göra sig beroende av sig själv igen (eller för första gången någonsin).
Du skriver så vackert om er. Den här bloggen är ett milslångt kärleksbrev. Jag önskar er båda allt gott.
Åh det här är en fantastisk kommentar. Jag älskar det där "Och kanske du lite också nästan, som gjort dig så beroende av honom."
Du har alldeles rätt förstås. Och det bekymmrar mig.
Tack så mycket.
Skicka en kommentar