Sju dagar och hundrasextioåtta timmar sen vi sågs. Igår kröp jag in i en annan mans famn. Inte rent fysiskt förstås, det skulle aldrig falla mig in (... I think?). Men vi satt uppe länge och pratade med varandra. Och jag lät honom trösta mig med gamla minnen ifrån förr. När jag var arton-nitton och det var hans händer jag hade innanför min tröja. Hans sms som fyllde min inkorg. Hans musik som spelades i mina öron.
Självklart kunde jag inte låta bli att fantisera om vart jag hade befunnit mig idag och hur jag mått om det hade blivit vi två istället. Nu blev det inte så eftersom vi båda var två rädda och vilsna harar som sprang i vartsitt spår. Men tänk om jag inte hade lämnat honom för ett nytt land var sjätte månad. Tänk om jag hade stannat kvar?
För han var en sån där som lagade mat. En sån där som tyckte om att prata och gå långa promenader. Han var en sån där som var nyfiken på livet. En sån där som ville lyfta och titta under varje sten. Han var en sån där som tog sig tid. En sån där som hade drömmar.
Jag blundade och jag mindes hans sökande händer. Hans rödkrulliga hår. De långa stuprörsbenen. De stora händerna. De stirriga ögonen. Det nervösa som sprattlade runt inuti hans kropp. Jag blev varm och sådär mosigt glad tills jag drabbades av det dåliga samvetet.
Jag älskar ju min kille. Och jag vill ha min kille och ingen annan kille. Det vet jag helt säkert. Men jag behöver att han tar mig på allvar. Jag behöver att han håller i mig hårt. Jag behöver att han gör en kraftansträngning, jag behöver att han tar i ifrån tårna. Och jag vet inte om han kan göra det. Jag vet inte om han vet hur man gör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar