Jag vet inte heller. Jag är inte där du är, men jag är vilsen och rädd och ENSAM. Sitter på bussen hem och tänker att jag inga vänner har att prata med och önskar att du fanns här och att vi kunde prata. Och framförallt att allt tänkande och det kommande pratandet skulle leda till något, till bättrande till fullt levande och även lite lycka, lite trygghet och ro.
Åh, mm. Gu. Jag har en sån ångest ikväll. Livrädd. Det MÅSTE bli bra, hur kan vi göra bra Ellen? Huur? Hur mycket kan man prata sig igenom det om man ändå inte vågar ta ett enda steg åt ett håll där man inte har satt sin fot tidigare? Vad är du rädd för? Hur ser din ensamhet ut? Hur hamnade du i vilsenheten? Så många frågor.
Svaret är väl att det är olika sätt för olika människor och det enda som finns är att pröva, och alla andra klyschor som kan tänkas infrias. Jag försöker tänka att om jag blir en optimist så, och jag vet att det egentligen stämmer, skulle nog mina problem vara små. Men varför förminska dem och vara medel tillsammans med alla andra när man kan vara så lågt på botten med njutningen att själv få strö salt i sina sår och se på sitt förfall? Men så är väl den där medelmåttan, den där "nöjda" människan faktiskt just det. När någon uppnått den platsen i livet spelar det ingen roll att man ser löjlig oavsett om man är kär eller bara funnit sin ro, sin plats (det lät väldigt mycket som jantelag men det menade jag inte), om man faller lite för grupptrycket och det där, för man känner sig trygg hos någon, sig själv eller annan.
Ärligt talat vet jag inte om det hjälper att prata. Jag har aldrig riktigt suttit och pratat med någon, bara gråt-snor-skrovalt ur mig ord som kommit för stunden, som inte förändrat någonting alls. Men jag är väl lite optimistisk (naiv?) jag hoppas, innerligt, att när man kan prata och det hjälper då är det rätt person (till då, för då). Att kunna sätta ord på det dåliga måste ju vara ett första steg mot förändring och med tiden förbättring. Men det kan vara jobbigt att låta de orden som hjälper och verkar bäst i längden att verkligen sjunka in, för det kan betyda separation från ens vanor, ens trygghet i sin osäkerhet, i de kända baksidorna, i rädsla för vad som kan komma, eller inte kommer komma.
Jag är rädd för att det jag behöver är det jag inte vågar. Jag förstår inte hur och när jag ville ha den relationen jag har men är livrädd för det som innebär att lämna den, samtidigt älskar jag allt och alla runt omkring den, men just nu vet jag inte riktigt om honom.
Jag är ensam i det att jag när jag som mest behöver prata inte har den där personen som självklar lyssnare. Jag skriver till dig, och det är något, men det är en bekvämlighet, en total anonymitet, även om jag är medveten om att det finns en riktig människa av kött och blod på andra sidan som läser (och säkert några till). Men jag har aldrig pratat med någon och vet inte hur jag skulle hantera det. Fast mest är jag nog rädd för hopplösheten, att allt pratande bara slår knut på sig själv, för jag vill ha svar och lösningar, men jag vet och vill nästa inte ha några svar. Jag vill att saker ska kännas rätt och bara vara rätt. De saker jag behöver prata om känns som saker att antingen acceptera eller att lämna för, det är den där känslan, du vet, den där dragkraften, som kanske är det enda som finns eller just den där saken som finns och väger bort allt. Det beror nästan bara på stunden. Att prata om de innebär i så fall att komma fram till vilken av dessa två tolkningar jag anser känslan ger.
Vilsen? Jag vet inte. Tiden går så fort och jag har bara flytit med, jag har inte ens tänkt på detta är vad jag vill och jag vågar inte göra slut. Jag ångrar inte mina tidigare beslut men många runt omkring mig får det att kännas som om jag slösat min tid, men inte är jag visare med den nu för det?
Osammanhängande tankar för i kväll: Livet är för kort för att tycka synd om sig själv. Gräset verkar grönare på andra sidan (men om det inte är det? inte kan man bara gå tillbaka då?).
Trots det långa brevet glömde jag säga en sak. Jag tänker ibland på om jag skulle vilja träffa dig, för trots att jag är lite dramatiskt lagd och brukar fantisera om liknande möten (med folk jag bara skriver till på internet) har jag inte ens gissat på hur du ser ut, inte ens trots små ledtrådar du gett. Det hade varit så fint att sätta ett ansikte och person till orden och livet, men jag vet inte om jag vågar, absolut inte för att jag tror att jag skulle bli besviken men för att jag inte vet vad det skulle innebära eller snarare hur jag skulle reagera. Men så tror jag inte du vill, men om du skulle vilja och är i Göteborg en gång så tycker jag du ska säga till. Kram!
"Jag är rädd för att det jag behöver är det jag inte vågar." Det är också min största rädsla. Det känns så hemskt. Det känns nästan som att göra våld på sig själv. Och den här hopplösheten. Jag vill inte ens prata om den för då kanske det betyder att jag redan är i den. MEN ALLT MÅSTE BLI BRA EN DAG ELLEN. Och vi blir visa med tiden. Det måste vara så. Du måste ha rätt i det.
Jag säger till om jag kommer till Göteborg, jag kanske inte heller vågar, men det skulle vara att trotsa mig själv om jag gjorde det ändå och det skulle kännas gott i efterhand tror jag.
Det låter fint! Gjorde mig lite glad. Men det känns lite överdrivet, jag alltså, alltså jag är nog mest dramatisk, speciellt om kvällarna, men ja det ordnar sig.
9 kommentarer:
Jag vattnar!
Kram
jag med :)
VARFÖR KAN JAG INTE HÅLLA I EN ENDA KÄNSLA TILLRÄCKLIGT LÄNGE!?! VATTNA MIG VATTNA MIG TILLS JAG DRUNKNAR OCH SLUTAR ATT KÄNNA
JAG MENAR JU INTE DET DÄR
MEN LIKSOM
HUR LEVER MAN?
VAD GÖR VANLIGA MÄNNISKOR NÄR DE KOM HEM TILL SIN ENSAMMA VRÅ DÄR DE ELAKA ORDEN EKAR, DÄR SÅRET ALDRIG LÄKER
VAD GÖR VANLIGA MÄNNISKOOOOR
gu jag vet inte alls
Jag vet inte heller.
Jag är inte där du är, men jag är vilsen och rädd och ENSAM. Sitter på bussen hem och tänker att jag inga vänner har att prata med och önskar att du fanns här och att vi kunde prata. Och framförallt att allt tänkande och det kommande pratandet skulle leda till något, till bättrande till fullt levande och även lite lycka, lite trygghet och ro.
Åh, mm. Gu. Jag har en sån ångest ikväll. Livrädd. Det MÅSTE bli bra, hur kan vi göra bra Ellen? Huur? Hur mycket kan man prata sig igenom det om man ändå inte vågar ta ett enda steg åt ett håll där man inte har satt sin fot tidigare? Vad är du rädd för? Hur ser din ensamhet ut? Hur hamnade du i vilsenheten? Så många frågor.
Svaret är väl att det är olika sätt för olika människor och det enda som finns är att pröva, och alla andra klyschor som kan tänkas infrias.
Jag försöker tänka att om jag blir en optimist så, och jag vet att det egentligen stämmer, skulle nog mina problem vara små. Men varför förminska dem och vara medel tillsammans med alla andra när man kan vara så lågt på botten med njutningen att själv få strö salt i sina sår och se på sitt förfall?
Men så är väl den där medelmåttan, den där "nöjda" människan faktiskt just det. När någon uppnått den platsen i livet spelar det ingen roll att man ser löjlig oavsett om man är kär eller bara funnit sin ro, sin plats (det lät väldigt mycket som jantelag men det menade jag inte), om man faller lite för grupptrycket och det där, för man känner sig trygg hos någon, sig själv eller annan.
Ärligt talat vet jag inte om det hjälper att prata. Jag har aldrig riktigt suttit och pratat med någon, bara gråt-snor-skrovalt ur mig ord som kommit för stunden, som inte förändrat någonting alls. Men jag är väl lite optimistisk (naiv?) jag hoppas, innerligt, att när man kan prata och det hjälper då är det rätt person (till då, för då).
Att kunna sätta ord på det dåliga måste ju vara ett första steg mot förändring och med tiden förbättring. Men det kan vara jobbigt att låta de orden som hjälper och verkar bäst i längden att verkligen sjunka in, för det kan betyda separation från ens vanor, ens trygghet i sin osäkerhet, i de kända baksidorna, i rädsla för vad som kan komma, eller inte kommer komma.
Jag är rädd för att det jag behöver är det jag inte vågar. Jag förstår inte hur och när jag ville ha den relationen jag har men är livrädd för det som innebär att lämna den, samtidigt älskar jag allt och alla runt omkring den, men just nu vet jag inte riktigt om honom.
Jag är ensam i det att jag när jag som mest behöver prata inte har den där personen som självklar lyssnare. Jag skriver till dig, och det är något, men det är en bekvämlighet, en total anonymitet, även om jag är medveten om att det finns en riktig människa av kött och blod på andra sidan som läser (och säkert några till). Men jag har aldrig pratat med någon och vet inte hur jag skulle hantera det. Fast mest är jag nog rädd för hopplösheten, att allt pratande bara slår knut på sig själv, för jag vill ha svar och lösningar, men jag vet och vill nästa inte ha några svar. Jag vill att saker ska kännas rätt och bara vara rätt. De saker jag behöver prata om känns som saker att antingen acceptera eller att lämna för, det är den där känslan, du vet, den där dragkraften, som kanske är det enda som finns eller just den där saken som finns och väger bort allt. Det beror nästan bara på stunden. Att prata om de innebär i så fall att komma fram till vilken av dessa två tolkningar jag anser känslan ger.
Vilsen? Jag vet inte. Tiden går så fort och jag har bara flytit med, jag har inte ens tänkt på detta är vad jag vill och jag vågar inte göra slut. Jag ångrar inte mina tidigare beslut men många runt omkring mig får det att kännas som om jag slösat min tid, men inte är jag visare med den nu för det?
Osammanhängande tankar för i kväll:
Livet är för kort för att tycka synd om sig själv.
Gräset verkar grönare på andra sidan (men om det inte är det? inte kan man bara gå tillbaka då?).
God Natt, jag är mycket trött nu.
Kram!
Trots det långa brevet glömde jag säga en sak.
Jag tänker ibland på om jag skulle vilja träffa dig, för trots att jag är lite dramatiskt lagd och brukar fantisera om liknande möten (med folk jag bara skriver till på internet) har jag inte ens gissat på hur du ser ut, inte ens trots små ledtrådar du gett.
Det hade varit så fint att sätta ett ansikte och person till orden och livet, men jag vet inte om jag vågar, absolut inte för att jag tror att jag skulle bli besviken men för att jag inte vet vad det skulle innebära eller snarare hur jag skulle reagera. Men så tror jag inte du vill, men om du skulle vilja och är i Göteborg en gång så tycker jag du ska säga till.
Kram!
"Jag är rädd för att det jag behöver är det jag inte vågar." Det är också min största rädsla. Det känns så hemskt. Det känns nästan som att göra våld på sig själv. Och den här hopplösheten. Jag vill inte ens prata om den för då kanske det betyder att jag redan är i den. MEN ALLT MÅSTE BLI BRA EN DAG ELLEN. Och vi blir visa med tiden. Det måste vara så. Du måste ha rätt i det.
Jag säger till om jag kommer till Göteborg, jag kanske inte heller vågar, men det skulle vara att trotsa mig själv om jag gjorde det ändå och det skulle kännas gott i efterhand tror jag.
KRAMAR!
Det låter fint! Gjorde mig lite glad.
Men det känns lite överdrivet, jag alltså, alltså jag är nog mest dramatisk, speciellt om kvällarna, men ja det ordnar sig.
Skicka en kommentar