Men redan första dagen i Studentstaden när jag ser honom så händer någonting med mig. Han är så tydlig. I ett myller av människor är han självlysande. Han ristar sig in i mig. Det går inte att värja sig. Och sen när alla små fåglar viskar i mitt öra att han gillar mig utan ha någon aning om hur mycket jag gillar honom. Så rodnar jag och hoppas att det inte ska synas.
Och när jag ser honom så övar jag på att säga hej tusen gånger tills han står framför mig och jag äntligen säger det: H-e.j. Tre små bokstäver och jag måste kämpa med varenda en.
Han kryper in i mig. Han fäster små moln i mina öron. Och han är det snyggaste jag någonsin har sett. Allting med honom tilltalar mig. Allting i honom talar till mig. Kom. Och jag kan inte hejda mig trots att jag försöker. Om jag bara fick ... om jag bara vågade ... Det är elektriskt. Vi snuddar vid varandra och en stöt går igenom min kropp.
Kärleken brusar upp i mig och efter det är ingenting sig likt.
Efter det ska jag aldrig uppskatta min ensamhet så mycket som jag en gång gjorde - någonsin igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar