Det är lördag och jag är hejdlöst trött. Jag vacklar fram med en svart gardin framför ögonen. Vi ska ses idag också eftersom det var sagt så ifrån början. Orkar du? Frågar Kille när jag står i dörren på väg hem för att duscha och byta om. Jag rycker på axlarna. Orkar egentligen inte. Jag vill inte att vi ska börja i den här änden, säger han. Jag vill inte att vår relation ska bygga på att vi går hem till varandra om nätterna. Han rycker in mig i hallen igen, stänger dörren. Kysser mig länge. Sen säger han: När vi ses ikväll så börjar vi om ifrån början. Då kramas vi bara igen, okej? Och jag nickar stumt. Ler. Min förnuftiga lilla man.
Timmarna går och när klockan slår sju ser jag ut som ny igen i en sandfärgad klänning med små svarta spännen i mitt vitblonda hår. Vi kramas precis som vi har lovat varandra. Vi promenerar ner till vattnet. Jag har med mig en flaska vin och en påse chips. Vi pratar och skrattar och det ligger en spänning i luften hela tiden. Kille har stånd. Men va fan, jag hatar att det blir såhär, säger han och vrider oroligt på sig. Jag vill bli full, säger han sen och dricker mer av vinet än vad jag gör. När det har tagit slut frågar han om vi inte ska gå upp och sätta oss på en bar. Jag säger okej fastän jag är trött. Jag är så trött. Jag staplar fram som i en dimma.
Vi dricker mera vin. Vi pratar med andra som också sitter på uteserveringen och Kille gör det så lätt. Själv måste jag pressa fram alla ord. Själv måste jag kämpa för att dra in gemenskapen och försöka koppla av ibland alla dessa främmande ansikten.
- Jag vill ju bara gå hem med dig igen, säger Kille som bara bor fem minuter bort.
- Jag vill jag med, säger jag. Eller jag vill bara gå hem till dig och sova lite.
Och så går vi. Och så ligger vi i den där sängen igen. Kramas. Luktar på varandra. Och jag älskar hans händer på min kropp. Under min klänning. Vi är nakna igen. Det går så fort. Vi har så bråttom. Plötsligt är han i mig. Hetsig. Hård. Blöta av svett båda två. När det är över är jag så lättad och så tom att jag börjar snyfta. Tårar rullar nerför min kind.
- Vad är det vi gör? Säger jag.
- Jag vet inte.
- Men hur skulle du definiera det? Dejtar vi nu eller vadå?
- Vi befinner väl oss i något slags förstadie till dejting.
- Alltså jag vill inte vara vän med dig. Jag har inget behov av det, förstår du? Säger jag.
- Okej, men då dejtar vi väl då, säger han som är rädd.
- Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet inte ens om vi kan bli tillsammans igen. Men jag tycker om dig och jag tycker om att tillbringa tid med dig, suckar jag.
Han drar mig intill sig, men plötsligt har jag blivit svart. Han är så feg och jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar att han ingenting alls vet. Han är så liten och förvirrad och han tror att jag har förändrats. Att jag har blivit någon annan och att det ska bli annorlunda och bättre bara därför. Men jag har inte förändrats, vill jag skrika och det har inte du heller. Och jag vet precis vad det här förhållandet innebär. Jag vet precis hur det kommer att bli, men jag är villig att kämpa för att vi ska klara av det bättre den här gången. Jag tror att vi kan prata oss ur alla svackor. Jag kan stå ut i att hamna i gamla hjulspår för jag vet att det går över.
Men vet du det? Tänker jag. Kan du orka? Kan du vara stark för två när det behövs? Eller kommer du att stänga av när det blir svårt och tro att inga utvägar finns förutom den som leder dig bort ifrån mig?
Jag klär på mig och jag går hem för det känns som om huvudet kommer att sprängas i bitar när som helst.
7 kommentarer:
Jag känner bara för att säga: "Nej, Ariel!"
Allt jag läste fick mig att tro att du inser att han är feg, att om det är någon som kommer försöka komma ur hjulspåren är det du, du kommer bära så mycket av det ansvaret, om man kan kalla det så, tror jag.
Jag hade nog också försökt om jag trodde att det skulle förändras, men som du skriver känns det inte så. Orkar du verkligen det?
Det känns som om det inte varit lika jobbigt för honom, någon gång, att säga okej vi dejtar väl då, känns inte som någon risk för honom. Men åter igen, tänk och var försiktig. För mig, långt bort, känns det som om du nog kommer vara den som strävar mest för det nya, för han har väl lovat dig förut att ändra på sig för din skull?
Jo, jag har börjat på en liten present eller vad man ska kalla det, till dig. Du får den lite halvdan, men den kommer växa. Varsågod.
http://open.spotify.com/user/ellennilsson/playlist/6rkPA7sb78F4Ub33wBEYDy
Lite töntigt, men jag ville ge dig något. Kramar från vännen.
Ellen - Du är det mest ljuvliga på internet. FINNS DU? börjar jag i min tur nästan undra nu. Du som tillägnar mig en spotifylista med sånger som förstår mig. I love you.
Du har rätt förresten, sakta men säkert börjar jag också inse allt det där. Jag har inte hört av mig. Men jag tänker att om han gör det, så tar vi en kaffe och sen berättar jag allt jag känner och ser jag inte en spark i hans ögon då som säger JAG VILL försöka engagera mig på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort, ser jag inte det så ger jag upp för sista gången.
Men är du ändå inte lite förändrad den här gången? Har du inte lite mer skinn på näsan? Inser du inte att du är värd lite mer? Jag vill tro det iaf...
Jag finns!
Jag tycker det låter bra.
Och till anonym, även om Ariel har mer skinn på näsan måste ju kille vara med på det, man ska inte vara ensam att kämpa för ett förhållande.
Mmm, försöker få bra låtar så tar lite tid, men den ska växa ska du allt få se!
Jag tycker inte han verkar kämpa alls.
Anonym - Den här kommentaren är så fin på nåt sätt. Jag har inte ens tänkt på att jag har skaffat mig mer skinn på näsan. Men det har jag faktiskt. Och jag är värd mer. Men tänk om det visar sig att jag har fel. Jag står inte ut med ensamheten.
Ellen - Jag ser fram emot det.
Anonym - Jag blir så ledsen när du säger så, men det är väl den hårda sanningen.
Skicka en kommentar