ph: wai lin tseEn tomhet. En dröm om en annan man som kan älska mig bättre. En dröm om en annan man som har idéer och energi som räcker till för två. En dröm om en annan man som inte är rädd. Jag vet inte. Jag vet inte vad det är vi håller på med?
Jag vågar inte fråga. Jag vill inte veta just nu.
Först var det kärlek, nu är det kött.
Nu ringer vi varandra kvart i tre på natten och frågar: Är det okej att jag kommer över?
Och visst att hans händer talar ett annat språk. Visst att jag märker att hans händer har saknat mig. Att hans kropp dras till min även när han sover. Men kanske är det allt? En gammal vana att slippa tänka i.
- Jag är glad att du är här, säger han. Men det räcker inte. Säg någonting som får mig att tro. Säg någonting som får mig att hoppas. Säg någonting som får mig att vilja. Säg någonting som får mig att orka för snart blir du mig likgiltig.
Jag vågar inte fråga. Jag vill inte veta just nu.
Först var det kärlek, nu är det kött.
Nu ringer vi varandra kvart i tre på natten och frågar: Är det okej att jag kommer över?
Och visst att hans händer talar ett annat språk. Visst att jag märker att hans händer har saknat mig. Att hans kropp dras till min även när han sover. Men kanske är det allt? En gammal vana att slippa tänka i.
- Jag är glad att du är här, säger han. Men det räcker inte. Säg någonting som får mig att tro. Säg någonting som får mig att hoppas. Säg någonting som får mig att vilja. Säg någonting som får mig att orka för snart blir du mig likgiltig.
4 kommentarer:
Fin bild. Det är ungefär allt jag kan säga. Förut tyckte jag det var svårt att inse lite att du fanns på riktigt när jag bara sett dig på internet, men ju mer du skriver desto mer inser jag att du finns, för inget är svart och vitt. Man önskar man kunde säga de rätta orden, reda ut allt. Kanske är detta vad ni behöver för att säga hejdå? Det känns inte som om du riktigt vill ha det här nu, tror jag. Kram!
vill bara säga att jag fortfarande är här och följer dig. kan inte heller säga något, vill stötta dig på den vägen du vill gå men förstår att du ännu står i vägskälet.. sen gör det ont i mig också, avundas att du ändå får vara nära igen och inte jag. även om jag vet att jag inte längre borde drömma om det.... kram till dig.
Jag kan inte sova. Jag ligger ofrivilligt sömnlös för första gången på länge. Jag borde kanske vara glad att ångesten hållt sig borta så länge. Men det har gjort att jag glömt hur jag ska hantera den. Jag vill bara skrika. Rakt ut. Tills lungorna töms. Sen vill jag sova i en evighet. Trycka på paus tills jag hittat min styrka igen. Jag är så rädd. Rädd för livet. Jag saknar inte honom längre. Jag tror jag kommit över honom. Eller jag vet inte. Men den ångesten han gav mig sprider sitt gift till andra områden. Jag börjar tvivla på mig själv inom alla områden. Tror inte jag duger till nått. Litar inte på mina vänner. Min familj. Tycker dom verkligen om mig? Och jag hatar att det han gjorde förminskat mig så. Om nån timme ringer klockan och jag måste klistra på ett leende och kliva upp. Nån kommer säga att jag ser trött ut. Jag kommer svara att jag det är svårt att sova i värmen. Och dom godtar det. Hur skulle dom kunna förstå?
Ellen - Jag finns! Men jag förstår. Och det här är kanske vad vi behöver. Vad jag behöver. Jag är så förvirrad. Fortfarande.
Stina - Åh, livet är konstigt. Jag vill inte att det ska gör ont i dig. Jag tror bara att jag står i det här vägskälet nu för att hålla smärtan borta. Jag står inte ut med att lämna detta fastän jag kanske borde. Vi kanske behöver den här tiden för att göra nya drömmar? Jag försöker minnas vad jag drömde om innan jag träffade honom. Minns du?
Mari - Jag känner igen det där i mitt eget liv. Dessa tvivel om sig själv som man bryter ner sig med för att försöka förstå varför han gjorde som han gjorde. Vi måste sluta. Jag tycker om dig Mari, är det konstigt? Får jag göra det? Jag tror att den där tilliten är så viktig i det här läget, man måste utnyttja de resurser som finns runt omkring en. Du måste tala om det onda och sen förvånas över hur många i din omgivning som är villiga att plåstra om dig i det tills du är på fötter igen. Jag tänker på dig Mari. Jag vill att du ska kunna sova. Jag vill dra av ditt leende för att du ska förstå att du blir accepterad och mottagen ändå. Och människor kanske inte behöver förstå? De kanske bara behöver finnas där?
Skicka en kommentar