Det är torsdag. Klockan är tolv på natten och jag går med vinvingliga ben hem till Kille. Jag ser blek ut, mina händer skakar. Det är någonting som inte stämmer, men jag orkar inte bry mig om det just nu. Han är glad att se mig fastän han är trött och ska jobba imorgon. Själv har jag semester, en semester som håller på att ta livet av mig. Jag är så långt ute och cyklar nu. Jag kan fortfarande inte äta ordentligt, jag dricker vin varje kväll och snusar två dosor om dagen nu. Och jag vet att han är den sista människan som skulle be mig att sluta.
Vi ligger i hans säng.
- Titta på himlen, säger han. Visst är den fin? Men titta då! Äh, du tittar ju inte.
Jag ligger på hans axel och jag är så trött.
- Jag kom bara hit för att ligga såhär, är det konstigt?
Han kysser min panna. Stryker mitt hår. Du e fin ...
Vi talar inte om framtiden. Vi har bestämt oss för att bara vara här och nu. Inte tänka så mycket, bara känna.
Och jag känner på de små krulliga hårstråna på hans bröst. Jag kysser hans hals. Andas tungt i hans öron när han drar upp mig över sig sen. Han kommer snabbt, lovar att han ska gottgöra mig. Men jag är så trött. Somnar på hans arm. Vaknar med ett ryck en timme senare. Hinner med nöd och näppe in på toaletten. Sen kräks jag. Kroppen har verkligen fått nog nu. Och jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar