Går det här att förstå? Jag vet inte.
Men hans ögon, OCH HUR MYCKET ÖNSKAR JAG INTE ATT JAG KUNDE SLUTA SKRIVA OM HANS ÖGON? Men hans ögon! Ett hem. Ett bo. Ett annat liv att hela sig i.
Hans finurliga leende, hans dåliga skämt, hans nervösa fingrar.
Vi har det så bra tillsammans. Och jag vet, jag vet ju. DET HAR INTE ALLTID VARIT SÅHÄR.
Men just nu. Just nu. Får jag lägga huvudet i ditt knä? Kan du smeka min kind? Kan du kyssa mina läppar mjukt? Får jag dofta på din hals? Får jag säga att du är snygg i de där jeansen?
Och din röst. Hur ska jag kunna berätta om din röst som saknar vassa kanter, som inte kan bli skarp, som påminner om vanilj, som aldrig kan göra mig illa förutom med ord som jag inte vill höra som ammunition?
Och hur uppenbart är det inte nu att jag aldrig har släppt dig, att du har legat i mig hela tiden och bara väntat på att jag ska plocka fram dig igen. Och nu är du här, i mig och överallt. Och hur länge till ska jag kunna hålla dig ifrån mig innan det brister och du rinner över i mitt liv på riktigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar