Hans ögon, åh gud, kan jag få bygga ett bo där i? Fortfarande rödkantade av sömn efter en nap mitt på dagen. Och jag kan inte förmå mig själv! Och hur mår du? Och igen är jag sådär attraherad av dig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och du hör ju hemma i mig också, visst känner du det också nu? Jag ser det. Vi har förändrats, du hade rätt.
Men jag måste prata med dig nu eftersom jag har lovat mig själv. Eftersom både Greta och Kim smsar mig stup i kvarten och säger åt mig att vara stark. Så jag säger det: Vi måste prata! Fastän du säger att du skulle vilja att vi undvek det just nu så måste jag envisas. Vi måste prata! Och plötsligt rasar det ur mig: Jag tänkte lämna dig idag. Jag tänkte säga hejdå, förstår du?
Och du ser så ledsen ut. Det ser ut som om jag skjuter dig rakt i hjärtat. Du säger: Vadå? Aldrig mer? Lämna mig? För alltid? Du säger att du inte vill det. Och du pratar! Äntligen! Du öppnar upp. Du säger att du är så jävla rädd. Att du är så jävla jävla rädd för att såra mig. Att du aldrig vill såra mig någonsin igen.
- Men tror du inte att jag är medveten om jag att jag kan bli sårad av dig? Tror inte du att jag har det i bakhuvudet varje gång vi ses att det kan hända? Tror du inte jag tar det i beräkning inför varje sms jag skickar? Lyssna, jag vet det och det är bara mitt beslut om jag vill utsätta mig för den risken igen, eller hur? Och det är faktiskt inte det som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig mest är att du ska stänga av. Det är min största rädsla. Att du en dag bara stänger av, släcker lyset och slutar prata. Det är det som jag inte kan stå ut med. Tanken på att du ska stänga av, det är den tanken som gör det så svårt för mig att balansera på den här vägen. Jag vill inte att du stänger av. Jag vill inte att du slutar prata.
Du ser snopen ut. Du säger att du inte tänker stänga av. Du säger att du inte fungerar så. Men du säger att du inte kan sluta tänka på framtiden och hur det kommer att bli. Du säger att du inte vill att det ska bli som förut.
- Men hur var det förut då? Frågar jag och vill gömma mitt hjärta för allt det fula och allt det svarta som jag kommer att få höra om mig själv nu. Men jag måste ju få veta. Jag måste gå igenom den eld som jag har bävat för så länge nu.
Han säger: Jag var så egoistisk Ariel. Och jag vill inte vara det mer. Jag gjorde bara min egen grej. Allting handlade bara om mig! Jämt. Och det känns som om du inte fick något rum att vara dig själv i.
Jag blir stum, helt tyst. Vad är det han säger? Tar han på sig ansvaret för allt det här? Är det hans eget dåliga samvete som han inte står ut med?
Jag är så förvirrad.
Vi kramas och han säger att det är så skönt att vi pratar. Och jag vill inte följa med honom hem och han frågar inte ens. Det känns som om vi befinner oss på samma nivå nu och jag behöver inte följa med honom hem som om det var sista gången för jag vet att vi kommer att ses snart igen.
3 kommentarer:
Ja! Heja kärleken. Och jag tycker du ÄR stark, så det så. Jag tror du ska sluta säga/skriva/tänka att du är svag, för det är du inte.
Det är bra Ariel.
Jag blev väldigt förvirrad av det här inlägget, men det viktiga är du. Och det verkar som om du har hittat rätt väg mot lugn nu. Du ser, du klarade det fint. Kramar, från Ellen
Malin - Åh, gu'va fint det var att se ett ansikte såhär, att kunna klicka och få veta lite mer om dig. Det var så spännande, en riktig levande människa, wow! Och tack, tack för kärleksstödet, det betyder så mycket just nu. Och jag ska att försöka sluta ... vara svag NÄR JAG JU E STARK.
Ellen - Allt är förvirrat just nu, så det är inte konstigt. Samtidigt, ett lugn. Allt är så annorlunda idag. Han är en annan hör av sig och bryr sig. En lättnad någonstans.
Skicka en kommentar