Det är tisdag och jag träffar Anton. Det är kallt ute och jag får låna hans tröja . Och det är skönt att få låna en tröja som är lite för stor igen. Det var så länge sen. Jag myser. Anton frågar hur jag mår och jag säger: Upp och ner, du vet. Samtidigt som det slår mig att det har gått flera dagar sen jag tänkte på Kille senast. Det är så overkligt. Han som en gång var allt. Men som nu sakta men säkert, mer och mer flyttar ut ur mitt liv. Och hejdå säger jag äntligen efter alla dessa nätter som jag har stått på mina bara knän och bönat och bett om att han ska ta mig tillbaka.
Anton säger att det är synd att jag har klippt av mig håret. Att det var så fint när det var sådär långt. Och jag säger att jag inte vill höra - för nu är det som det är. Anton har också klippt sig och jag säger att det är mycket finare nu precis som man ska göra. Men jag menar det faktiskt.
Vi dricker vin. Vi dricker jämt vin. Du vill bara dricka vin med mig, säger Anton och jag rycker på axlarna. Det kanske är sant.
Anton säger: Ibland är du så söt att jag bara vill hångla upp dig emot en vägg. Och jag skrattar snopet och vet inte alls vad jag ska säga så jag byter ut min gamla snus mot en ny istället och börjar prata om någonting annat.
Anton är singel igen och det skrämmer mig. Jag är på min vakt. Jag har garden uppe på ett annat sätt nu. Och jag undrar om han märker det. Han säger att jag aldrig hör av mig längre och jag pillar på saltkaret som står på bordet och låter hans ord passera.
För åtta månader sedan gjorde Anton någonting som kom att betyda väldigt mycket för mig. Han vägrade mig sina läppar. Allt jag var ute efter den där gången var hans läppar, hans mun, hans hud att hålla mig i. Men han vände sig bort och ingenting skulle göra mig mer gott visade det sig. Jag vann en vän och jag vill inte för allt i världen förlora den vännen nu bara för att det är hans tur att behöva mina.
7 kommentarer:
Jag tror minsann att Anton är en riktig vän. Och bra vänner ska man vara rädd om. Men ibland blir bra vänner mer än så. Det är läskigt. Och skrämmande. Det är så bra att både du och Anton kan säga nej. För ska man vara bra vänner så är nej ett ord man måste våga använda inför varandra. Ibland är det så lätt att säga ja, ja, ja! till sina vänner. För man vill liksom få dom att må bra. Men det krävs faktiskt ett nej då och då för att kunna må rikgit bra.
Visst är det overkligt. När man kommer till insikten att han som betydde allt inte gör det längre. Overkligt men skönt. Oj så skönt det är!
Och att du äntligen kan säga hej då till alla nätter på dina bara knän borde du ju fira. Jag säger iaf grattis till dig för det!
Vi fixar det här Ariel. Vi gör visst det. Overkligt men sant!
KRAMAR TILL DIG!
Oavsett vad du skriver känner jag alltid ett förstånd i din röst. Kanske är det det faktum att jag vet att du är äldre än mig. Det är så konstigt, jag har aldrig haft det som du, men det är så svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag vet inte vad jag yrar, jag har väl varit uppe för länge. Men det känns så hela dagen varje dag.
KRAMAR TILL DIG!
Oavsett vad du skriver känner jag alltid ett förstånd i din röst. Kanske är det det faktum att jag vet att du är äldre än mig. Det är så konstigt, jag har aldrig haft det som du, men det är så svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag vet inte vad jag yrar, jag har väl varit uppe för länge. Men det känns så hela dagen varje dag.
Nu var det några dagar sedan du skrev, hoppas det är bra med dig, att du lever.
Kramar och pussar från din kompis, Ellen
uppdatera nu ariel. Kramar
hoppas du mår okej. kram.
Var är du Ariel??? KRAMAR
Skicka en kommentar