lördag 31 juli 2010

DU HÅLLER MIG KVAR I NÅT JAG LÄMNAT FÖR LÄNGE SEN.


Greta kommer över. Jag har bakat en tårta av choklad och skrivit hennes namn på med rosa glasyr. Men åh, jag fyller ju inte ens år, hon kramar mig. Och kramar mig igen. Och det här är kanske det finaste någon har gjort för mig?
- Men sluta nu, skrattar jag generat. Vill du ha kaffe?

Det är fredag och vi är fjorton igen. Jag får fläta hennes hår. Jag får sminka henne och fotografera henne efteråt. Vi dricker vin och suckar över att vi har missat att flaskan bara är åttaprocentig. Besvikelsen i mig är svart och ful. På riktigt.

Vi ser dokumentärer. Vi ligger på rygg i min säng och lyssna på Melissa Horn.
- Men jag ooorkar inte, stönar jag.

"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig"

- MÅSTE VI LYSSNA PÅ DET HÄR? Jag slår uppgivet ut armarna och gömmer ansiktet i en kudde.
- Men den här då. Den här är så du! Viftar Greta bort mig.

"Jag vet vad som måste göras. Ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag försöker att strida mot känslan, men den är rädd och den spelar ett spel nu. Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur. Men jag vet att jag döljer en sanning att väntan inte leder nånstans".

- JAJA, ska vi gå och köpa chips nu? Jag är skitsugen, är inte du det? Hetsar jag på.
- Jo, det är jag väl. Greta tittar länge på mig med det där speciella leendet som talar ett eget språk.
- Alltså jag tror inte ens att jag kär i Kille längre. Jag orkar bara inte vara ensam och han är så bekant. Jag tror inte att det skulle röra mig ryggen om det var Anton som sprang här istället, trotsar jag.

3 kommentarer:

Mari sa...

Jag har gett mig själv Melissa Horn förbud. Såg en spelning med henne förra veckan. Det var så vackert, så vackert. Men på kvällen, i sängen kom ångesten. Och jag ville bara skrika av smärta. Inget mer Melissa Horn för mig. Jag orkar inte med hennes ord som träffar rakt i hjärtat.

Jag tror man kan få sig själv må bättre genom att undvika saker som får en att må sämre. Och det är vad mitt liv hår ut på nu. Att tassa på tå kring saker som ger mig ångest. Att gå omvägar på stan för att slippa gå förbi våra favoritställen. Att inte öppna den där byrålådan där jag vet att hans klocka fortfarande ligger. Och vet du vad Ariel. Det funkar.

Malin sa...

Åh Ariel. Idag hjälpte jag honom att flytta ut alla sina grejer. Hans mamma var här och både hon och han var värsta pepp på hans nya lägenhet och ikea. Jag ville bara skrika rakt ut, var tvungen att gå iväg en stund och storgråta bakom ett hus. Nu sitter jag i en kaosartad lägenhet, vår gamla, och vet inte var jag ska ta vägen. Hjälp?

ARIEL MED A sa...

Mari - Visst är det så? Hennes röst gjorde tusen nålar på mitt hjärta. Ville ta ett språng ut ur mig själv.

Att inte öppna den där byrålådan där jag vet att hans klocka fortfarande ligger. Den där meningen. Den är så fin och så sorglig på samma gång. Men det är väl sånt livet har blivit nu. Du är så stark i det här Mari. Jag beundrar dig för det och tack för att du låter mig vara med påvägen.

Malin - Åh, smärta, panik, fyfan. Blir helt svart i skallen. Vad ska du göra? Kan du gå tusen promenader, skriva hundra svarta texter, kan du köpa en liter glass och fastna i en serie du inte har sett förut? Jag vet inte Malin. Kan du stå ut en timme i taget? Tills du kan stå ut flera timmar i taget efter det? Jag vill lägga oss ner i en stor kram som säger att livet egentligen är gott och som talar om att det inte alltid kommer att kännas såhär. JAG VILL GÖRA ALLTING BRA!