Det är så skönt att gå hem med honom, vinbrusig och lätt. Händer, munnar, tungor. Kropp mot kropp. Åh, lite mer, lite till. Vakna en söndag och inte vara ensam. Nu har jag träffat honom en gång för mycket. Nu har jag tappat kontrollen. Nu vet jag inte vad jag gör längre. Ligger med huvudet på hans bröst. Tänker ingenting. Fönstret vidöppet ovanför oss. Flätade ben. Vill inte prata. Vill inte höra vad han har att säga. Jag har det så bra nu. Precis här. Såhär. En söndag. Du och jag.
(Skit också, jag som inte skulle. Jag som hade fått nog. Men har du någon aning om vad du gör med mig? Kan vi ligga såhär tills solen går upp och ner en gång till?)
Vi dricker kaffe och jag biter dig i armen. Förlåt. MEN DU FÅR INTE GÅ. Och du kramar mig sådär hårt som du alltid gjorde förut och säger att det var länge sen. Och det var det. Men nu måste jag följa dig till dörren, nu måste jag hålla i mig själv för att inte hålla fast dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar