Det är fredag och klockan är mitt i natten. Jag har varit ute och klubbat. Och nu vill jag bara åka hem och sova. Men så kliver jag på nattbussen och fryser till is. För där sitter han. Kille. Jag blinkar två gånger eftersom jag har blivit så van vid att tro att jag ser honom överallt. Men nu sitter han verkligen där och ser lika snopen ut som jag gör.
- Men gu'va sjukt, utbrister jag och slår ut med händerna. Vad gör du här? Vi ska ju inte ses förrän imorgon!
Och han skrattar och berättar att han har varit vägg i vägg med mig hela kvällen på krogen som ligger precis intill.
- Vadå, SÅG DU MIG? Hetsar jag som vill veta allt hela tiden.
- Nej, för fan, säger han. Jag fick en chock när du klev på nu.
- Bra, mumlar jag och undrar hur jag ser ut nu efter flera timmar inne på en svettig nattklubb.
- Du är vackrare än någonsin tidigare, säger han som om han kan läsa mina tankar. Jag ler och han stryker min arm som om han inte kan låta bli och sen ursäktar han sig.
- Men hallå, det är lugnt, säger jag och stryker hans arm också som för att vi ska bli kvitt.
- Vad ska vi göra nu då? Frågar han som om han helt har glömt bort att vi båda två var på väg hem för en stund sen.
- Jag vet inte, svarar jag eftersom jag också har glömt nu.
- Ska vi sätta oss och ta ett glas någonstans?
Jag rycker på axlarna.
- Eller ska vi åka hem mig? Han kliar sig håret, tittar ut igenom fönstret, rädd för vad jag ska svara förstås. Och jag låtsas fundera fastän jag redan har bestämt mig.
Killes lägenhet är liten. Han har fått hyra ett studentboende mitt i stan över sommaren och det är bara i sängen det finns rum för två.
- Jag vill typ kramas, känns det okej? Hundvalpsögonen. Det ofarliga leendet. Och allting är okej.
Vi flätar ihop våra ben. Min näsa vid hans hals. Och han doftar så gott. Så bekant. Han doftar precis som någon jag älskade en gång. Jag andas tungt. Vi kysser varandra och hans tunga är mjuk, len, våt. Och hans tunga hittar ett hem i min mun med en gång.
- Det är så varmt här, suckar han och drar av mig mina kläder. Vi tar på varandra som om det var första gången och ändå vet vi båda två vart det kittlar som mest.
Vi ligger inte med varandra. Vi gör allt, men inte det.
Och det går inte att beskriva hur skönt det är att få vara nära honom igen. Jag ligger vaken när han har somnat sen och kommer ihåg när jag ser det: Han ler alltid när han sover. Jag hade glömt. Han ler och det är så fint. Han ser så trygg ut där han ligger som om ingenting ont kan hända honom nu. Och jag skrattar. Skrattet bubblar ut ur mig och det är så befriande. Tack ska du ha, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar