Jag träffade Max igår. Vi kramade om varandra fumligt. Och hur mår du? Och han mådde bra. Och jag ... Jag var bara så jävla ful. Jag hade kvisslor i ansiktet och mina ögon var rödkantade. Och jag var trött. Jag var så jävla trött. Och magen? Den var kall och tom. Och älska mig då, schyrra?
- Vad vill du göra?
Och Max vill gå en promenad som vanligt. Men jag är trött. Jag är trött och jag har hål i mina skor. Och jag orkar inte. Vin, vi kan väl dricka vin? föreslår jag som alla andra fredagar innan den här. Och han nickar och säger att han inte tror på att jag tycker om att promenera. Och jag orkar inte berätta om mitt maniska liv då jag går runt i flera timmar utan stopp. Så jag säger okej.
Vin, vin, vin. Vi kan väl dricka mera vin? Och Max är tråkig. Så jävla samlad och jag är irriterad. Och jag måste prata snabbt, dricka fort och snusa mycket för att inte höra hur tomheten skriker inuti mig. Och sen vill Max gå vidare. Men hallå, det är kallt ute? Och jag vill bara sitta här tills vi ska gå hem till dig och ta på varandra igen.
- Det är bra med miljöombyte och frisk luft, säger han och ser skitförståndig ut. Och jag suckar och drar på mig jackan. Och så går vi rakt in i hans kompisar och de är mycket roligare än vad han är. De pratar mycket och de är flummiga och kreativa och jag är positivt överraskad. Och Max är stel, eller sådär uppknäppt som han visst är? Och jag är ivrig och jag har bråttom som jag alltid har nuförtiden. Bråttom att få finnas till. SYNS JAG? HALLÅ? Finns det någon som tycker att jag är vacker här? Finns det någon här som tror att jag går att älska?
Vi går hem till Max sen och vi ligger med varandra. Och när vi är färdiga vill jag gå med en gång. Men jag försöker vara stilla för jag vet att han inte tycker om att jag sticker direkt efteråt. Och han ser nöjd ut och så fnissar han och säger: Alltså det är så skönt ... när du sitter på mig ... alltså ... hehe ... under själva ... ja ... hehe ... samlaget. Och jag gömmer ansiktet i kudden, och hatar det där förbannat präktiga ordet: samlag. Men fnissar jag med. Det rycker i kroppen. Vill inte vara här. Vill inte att han ska hålla om mig. Vill inte att han ska få för sig någonting.
- Nu måste jag gå, säger jag och han säger att det är tråkigt, men att det har varit trevligt. Och jag hatar det där jävla ordet trevligt som han tar i sin mun stup i ett, va fan betyder det? Trevligt? Och jag nickar och säger visst trevligt. Hej'rå!
- Vad vill du göra?
Och Max vill gå en promenad som vanligt. Men jag är trött. Jag är trött och jag har hål i mina skor. Och jag orkar inte. Vin, vi kan väl dricka vin? föreslår jag som alla andra fredagar innan den här. Och han nickar och säger att han inte tror på att jag tycker om att promenera. Och jag orkar inte berätta om mitt maniska liv då jag går runt i flera timmar utan stopp. Så jag säger okej.
Vin, vin, vin. Vi kan väl dricka mera vin? Och Max är tråkig. Så jävla samlad och jag är irriterad. Och jag måste prata snabbt, dricka fort och snusa mycket för att inte höra hur tomheten skriker inuti mig. Och sen vill Max gå vidare. Men hallå, det är kallt ute? Och jag vill bara sitta här tills vi ska gå hem till dig och ta på varandra igen.
- Det är bra med miljöombyte och frisk luft, säger han och ser skitförståndig ut. Och jag suckar och drar på mig jackan. Och så går vi rakt in i hans kompisar och de är mycket roligare än vad han är. De pratar mycket och de är flummiga och kreativa och jag är positivt överraskad. Och Max är stel, eller sådär uppknäppt som han visst är? Och jag är ivrig och jag har bråttom som jag alltid har nuförtiden. Bråttom att få finnas till. SYNS JAG? HALLÅ? Finns det någon som tycker att jag är vacker här? Finns det någon här som tror att jag går att älska?
Vi går hem till Max sen och vi ligger med varandra. Och när vi är färdiga vill jag gå med en gång. Men jag försöker vara stilla för jag vet att han inte tycker om att jag sticker direkt efteråt. Och han ser nöjd ut och så fnissar han och säger: Alltså det är så skönt ... när du sitter på mig ... alltså ... hehe ... under själva ... ja ... hehe ... samlaget. Och jag gömmer ansiktet i kudden, och hatar det där förbannat präktiga ordet: samlag. Men fnissar jag med. Det rycker i kroppen. Vill inte vara här. Vill inte att han ska hålla om mig. Vill inte att han ska få för sig någonting.
- Nu måste jag gå, säger jag och han säger att det är tråkigt, men att det har varit trevligt. Och jag hatar det där jävla ordet trevligt som han tar i sin mun stup i ett, va fan betyder det? Trevligt? Och jag nickar och säger visst trevligt. Hej'rå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar