torsdag 11 februari 2010

IT'S NOT ENOUGH, IT'S NEVER ENOUGH.


Max är lite sur förstås eftersom det var två veckor sen vi sågs sist. Och allt är mitt fel. Jag avbokar in i det sista varje gång. Men varför är du så krånglig? Frågar Max när jag ligger på hans arm. Och jag vet inte alls. Jag bara är sån här, suckar jag. Inte bara med dig utan med alla!
- Jag hade till och med köpt en inflyttningspresent till dig, säger han och blir plötsligt generad, bara för att lika snabbt bli kall: Men jag gav bort den till en kompis när du inte ville ses. Och jag nickar och biter mig i läppen. Jag förstår ju! Förstår och förstår, hela tiden.
- Litar du inte på mig nu? Undrar jag och vet inte alls om jag vill att han ska göra det eller inte. Max svarar inte. Fortsätter bara stryka mitt hår varsamt. Vadå litar du inte på mig nu? Är jag på riktigt eller på låtsas upprörd? Jag vet inte. Jag är så trött. Och Max förblir tyst och jag antar att det är svar nog. Jag ska skärpa mig, jag lovar, viskar jag och låter mina fingrar försiktigt trippa över hans hud. Jag är så glad att du kom hit ikväll, ler jag. Och nu ser Max lättad ut och säger att det är skönt att höra. Sen kysser vi varandra. Och Max kysser fortfarande som jag vill att en första kyss ska vara. Men nu har vi kysst varandra så många gånger efter första gången. Och nu vill jag ha hungriga ivriga munnar. Mer tunga. Men Max mun är en glänsande mussla. Och jag låter den vara sån. Jag vet inte varför, men det känns som om vi har gott om tid på oss? Det känns som om han kommer att stanna kvar en stund.

Inga kommentarer: