torsdag 7 januari 2010

WHAT COMES IS BETTER THAN WHAT CAME BEFORE.


Kylan tvingar in oss på en Irländsk pub tillslut. Och vi klättrar upp på varsin barpall. Vi sitter mycket nära varandra nu. Max gör mig lite nervös och blyg på samma gång. Han säger: Du har så fina smilgropar, två på rad liksom när du ler. Och jag skrattar snopet för jag har aldrig hört det förut. Jag har verkligen inte det och han ser förvånad ut och insisterar på att det måste jag ha gjort. Men nej faktiskt inte.

- Vad har du gjort där då? Frågar han sen och smeker med fingret över sårskorporna på min handrygg. Och jag berättar hur jag trillade i en trappa och landade med handen i en lampskärm. Men jag förstår nog att han bara vill röra vid min hand för han släpper den inte på hela kvällen sen.

- Jag tycker om dig Ariel, ler han och jag blir generad. Jag skrattar och rullar en hårslinga runt fingret. Jag gör det! Det får man väl säga? Eller? Undrar han nu. Och jag nickar bekräftande och säger att det är ju såklart att man får. Bra, ler han utan att släppa mig med blicken.

Jag skruvar på mig. Max är så lugn. Så trygg. Jag vill sitta i ett sele på hans mage hela dagarna.

- Men vem är du? Viskar jag när hans ansikte är mycket mycket nära mitt. Fråga mig vad som helst och jag ska svara, säger han och jag vet inte om han ler för han lutar sin panna emot min nu och jag ser ingenting mer efter det för sen kysser vi varandra. Och han kysser mjukt och fint, och precis som jag vill att en första kyss ska vara.

- Du får följa med mig hem om du vill, mumlar han. Och jag ler med våta läppar. Inte ikväll.

2 kommentarer:

stina sa...

du kanske har skrivit det, men vart bor du någonstans? stor stad? jag vill också bo någonstans där man kan träffa pojkar sådär..

ARIEL MED A sa...

Haha, jag bor i Stockholm. Kom hit vetja!