LIVE LIFE, REGRET NOTHING.

Max kommer emot mig med en utslagen famn. Och jag tänker att han är sån. Jag går in i den och vi kramas. Det är kallt ute. Sjutton minus och mina tänder skallrar. Max mössa är ljusblå och jag vet att hans öron står ut lite därunder. Vi går i rask takt och vi har isgata under fötterna, men jag ramlar inte för när jag är påväg då fångar Max upp mig. Som om han har gått och varit beredd hela tiden. Och det kittlas lite i magen. Vi försvinner ner i en källare med fantastiska tapeter, och vi sitter i varsin skinnfåtölj och vi beställer in varsitt glas vin. Och vi bubblar på om våra liv. Och Max ställer nästan lika mycket frågor som jag gör, och jag tycker om det! För han har en detektivskalle precis som jag.

Sen blir Max rastlös. Han säger att vi behöver komma ut och jag vill skratta för att det är skitkallt ute och jag har precis lärt mig att sitta på en och samma bar i flera timmar. Men Max säger att det är nyttigt med frisk luft och miljöombyte. Och jag tror honom.

Vi drar på oss våra ytterkläder och vi smyger försiktigt fram på isen för att inte ramla. Och Max har mycket fula jeans, men det gör ingenting. Jag ser att han bara köper second hand och jag tycker om det. Max berättar att han odlar tomater i sitt fönster och att han köper hem krukor med basilika ibland. Och det är så himla fint. Max är inte alls som min far och det är alltid mycket viktigt.